Konstnären Mikael Fare, som bland mycket annat gjort den statyett som tilldelas Augustpristagarna, ställer i månadsskiftet mars-april ut 44 författarporträtt på Galleri Cupido i Gamla stan i Stockholm, däribland detta porträtt på ek av Hjalmar Söderberg. Det är redan sålt. Utställningen pågår till och med den 10 april 2022.
Söderbergsällskapets årsmöte, som uppsköts med anledning av de restriktioner från regeringen och Folkhälsomyndigheten som infördes i början av januari, hölls den 23 mars i Svenska Akademiens högtidssal. Årsmötet antog styrelsens förslag att minska antalet ledamöter i styrelsen från tio till lägst sju och högst nio. Intendenten vid Thielska galleriet Sophie Allgårdh invaldes som ny ledamot i styrelsen. Efter årsmötet talade sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand och styrelsemedlemmen Carl Lindgren under rubriken Dreyfusaffären: Två författarreaktioner – Émile Zola och Hjalmar Söderberg. Efter programmet samlades ett antal närvarande till middag på restaurang Café Misteln på Stortorget.
Bokbord och föredrag. Söderbergsällskapet deltog den 28 och 29 augusti med ett bokbord på Stockholms stadsmuseum i samband med Stockholms Bokhelg, som avslutades med ett föredrag av sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand inför en fullsatt hörsal om Hjalmar Söderberg som Stockholmsskildrare under rubriken Den medvetne flanörens Stockholm.
Hela evenemanget, i vilket flera medlemsföreningar i DELS deltog, skulle egentligen ha hållits utomhus på Stadsmuseets gård men flyttades inomhus på grund av det dåliga vädret på lördagen, Vid bokbordet informerade medlemmar i Söderbergsällskapet med ordföranden Gustaf Neander i spetsen om sällskapets verksamhet samt sålde böcker av och om Hjalmar Söderberg. Livliga diskussioner uppstod och glädjande nog anmälde sig flera besökare till den Söderbergvandring i Stockholm på temat Den allvarsamma leken som sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand ledde den 4 september.
11 november, kl 18.00. Ett musikprogram på Thielska galleriet. Uruppförande av Tomas Fribergs tonsättningar till fem dikter av Hjalmar Söderberg: ”Långfredag”, ”Det mörknar över vägen”, ”Ensam”, ”Världsstyrelsen och ”Mätt av lust och plåga”. Sångerna komponerades till 150-årsminnet av Hjalmar Söderbergs födelse och framförs av Magnus Billdström (baryton) till ackompanjemang på flygel av Michael Kongstad. I programmet framfördes också fyra Stockholmsdikter av Bo Bergman tonsatta av Wilhelm Stenhammar samt ett pianostycke av Emil Sjögren.
15 november. Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman – två författaröden. Söderbergsällskapets vice ordförande Lars Sjöstrand talade i Timmermansgården i Stockholm inför Hjalmar Bergman-samfundet om de två författarna. Lars Sjöstrand talade om samma ämne vid Söderbergsällskapets årsmöte den 15 januari. Föredraget återges i sin helhet under fliken Texter här på hemsidan.
25 november, Thielska Galleriet. Preludier och Dikter, de två senaste volymerna i Samlade Skrifter var ämnet för ett program där Dramatenskådespelaren Irene Lindh läste dikter och en historiett. Nils O Sjöstrand och Björn Sahlin, som sammanställt och redigerat de båda volymerna, och Johnny Edström, master i litteraturvetenskap, kommenterade verken i ett samtal som leddes av Sophie Allgårdh, intendent vid Thielska Galleriet. En längre artikel om de två volymerna finns längre ned på denna sida.
Irene Lindh läser, i bakgrunden Axel Törnemans porträtt av Ernest Thiels dotter Signe Henschen. Nils O. Sjöstrand och Björn Sahlin, i bakgrunden Ernst Josephsons tavla ”Spansk dvärg”.
Den 12 december höll Sophie Allgårdh, curator på Thielska Galleriet ett föredrag om Hjalmar Söderberg och bildkonsten med anledning av museets utställning med samma titel. Utställningen, som invigdes den 19 september 2019 och avslutades den 9 januari 2022, kretsade kring författarens blick på sig själv och olika konstnärers blick på författaren. Sophie Allgårdh berättade bland annat om Söderbergs många självporträtt och lyriska landskapsstudier. Han fångade också känsligt sin älskarinna Maria von Platen, förebilden för bland annat Lydia i romanen Den allvarsamma leken, i en teckning. På utställningen visas porträtt av honom gjorda av konstnärerna Astrid Kjellberg Juel och Gerda Wallander och av fotografen Anna Riwkin.
I många skolor ägnas svenskundervisningen i årskurs 9, det sista året i högstadiet, ofta åt en litterär klassiker. På Ebba Brahe-skolan i Nacka föll valet i år på Hjalmar Söderbergs dagboksroman Doktor Glas (1905). Efter läsningen fick eleverna till uppgift att skriva uppsatser i form av dagboksanteckningar författade av Hela Gregorius, änkan efter den pastor som doktorn giftmördat.
Genom högstadieläraren Anna-Lena Hansson har Söderbergsällskapet fått ta del av uppsatserna. Här nedan skriver sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand om elevernas ofta överraskande och infallsrika texter. Han redogör också för en del av de många efterbildningar, parafraser och pastischer som under årens lopp gjorts på Doktor Glas. I anslutning till artikeln återges två av Ebba Brahe-elevernas uppsatser under rubriken Den här sommaren kommer jag aldrig att glömma.
Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas har blivit föremål för åtskilliga efterbildningar, parafraser och pastischer. De första var korta berättelser som läraren och deckarförfattaren Jean Bolinders ”Människans egen kraft eller: Ett nytt slut på Doktor Glas” (1976) och journalisten och författaren Sven Sörmarks ”Pastor Gregorius” (1984). Bolinder anknöt till den finländske kemisten och kåsören Guss Mattsons ”kemiska” recension av Doktor Glas från 1906, vari hävdades att cyankaliet i pillret borde ha omvandlats till ofarlig pottaska och pastorn följaktligen dött av slag.
I Bolinders novell grips dr Glas av ruelse efter sin handling och söker ta livet av sig med sina piller utan att lyckas. Han går till polisen och bekänner sitt brott men får till svar av den kemikunnige polismannen att det inte är brottsligt att ge någon pottaska. I Sörmarks långa novell släpper pastorn sitt piller i glaset och byter sedan oförmärkt sitt glas med läkarens. Det blir följaktligen denne som dör i vattenbutiken i Kungsträdgården (och som senare blir jordfäst av pastorn i Jakobs kyrka).
Den engelske läkaren och poeten Dannie Abses The Strange case of Dr Simmonds & Dr Glas (2002) inledde de många längre och mera djuplodande imiterande verken från innevarande århundrade. Dessa kan grovt indelas i två huvudgrupper: 1. Böcker som utgår från Hjalmar Söderbergs mästerverk men berättar en annan historia och 2. Böcker som utgår ifrån Doktor Glas men berättar någon av makarna Gregorius’ historia, som givetvis broderas ut och innehåller annat än Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.
Till den första genren hör Abses roman och Kerstin Ekmans Mordets praktik (2009). Till den andra hör Bengt Ohlssons Gregorius (2004), Bjarne Moelvs Helgas offer. Dagboksroman om ett brott (2007), Birgitta Lindéns, Jag, Helga Gregorius(2008), Helena Siganders Helga Gregorius berättelse Dosan (2013) och Sigillet Helga Gregorius berättelse (2019) samt Rigmor Tjerngrens Agnes och Helga – en berättelse om passion (2015). Förutom de två romanerna har Helena Sigander även skrivit skådespelet Helga som spelades i Stockholm 2006 men inte tryckts.
Som synes dominerar berättelser där Helga Gregorius intar huvudrollen. Förklaringen till detta är väl främst att hennes gestalt och öde anknyter till många fortfarande mycket aktuella problem som könsroller, könsmaktsordning, kvinnlig sexualitet, kvinnoförtryck, våld mot kvinnor och våldtäkt.
Anna-Lena Hansson som är högstadielärare vid Ebba Braheskolan på Kvarnholmen har låtit eleverna i klass 9 b forma avslutande daganteckningar av Helga Gregorius och sänt uppsatserna till Sällskapet.
Kurt Mälarstedt och jag har läst dem och konfererat. Vad jag nu skriver utgör sålunda en syntes av våra omdömen. Först måste sägas att vi blev imponerade över hur välskrivna många av daganteckningarna är. Särskilt fint återges i flera stämningen i ett sensommarens och den begynnande höstens Stockholm.
Uppsatserna handlar sålunda om Helga Gregorius dagbok, och det är romanens avslutande delar som ger stoffet. Helgas perspektiv står självklart i fokus. Pastor Gregorius är död och begraven. I många av uppsatserna gör Helga sin sammanfattning av den döde. Hon är ofta nyanserad. Makens våldtäkter gillar hon givetvis inte och i några av uppsatserna är Helga övertygad om att den avlidne maken nu befinner sig i helvetet. Men i del daganteckningar framhåller hon, att han också hade goda sidor och att hon kanske ibland kunde ha varit mera tillmötesgående men hon fann ju honom motbjudande. Hon kan även känna skuld för hans död. Utanför det erotiska i samlivet kunde de dock ha ganska trevligt och i en hel del av uppsatserna känner hon saknad efter pastorn.
En del av uppsatserna innehåller Helgas tankar om och över dr Glas. Låg han bakom pastorns död? Han hade ju lovat hjälpa henne! Nyanserat framställs ofta läkarens personlighet och några kraftigare fördömanden av hans gärning finns knappast i berättelserna. Drömmotivet i Doktor Glas tas i en uppsats skickligt upp men nu är det Helga som drömmer.
I flera av elevernas berättelser utgör det brev som Helga postar 20 september, när dr Glas på avstånd ser henne för sista gången i romanen, en viktig komponent. Brevets adressat varierar i berättelserna. Adressaten kan vara pastor Gregorius fast brevskriverskan vet att han är död; men adressaten kan också vara dr Glas, eller helgas älskare Klas Recke, eller en hemlig adressat som skall förbli hemlig. I en uppsats skriver Helga till sin pappa på landet och vill komma till honom. Det är ett både klokt och fyndigt alternativ. Helga behöver ju ro under graviditeten och någon som kan hjälpa henne och det väntade barnet, när älskaren, tillika barnafadern, övergivet henne och maken är död.
Ett problem, när man skall skriva en ny historia baserad på Doktor Glas, är hur mycket man skall anknyta till romanens tid och språk. De flesta uppsatserna har modernt språkbruk och inte mycket av en äldre tids miljö. Det är ett klokt val eftersom försök att härma en gången tid och dess stil ofta leder till felaktigheter. Sådana finns i ett par uppsatser, där pluralformer av verb används. Här har genomgående pluralformerna används i meningar där subjektet är i singularis och då blir det fel. Man skrev förr: vi äro, de voro, vi springa, vi sprungo, de hava o.s.v.. Och man skrev: jag är, han var, Jag springer, jag sprang, han har o.s.v.. I de nämnda uppsatserna används verbformer som jag äro, han voro, jag springa, jag sprungo, han hava o.s.v. Det blir helt fel och stör en läsare som kan den gamla grammatiken.
Att uppsatserna ofta fjärmat sig från äldre tids seder, bruk och ords betydelser är däremot inte särskilt störande, tvärtom, det ger ofta texten friskhet. Helga duschar i en del berättelser. Det utrycker en önskan att befrias och komma loss och är välfunnet. Men på romanens tid hade få hushåll duschmöjligheter och dusch användes då främst som en medicinsk behandling.
Man duar i flera inlägg. Men på romanens tid duade man inte om man inte tillhörde samma familj eller var ungdomsvänner eller liknande. Att läkare och patienter sade du till varandra, som nu är brukligt, var knappast tänkbart för hundra år sedan. Du-reformen inom sjukvården kom i slutet av 1960-talet, då generaldirektören Bror Rexed införde den. Men att man säger du till varandra i uppsatserna är knappast störande.
Ett exempel på ord som ändrat betydelse är ordet klinik som används i några uppsatser, Där talas om dr Glas’ klinik. I dag används ofta ordet klinik som synonym till mottagning. Men så gjorde man inte på romanens tid, då betydde klinik en inrättning för inneliggande patienter. Ordet klinik kommer av det grekiska ordet ”kline” som betyder bädd/säng. För dagens läsare som är vana vid dagens språkbruk är det knappast störande att kalla Glas mottagning för klinik.
Det hade varit roligt om något program med de unga författarna som inbjudna kunde ha ordnats. Men det går ju inte i dessa coronatider. Och efter sommaren då Sällskapets vaccinerade medlemmar hoppeligen åter kan träffas är ju niorna skingrade till olika gymnasier och annat.
Jag vill än en gång framhålla hur bra jag tycker att de flesta uppsatserna är och hur givande det varit att läsa dem. Två av dem bifogas.
Nils O. Sjöstrand
Helga Gregorius dagbok, den 27 augusti.
Vad skall jag göra nu? Vad skall ske med mig? Jag känner mig som en ensamvarg som inte har någonstans att ta vägen, eller någon att förlita mig på. Allt jag känner är att jag är ensam, jag saknar min man. Jag saknar hans varma armar runt min kropp, men min lättnad är ändå stor. Min man var ett svin mot mig ibland. Jag fattar inte varför, jag saknar honom trots att jag inte ville ha något att göra med honom. Jag känner en enorm skuld över hans död, jag har hela tiden dåligt samvete över att jag är lättad över att min make är död. Men vad kommer bli av mig? Vad ska jag göra resten av mina dagar? Mina tankar tar över och det enda jag kan tänka på är min mans bortgång och hur det kunnat bli annorlunda.
Jag bestämde mig för att gå ut en sväng och äta glass. Det får mig alltid på bättre tankar och på något sätt gör det mig gladare. Allt kändes plötsligt lite lättare, som att livet kanske skulle kunna bli bra igen. Det fanns dock alltid en skugga över mig, ansvaret över det som hänt och rädslan för framtiden låg som ett tjockt täcke över hela min tillvaro. Men nej, så ska jag inte tänka. Jag satte mig ner vid hamnen och bara var. Jag har inget viktigt att göra eller åstadkomma, jag har rätten till att sörja hur jag än vill. Jag satt där, andades djupt och tänkte för mig själv att jag inte behövde göra någonting speciellt med mitt liv. Min man har gått bort och jag sörjer.
Jag kommer ihåg den första gången jag var på Doktor Glas mottagning, den kvava luften och ångesten som spred sig över hela rummet som bara skrek sorg. Varje steg jag tog in i rummet kände jag mig mer och mer tveksam på mitt beslut att komma till Doktor Glas för att få hjälp. Ska jag gå ut genom dörren och stanna med Gregorius? Men jag väljer att stanna för att jag klarar inte av den mannen jag är gift meds tillvaro. När jag stod där i rummet och började prata med Doktor Glas så kände jag mig mer belåten med mitt val av att ta tag i mitt eget välmående istället för att jag ska vara fängslad i ett giftermål som jag inte klarar av eller är bra för min välmående. Jag sa till doktorn att jag hade fått en så förfärlig avsky till min man och när de orden kom ut ur min mun så kom tårarna direkt efter den sista stavelsen, det var första gången jag delat med mig av min hemlighet och mina känslor för denna hemlighet var för stark för att inte släppa med tårar. Efter detta samtal så kändes det som en tyngd som hade släppts från min kropp, det enda som inte fick mig att hoppa och skrika av lycka var att jag behövde gå hem till den personen igen.
Det här är det jag vill förtränga med mitt och Gregorius förhållande, de gånger han har, mot min vilja, gett sig på mig. Men det fanns så mycket mer med Gregorius än bara de tillfällena. Jag sitter nu och tänker vad som kommer att ske. Jag har själv inte riktigt fattat vad som hände Gregorius eller hur jag känner över det. Men jag ska inte fortsätta ljuga för mig själv, jag är en gnutta lättad och det ska alla veta. För ingen kände Gregorius på det sättet som jag gjorde.
Alexander Asplund Siwers, klass 9B, Ebba Brahe-skolan
Helga Gregorius dagbok, den 29 augusti
Igår var jordfästningen, i Jakobs kyrka. Jag tålde inte att hålla ögonen öppna en sekund, ehuru jag hade mitt vackraste flor över ansiktet. Himlens gråskala var näst intill oöverträfflig, som lugnet före stormen. Stormen anlände aldrig. Officianten babblade i vad som kändes som århundraden och mot slutet funderade jag på om jag skulle kliva ned i graven tillsammans med min make, bara för att få litet tystnad. Till slut var ceremonin färdig, och officianten gav sig av in till kyrkorummet. Jag kan inte erinra mig ett enda ord som kom ur honom under begravningsceremonin. Många skulle se min situation som problematisk, att mitt enda bekymmer under min makes begravning är att jag lider av en sådan fatalt långdragen tristess. Jag ser det mer som komiskt. Mannen, vars enda syfte i livet var att ledsaga människor till himmelen, kommer själv hamna i helvetet. Det kan jag garantera. Dock har jag ju aldrig varit en särskilt religiös kvinna. Visst är jag kristen, ty jag gick till kyrkan varje söndag hela min uppväxt, ty jag var gift med en pastor. Ändå har jag alltid tyckt att kyrkan mest ägnat sig åt hyckleri. Arvsynd hit och dödssynd dit, men Gud älskar ändå alla!
Stjärnorna har jag inte sett på flera kvällar nu. I en vecka har molnen legat som ett lock över staden. Inte en enda regndroppe har fallit heller. Det gör mig otålig, helst vill jag att det kommer ett skyfall, allt på en gång. Klas har jag inte talat med sen incidenten, och jag tror inte heller att vi kommer tala något mer. Det enda som står i vägen är denna grossess. Säkerligen kommer han inte ta något ansvar, jag har länge känt på mig att han tänker lämna mig. Visst är Klas en bättre man än vad min make någonsin var, men det är de flesta. Jag önskar att någon annan skulle bli far till barnet, någon som Doktor Glas. Glas är sannerligen en god man. Synd bara att fröken Mertens redan gjort anspråk på honom.
I natt drömde jag. Jag gör sällan det, bara någon gång om året. Men det är klart, med allt som hänt på sistone, att jag börjar drömma levande och målande drömmar. Jag var i Glas lägenhet, eller åtminstone i en lägenhet med honom. Jag stod i sängkammaren, med tre mörka rosor i handen. Kanske röda, kanske svarta. Nåja, rött blir alltid så mörkt i skymningen. Glas stod i köket, lutandes över något stort och övertäckt. Rosorna fick som en egen dragningskraft när han tryckte på en knapp i väggen. Jag kunde inte annat än följa den vackra bukettens lockelse, men precis när doktorn vände sig om, innan jag hann se hans ack så vackra ansikte, vaknade jag med ett ryck.
Jag kan inte sluta tänka på vårt första möte. Det måste ha varit två månader sedan, minst. Självklart hade vi träffats innan, men aldrig hade jag varit ensam med honom. Jag berättade för Glas om avskyn jag fått för min make, trots att han var en så god man. Det var innan han varit våldsam mot mig. Några dagar senare tog han mig med våld första gången. Han väckte mig mitt i natten, han vädjade och grät, sa att han inte visste vilka andra synder han skulle begå om jag inte lät honom använda mig. Använda min kropp.
Jag har skrivit ett brev till min far på landet. Jag tål inte längre att vara kvar i staden, jag tål inte att träffa varken Klas eller Glas. Havandeskapet bortförklarades enkelt med att jag precis hann bli med barn innan min makes död. Jag skrev till far och mor att jag inte kommer klara av att uppfostra barnet själv, och att jag behöver deras hjälp. Säkerligen kommer de att förstå, deras yngsta dotter får reda på att hon är havande en vecka efter sin makes död. Det finns ju inte en chans i världen att jag skulle klara mig själv, visst? Jag väntar nog en månad eller så innan jag postar brevet. Jag må hata Stockholm just nu, men jag måste ta farväl av staden innan jag lämnar den. För evigt.
Lisa Magnusson, klass 9B, Ebba Brahe-skolan
Två nya volymer av Hjalmar Söderbergs Samlade skrifter, 1:1 Preludier och 1:2 Dikter, har nu utkommit på förlaget Lind & Co, redigerade och kommenterade av Björn Sahlin och Nils O. Sjöstrand.
Preludier innehåller 38 ungdomsnoveller skrivna mellan 1889 och 1896 varav några inte publicerats tidigare, och åtta kåserier publicerade mellan 1891 och 1893 samt en tidskommentar publicerad i Nyaste Kristianstadsbladet i januari 1892. Dikter innehåller 85 dikter skrivna mellan 1887 och 1941. 20 av dem har inte publicerats tidigare.
Hjalmar Söderberg gav själv ut en del av sina ungdomsnoveller i Skrifter (1919-21), men då i bearbetad, redigerad form. I den nu föreliggande volymen Preludier återges samma noveller obearbetade, vilket bland annat innebär att de kan innehålla överraskningar även för dem som sedan länge är väl bekanta med Söderbergs verk. I denna utgåva kan man följa Söderbergs utveckling som författare och hans tidiga influenser. Han finner sin stil och sitt eget språk inom de år som Preludier täcker, konstaterar Nils O Sjöstrand i sin inledning.
Texterna i Preludier är försedda med ett stort antal, närmare bestämt 391, noter som i många fall är små essäer som inte bara förmedlar baskunskap om personer, händelser och förhållanden som nämns i novellerna utan också ger fördjupande information.
Redaktörernas motivering: ”Vi har bedömt att en generös redovisning av innehållet i de associationer och hänvisningar som han [Söderberg] i förbigående använder för att berika eller förtydliga sin text, är viktig för att skapa en ökad förståelse för det aktuella verket”.
Ett exempel: I Söderbergs novell ”Bekymmer”, som publicerades i Dagens Nyheter den 8 november 1890, finns en passus där huvudpersonen tvekar om vilken Uppsalakrog han ska besöka efter att ha druckit en öl på krogen Iduna. Gästis eller Taddis? I noten till denna passus får man inte bara veta var dessa etablissemang låg utan också bland annat vad som där serverades och vilka som brukade frekventera dem.
Ett annat exempel: I den tidigare opublicerade novellen ”Blek kärlek”, som Söderberg sannolikt skrev i januari 1891, nämns buller från hamnen; man lastade järnstänger. I en not om detta får läsaren en detaljerad, ordentlig redogörelse för järnhanteringen i Stockholm under 1800-talet.
I Dikter har alla Söderbergs hittills kända dikter för första gången samlats i en volym. Nästan alla dikter publicerades första gången i någon tidning eller tidskrift. Över 40 av dem har inte återpublicerats sedan de trycktes första gången, i de flesta fall för över hundra år sedan. Om man läser dikterna i kronologisk ordning är det förstås inte svårt att följa både den språkliga och personliga utveckling som Hjalmar Söderberg genomgick.
_ Ingenstans i Söderbergs produktion kommer man hans person så nära som i hans dikter, skriver Björn Sahlin i sitt förord. Litteraturvetaren Johnny Edström bidrar med ingående kommentarer om rytm och rim i Söderbergs diktning och med detaljerade analyser av ett antal dikter.
Volymen Dikter recenseras av lektören Michael Economou i Bibliotekstjänsts häfte nr 7, 2021 och ges högsta betyg, 5. Redaktionen har gjort ett verkligt gediget och ambitiöst arbete, heter det i recensionen. ”Dikterna må vara ojämna, men som ett vittnesbörd om en författare stadd i utveckling är de fascinerande och av stort intresse för alla Söderbergläsare.”
Och båda volymerna behandlas i en fyllig och stort uppslagen artikel i Kristianstadsbladet. Här en länk: https://www.kristianstadsbladet.se/kultur/kristianstad-staden-dar-hjalmar-soderberg-hade-trakigt-f4ef9533/.
Kurt Mälarstedt
Hjalmar Söderbergs noveller ”Pälsen”, ”Syndens lön” och ”Kyssen” ingår i presentasken Julnoveller som förlaget Novellix gav ut inför julen 2020. Det är ju bara ”Pälsen” som är en julhistoria, men de två sommarnovellerna med ungdomliga kyssar hör ju i likhet med ”Pälsen” till de verkliga pärlorna i Hjalmar Söderbergs novellkonst. De övriga novellerna i presentasken är Agnes von Krusenstjernas ”Förlorade sonens återkomst”, Astrid Lindgrens ”God natt, herr luffare” och ”Jul i stallet” samt Vilhelm Mobergs ”Den riktiga jultomten”.
På Gustav Adolfs-dagen, 6 november, gav förlaget Bakhåll ut en samling noveller av Hjalmar Söderberg med titeln Det blå ankaret. Förutom den tragiska novell som fått ge titeln till samlingen ingår ”Kanalfärd”, ”Oktoberskymning”, ”Margot”, ”Ett självporträtt 1901”,”Spelarna”, ”Blom”, ”Den brinnande staden” och ”Gärda”. Jesper Högström har skrivit efterord och Joar Gerhardsson har varit formgivare.
Tidigare under år 2020 kom åtminstone tre nya utgåvor av Doktor Glas ut. Klassikerförlaget har fogat romanen till sin pocketserie, Förlaget Vilja har i sin serie Tidlösa berättelser, infogat en av Tomas Dömstedt bearbetad, lättläst version av boken. Bearbetningen får sägas ha nått målet utan att allt för mycket av romanen har gått till spillo. Slutligen har Sameh Alkhalaf översatt Hjalmar Söderbergs mästerverk till arabiska. Rune Wallin, som fungerat som handledare har fogat språklig och historisk förklaring av verket till volymen. Projektet har stötts av Kulturrådet. Karim Mohamad har utformat omslaget och Sameh publishing är utgivare.
Även Martin Bircks ungdom kom under 2020 ut i ny pocketupplaga, på Trut Publishing i förlagets klassikerserie. Nathalie Ruejas Johnson har skapat ett trevligt och tilltalande omslag med det stora trädets utbredda grenar och fem likformigt klädda bollspelande pojkar, som dock kanske mera för tanken till klassiskt anglosaxiskt skolväsen än till romanens stockholmska sena 1800-tal.
Samtliga utgivningar finns att köpa i bokhandeln
Nils O. Sjöstrand
