Torsdagen den 12 september kl 19. Oscarshemmet, Rigagatan 3. Författaren Bengt Ohlsson berättar om sin nya roman Helga. Som vanligt finns möjlighet att inta förfriskningar till rimliga priser.

Söndagen den 20 oktober kl 16. Oscarshemmet, Rigagatan 3. Författaren Åsa Nilsonne berättar om sin roman Fru Gregorius.

Mer information om båda dessa romaner nedan.

Höstprogrammet inleddes  söndagen den 25 augusti med en utfärd till Drottningholm i Hjalmar Söderbergs spår. Sällskapets sekreterare Tore Hamnegård rapporterar:

Utfärden blev mycket lyckad. Ett tjugotal medlemmar deltog. Föreläsarna Nils O. Sjöstrand (sällskapets förre ordförande) och Jan Malmstedt (författare till boken Doktorerna på Drottningholm) delade med sig av sina kunskaper. Nils berättade om resan till Drottningholm i Hjalmar Söderbergs debutroman Förvillelser och gav deltagarna nya impulser att läsa om boken. Jan spred ljus över såväl det kungliga som folkliga livet på slottet genom roande berättelser om doktorerna som verkat där.

Pastor Gregorius hustru är huvudpersonen i författaren Bengt Ohlssons nya roman Helga, som kommer ut i augusti, 20 år efter hans roman Gregorius, där handlingen i Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas berättas ur pastorns perspektiv. Även Åsa Nilsonne, författare och professor emerita i medicinsk psykologi, har skrivit en roman om pastorns fru, Fru Gregorius. Även den kommer ut i höst.

Bengt Ohlsson kommer till Söderbergsällskapets möte på Oscarshemmet torsdagen den 12 september kl 19 för att tala om sina nya roman. Åsa Nilsonne kommer till sällskapets möte på Oscarshemmet söndagen den 20 oktober kl 16 för att berätta om sin roman.

Bengt Olssons roman, som ges ut av Albert Bonniers förlag, utspelar sig 30 år efter pastor Gregorius död. Så här beskrivs den I förlagets sommarkatalog:

”Helga, som var så förälskad i en annan, bad desperat sin doktor om hjälp att undkomma makens närmanden. Trettio år senare är hon medelålders, omgift och trebarnsmor. Äldsta dottern Signe, som alla tror är pastorns men i själva verket är hennes älskares, väntar själv barn. Så hör en okänd man av sig – i en chiffonjé har han hittat doktor Glas dagbok. Där står sanningen om pastor Gregorius död. Helga konfronteras med ett förflutet som ter sig svårfångat, obegripligt och direkt skrämmande.”

Åsa Nilsonnes roman utspelar sig under samma sommarmånader som Söderbergs roman, men det som händer ses ur ett helt annat perspektiv än doktorns.  Boken kommer ut den 23 augusti på Natur och Kultur. Ur förlagets förhandsinformation; ”Vi möter en pastor Gregorius som är lätt att älska. En Helga som är mer än nöjd med sitt äktenskap. Det enda som fattas paret Gregorius är barn.”

Söderbergs roman har även tidigare blivit föremål för efterbildningar, parafraser och pastischer, skrev Söderbergsällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand i en artikel här på hemsidan för några år sedan. Läraren och deckarförfattaren Jean Bolinder gav till exempel 1976 ut Människans egen kraft eller: Ett nytt slut på Doktor Glas. Åtta år senare kom författaren Sven Sörmarks version Pastor Gregorius.

Ur Nils O Sjöstrands artikel:

”Den engelske läkaren och poeten Dannie Abses The Strange case of Dr Simmonds & Dr Glas(2002) inledde de många längre och mera djuplodande imiterande verken från innevarande århundrade. Dessa kan grovt indelas i två huvudgrupper: 1. Böcker som utgår från Hjalmar Söderbergs mästerverk men berättar en annan historia och 2. Böcker som utgår ifrån Doktor Glasmen berättar någon av makarna Gregorius’ historia, som givetvis broderas ut och innehåller annat än Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Till den första genren hör Abses roman och Kerstin Ekmans Mordets praktik (2009). Till den andra hör Bengt Ohlssons Gregorius (2004), Bjarne Moelvs Helgas offer. Dagboksroman om ett brott(2007), Birgitta Lindéns, Jag, Helga Gregorius (2008), Helena Siganders Helga Gregorius berättelse Dosan (2013) och Sigillet Helga Gregorius berättelse (2019) samt Rigmor Tjerngrens Agnes och Helga – en berättelse om passion (2015). Förutom de två romanerna har Helena Sigander även skrivit skådespelet Helga som spelades i Stockholm 2006 men inte har tryckts.

Som synes dominerar berättelser där Helga Gregorius intar huvudrollen. Förklaringen till detta är väl främst att hennes gestalt och öde anknyter till många fortfarande mycket aktuella problem som könsroller, könsmaktsordning, kvinnlig sexualitet, kvinnoförtryck, våld mot kvinnor och våldtäkt.”

Författaren och kulturskribenten Johan Werkmäster skrev den 29 juli 2024 om Bengt Ohlssons och Åsa Nilsonnes romaner om Helga Gregorius i Göteborgs-Posten. Här återger vi med författarens och Göteborgs-Postens tillstånd ett avsnitt ur hans artikel.

”Nilsonnes berättelse är en tydlig parafras men med ett annat perspektiv än Söderbergs. Tiden är densamma liksom flertalet gestalter. Det är bara Helgas faster, en jordemor, som är ny i handlingen. Av henne får prästfrun råd om hur hon ska bli gravid. Ibland kan man behöva ta till drastiska lösningar: ”En kvinna som har svårt att bli gravid med en viss man kan ibland ha lätt att bli gravid med en annan.”

Kanske är det endast genom otrohet som Helga kan skänka sin älskade (alls inte avskydde) man, det barn som han hett åstundar. Hon utser den stilige Klas Recke till blivande far, förför honom och fastnar i ett nät av lögner. När sedan hennes make, pastorn, oväntat avlider frågar hon sig, vad han skulle ha tänkt om hennes otrohet: ”Jag börjar tro att han hade sett mina handlingar som ett slags offergåva.” Här smyger sig ett patetiskt tonläge in i den för övrigt behärskade prosan. Fru Gregorius får ett drag av självömkan vilket inte riktigt passar in i denna annars så väl avvägda roman.

Bengt Ohlssons ”Helga” är en mer omfångsrik roman som, liksom den 20 år gamla ”Gregorius”, visserligen är starkt förankrad i Söderbergs text men som också tar sig stimulerande friheter. Handlingen inleds under 1930-talet. Spanska inbördeskriget rasar, andra världskriget står för dörren. Tre decennier har passerat sedan Helga Gregorius blev änka samtidigt som hon väntade barn med Klas Recke. Hon är omgift med den omtänksamme tjänstemannen Ivar. Alla, inklusive maken, tror att Helgas vuxna flicka, Signe, är dotter till pastor Gregorius, en far hon aldrig fick träffa.

Helga har bara vaga minnen av Tyko Glas, Klas Recke och allt som hände i början av seklet. Men genom en serie händelser hinner det förflutna i kapp. Den numera avlidne doktor Glas dagbok hittas i ett lönnfack i en chiffonjé. En dödssjuk Klas Recke söker upp Helga och kräver att få ta farväl av den dotter som han aldrig har sett.

Helgas liv råkar i gungning. Pö om pö tränger Recke sig in i och tar makten över hennes familj. Ohlsson drar åt tumskruvarna. Läsningen blir aldrig gastkramande men stundtals nästan smärtsam i Ohlssons starka och känsloladdade fortsättning på Söderbergs verk.

I höst ger bokförlaget Bakhåll ut en nyutgåva av ”Doktor Glas” med efterord av Bengt Ohlsson. Han berättar att han ofta återvänder till romanen bara för att läsa några kapitel men märker snart att han inte kan släppa den: ”Boken känns alltid välbekant och ny på samma gång. Ingenting i den har åldrats.”

Vi är nog många som återkommer då och då till Söderbergs verk i allmänhet och till romanerna ”Doktor Glas” och ”Den allvarsamma leken” i synnerhet. Vi vill åter läsa om stadens ljusa sommarnätter, om ”köttets lust” och ”själens obotliga ensamhet”, som det heter i hans skådespel ”Gertrud”. Det finns något unikt i Söderbergs ton som tilltalar generation efter generation.

Fortsättning lär följa. Kanske är det dags att låta Helga Gregorius älskare Klas Recke komma till tals i en roman.

Johan Werkmäster”

Det senaste programmet i P3:s klassikerserie handlar om Den allvarsamma leken. Författaren Denise Rudberg och programledaren Emelie Rosenqvist finner paralleller i sina respektive kärleksliv.

Ett citat av Denise Rudberg : – Hur många är vi inte som har stått och ”låtsasslumpat” – alltså, ”råkat” gå förbi någons port, arbetsplats, eller favoritbar orimligt många gånger i hopp om att ”stöta på” den vi helst vill träffa. Grejen med den allvarsamma leken är att den är kärlek på riktigt. Den skildrar förälskelsestadiet i alla sina nyanser – förvirring, osäkerhet, smärta och irrationalitet.

Lyssna här.

En scen ur ”Kyssen”. Från vänster Peter Armistead Åström, Olof Ander och Anna Ander. I föreställningen medverkar också Mia Ternström.

En ensemble ur Romeo & Juliakören har börjat framföra en scenisk musikföreställning av två av Hjalmar Söderbergs historietter, ”Kyssen” och ”Att döda”, bearbetade av körens grundare och ledare Benoit Malmberg som också svarar för regin.

_Jag har alltid älskat Söderbergs noveller och fick idén till en musikföreställning av några av dem när en av medlemmarna i kören inte hade några uppdrag och undrade om jag kunde hitta på något. Nu funderar jag på att fortsätta med en annan novell, ”Skuggan”, säger Benoit Malmberg.

Föreställningen gavs den 13 och 14 maj på Strindbergs Intima Teatern vid Norra Bantorget i Stockholm, där den lämpligt nog inleddes med Peter Armistead Åströms recitation, gestaltning av Hjalmar Söderbergs text om sina möten med August Strindberg. Ytterligare föreställningar planeras under hösten. ”Kyssen”-delen av föreställningen ges också som skolteater.

De medlemmar av Söderbergsällskapet som bevistade föreställningen på Strindbergs Intima teatern den 13 maj uppskattade verkligen skådespelarnas lyhörda behandling av Söderbergs texter och inte minst den överraskande men ytterst adekvata musik som förstärkte handlingen i historietterna,  från en traditionell polska från Uppland (”Allt vad du vill det får du”) till Jeremias i Tröstlösa (”Man borde inte sova…”).

Det är också värt att notera att skådespelarna är iförda några av de kostymer som Camilla Thulin skapade för Romeo & Julia-körens divertisemang vid Nobelmiddagen 2011.

Hösten 2024 ges en Hjalmar Söderberg-kurs vid Stockholms universitet, meddelar studierektorn Maria Wahlström vid institutionen för kultur och estetik. Kursen heter ”Den allvarsamma leken. Hjalmar Söderbergs universum” och ges på halvfart på distans (via zoom) under senare delen av höstterminen. Den leds av docent Jan Holmgaard och professor Ingemar Haag. Man kan ansöka redan nu, men det kommer också att bli en sen ansökningstid i början av hösten. För att delta krävs gymnasieutbildning men ingenting utöver detta.

En närmare beskrivning: ”Kursen behandlar Hjalmar Söderbergs författarskap, dess genremässiga bredd, stilistiska särdrag och genomgående teman och motiv. Hjalmar Söderbergs verk belyses i relation till dess samtida sociala och kulturella kontext samt ur aktuella litteraturvetenskapliga perspektiv.”

Här en länk till kurssidan: https://www.su.se/sok-kurser-och-program/lvgn69-1.717975?open-collapse-boxes=course-contact

Vårprogrammet inleddes med årsmöte lördagen den 20 januari. Antalet medlemmar i sällskapet har sjunkit till 130, till en del på grund av pandemin. Styrelsen diskuterar olika sätt att öka medlemsantalet. I ett meddelande före årsmötet noterade ordföranden Gustaf Neander att flera försök gjorts med medlemsrekrytering via annonser i Parnass (De Litterära Sällskapens tidskrifdt) men att detta inte haft någon framgång. ”Vi bedömer att det bästa sättet att behålla och att rekrytera nya medlemmar är att sällskapet har ett attraktivt mötesprogram och att alla medlemmarna i sällskapet sprider kunskap om vår verksamhet.” Antalet hedersmedlemmar i sällskapet är nu tio och antalet ständiga medlemmar fem. Medlemmarna i den sittande styrelsen omvaldes.

Efter årsmötesförhandlingarna höll sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand ett föredrag om Martyren Kaj Munk och Hjalmar Söderberg. Årsmötet avslutades med gemensam middag på Restaurang Högkvarteret.

Även vid sällskapets möte lördagen den 16 mars svarade Nils O. Sjöstrand för programmet, med ett föredrag om  vänkretsen kring Hjalmar Söderberg.

Söderbergs äldsta vänner var Carl G Laurin och Bo Bergman. Laurin och Söderberg var skolkamrater redan i Ladugårdslands läroverk. Bo Bergman tillslöt när de flyttade upp till Norra Latin. Där gick de i skilda klasser men avlade mogenhetsexamen samma vår (1888).

Laurin var nog Söderbergs mest trofaste vän konstaterade Nils. Förhållandet mellan dem var öppet och oskrymtat fast de kunde ha olika åsikter. Laurin höll t. ex på Tyskland och axelmakterna under Första världskriget medan Söderberg höll på Frankrike och ententen. Förhållandet till Bo Bergman var öppnast när de var unga. Bergman var av en mera sluten och konventionell natur, Söderberg fick sålunda inte riktigt klart för sig hur han ställde sig till de stridande i Första världskriget (han höll på Tyskland).

Laurin tog initiativet till antologin Vängåvan, som kom ut på Hjalmar Söderbergs 50-årsdag den 2 juli 1919. Avkastningen på subskribenternas fonderade bidrag gav Söderberg en månadsinkomst på 300 kr livet ut. Det var mycket pengar på den tiden.

_ Men varken Bergman eller Laurin förstod sig egentligen på Söderbergs roman Doktor Glas, noterade Nils.

När Söderberg på 1890-talet började skriva recensioner och noveller på allvar vidgades hans vänkrets till bland andra Per Hallström, Edvard Alkman, Ernest Thiel, som också blev Söderbergs mecenat, och dennes andra hustru Signe Maria Thiel. I själva verket kände Söderberg Signe Thiel innan han träffade Ernest Thiel.

Och sedan växte förstås vänkretsen med en lång rad författare, bland andra Oscar Levertin (det var Söderbergs dröm att få presentera Gertrud för Oscar Levertin 1906 men denne dog hastigt innan tillfälle gavs), Verner von Heidenstam, Henning Berger (en vänskap som fortsatte under Söderbergs tid i Köpenhamn), Henning von Melsted och Gustaf Hellström. De båda senare hade ju liksom Söderberg också kärleksförbindelser med Maria von Platen.

På vänlistan fanns också författare som Tor Hedberg, John Landquist, Sven Lidman och Sigfried Siewerts. Av de vänner som Hjalmar Söderberg hade under sin tid i Köpenhamn var Georg Brandes sannolikt den mest uppskattade.

Vid sällskapets möte på Oscarshemmet lördagen den 6 april visades Carl Th Dreyers film ”Gertrud” från 1964 efter Hjalmar Söderbergs pjäs om en kvinna som är ovillig att kompromissa i sin längtan efter ren kärlek och därför stöter sig med männen omkring sig. I Danmark föranledde filmen en stor kulturdebatt.

Sällskapets medlem Sven Wallnerström berättade om Dreyer och filmen, bland annat om den katastrofala premiärvisningen i Paris då ju textmaskinen inte ville vara med. Han lyfte också fram exempel på Dreyers exentriska egenheter, till exempel detta med den franska huvudvärkstabletten som Gertrud får av en av sina manliga bekanta. Tabletten hade han hittat i sin rockficka och den skulle absolut vara med, liksom det autentiska frimärket som skulle sitta på ett brev men som aldrig syntes i filmen. Brevet syntes men inte frimärket som hade införskaffats med stort besvär. I den efterföljande diskussionen om filmen lyftes bland annat  Dreyers påverkan av den danske konstnären Vilhelm Hammershøj fram.

Dreyers främsta inspirationskälla för filmen var litteraturhistoriken Sten Reins doktorsavhandling om ”Gertrud” 1962. Om detta handlar nästa artikel på denna sida.

Vårprogrammet avslutades lördagen den 8 juni med att Nils O. Sjöstrand ledde en vandring på Djurgården med Den allvarsamma leken som huvudtema och Förvillelser och Blek kärlek/drömmar som sidoteman.

Den danske filmregissören Carl Th Dreyer (1889-1968) hade planer på att göra en film basrad på Hjalmar Söderbergs skådespel ”Gertrud” (1906) redan på 1940-talet. Av olika skäl blev det inte av förrän i början av 1960-talet, då han läste den svenske litteraturhistorikern Sten Reins doktorsahandling om skådespelet, som kom ut 1962.

Dreyer fascinerades som många andra av att förebilden för Gertrud avslöjades med namn, Maria von Platen, som Hjalmar Söderberg hade en intensiv kärleksrelation med mellan 1902 och 1906. Hennes identitet hade tidigare varit känd bara inom en mindre krets, men hon inspirerade Söderberg inte bara till Gertrud i skådespelet med samma namn utan också till den kvinnliga huvudpersonen Lydia Stille i romanen ”Den allvarsamma leken” (1912, och hon anas också bakom pastorsfrun Helga Gregorius i romanen ”Doktor Glas” (1905).

Maria von Platen hade avlidit 1959, men I förarbetet för sin film sökte Dreyer verkligen information om denna ”den verkliga Gertrud”. Det framgår bland annat av en uppsats i Föreningen Gamla Christianstads årsskrift 1989 av Margit Bergström, då medlem i Söderebergsällskapet, nu avliden. Hon och hennes man köpte Maria von Platens Villa Åhamra i Torsebro utanför Kristianstad efter hennes död 1959. I uppsatsen berättar hon att hon en majdag 1963 fick ett oväntat besök av regissören Carl Dreyer.

Det första han hade frågat – sedan han sparkat av sig galoscherna, skrev Margit Bergström – var om hon hade läst Sten Reins doktorsavhandling, som alltså hade lagts fram och publicerats ett år tidigare och blivit mycket uppmärksammad.

”Den var vidunderlig”, hade Dreyer sagt om avhandlingen, där Maria von Platen för första gången offentligt namngavs som Hjalmar Söderbergs älskarinna sextio år tidigare. Själv hade Söderberg alltid varit ytterst diskret om Maria von Platen. I sina brev och anteckningar hade han bara nämnt henne som ”X”, ”henne jag älskade förr” eller (en gång) ”Maria”.

Dreyer hade gått omkring i Villa Åhamra, där Maria von Platen bodde från 1933 till sin död 1959. Det såg ut som om han trivdes, skriver Margit Bergström. Han hade frågat om hon trodde att Maria satt på andra våningen i huset när hon skrev. Det kunde vara möjligt, hade Margit Bergström svarat, ty på auktionen efter Maria von Platen såldes en stor sekretär från ett av rummen där.

Där fick Carl Dreyer möjligen uppslaget till den epilog han försett sin film med och som inte ingår i Söderbergs skådespel. I epilogen kommer en gammal vän, ja älskare på besök till Gertrud för att överlämna sin senaste bok. Denne vän, Axel Nyberg, finns inte med i Söderbergs skådespel, men replikerna i epilogen baseras helt klart på två brev som Sten Rein offentliggjorde i sin avhandling. Det var dels ett brev från författaren John Landquist, som hade ett förhållande med Maria von Platen omkring 1908-10, där han skriver ömsint om henne och hennes väsen, dels ett brev från Maria von Platen till John Landquist där hon berättar om sin tillvaro i Torsebro.

I en intervju i Sydsvenska Dagbladet senare berättade Carl Dreyer lite mer om sitt besök i Villa Åhamra och sina samtal med grannar som hade känt Maria von Platen. Hon ”levde som en enstöring, läste och lyssnade på musik”, och i byn ”ställde byborna klockan när Maria von Platen gick till affären varje dag”. Dreyer hade också talat med Maria von Platens bror (Ivar Hallenborg) men blivit avspisad eftersom denne var arg för att Sten Rein enligt hans mening hade skandaliserat hans syster.

Femton år efter Carl Dreyers besök i Torsebro fick Margit Bergström ett brev från en dansk universitetslektor som arbetade med ett vetenskapligt arbete om regissören. Han hade funnit att Dreyers mor – pigan Josefin Nilsson, som lät adoptera bort sin utomäktenskaplige son – härstammade från Kristianstadstrakten. Han undrade om detta var anledningen till Carl Dreyers besök i Torsebro.

Detta kunde naturligtvis Margit Bergström inte svara på. Men Carl Dreyer präglades av sitt trauma som bortbyting och han ägnade hela sitt privata och konstnärliga liv åt att söka kvinnan, som filmvetaren Jannike Åhlund noterade i en understreckare i Svenska Dagbladet 2008

Så kanske var det inte bara den verkliga Gertrud som Carl Dreyer sökte den där dagen i maj 1963 när han knackade på dörren till Villa Åhamra.

Då hade Maria von Platen varit död i fyra år och hon hade sluppit uppleva de eftermälen hon fick i samband med att hennes identitet avslöjades i Sten Reins avhandling – ”en adlig femme fatale”, en kvinna som ”satte en ära i att samla poetskalper kring sin midja”, ”manslukerska”, ”en den svenska litteraturens vandringspokal”.

I Dreyers film finns en scen med en gobeläng föreställande en naken kvinna attackerad av gläfsande hundar. I Söderbergs drama berättar Gertrud om en ond dröm: ”Jag sprang naken genom gatorna med ett koppel hundar efter mig”.

Kurt Mälarstedt

En version av Allan Edwalls enmansdramatisering av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas ges under fem helger i april och maj på Löfstad slott utanför Norrköping, den här gången med två skådespelare för ”att ge en än närmare och mer intim upplevelse, en chans att få kliva in i Glas huvud och utforska hans varje tanke och val”, som det står i en presentation av föreställningen från Folkparken Produktion.

De två skådespelarna är Ola Rapace och Ingvar Örner. Rapace (då Ola Norell) fick sitt genombrott i TV-serien Tusenbröder (2002) och därefter medverkat i ett stort antal filmer, däribland 13 Wallanderfilmer, och TV-serier. Örner har medverkat i ett stort antal filmer från 1999 och TV-serier, däribland Vår tid är nu (2017).

Förutom Allan Edwall har denna enmansföreställning av Doktor Glas getts av Sven-Bertil Taube och allra mest av Krister Henriksson.

Det har kommit ett förtjusande meddelande till hemsidan från en Söderbergbeundrare:

”Hej! Jag hoppas att allting är bra med er. Jag har Hjalmar Söderberg som favorit författare inom den svenska litteraturen. Jag tog egen initiativ  och har översätt ”Kyssen” till spanska.  Den publicerades den 14/1 i en digital tidning  i Guatemala. Jag vill dela med er länken för kännedom: https://gazeta.gt/72821/. Jag hoppas att i slutet av höstterminen kan jag komma med mera goda nyheter. Allt gott! Luis Enrique Morales”.

Kanske inte hela Söderbergs text, men intressant att titta på även om man inte kan spanska.