månadsarkiv: december 2022

20 december, 2022

Hjalmar Söderberg i Peter Lindes vackra version, utanför Kungliga Biblioteket i Stockholm, är sedan någon tid försedd med en gulgrön virkad halsduk försedd med lila hjärtan. Färgerna harmoniserar kanske inte så bra med de röda handskarna i Söderbergs vänstra hand. Men av någon anledning finns det anledning att förmoda att författaren själv skulle gilla regnvattenpärlan i sitt vänstra öra denna dag.

Dagmar, en pjäs av Rebecca Örtman

Regissören Rebecca Örtman har skrivit en pjäs med titeln Dagmar som nu kan avlyssnas som ljuddrama på  Dramaqueen, en podd som erbjuder både lyssning och film med klassisk, nyskriven och oprövad dramatik i kortformat genom readings, en enklare läsning av dramat. Här en länk: https://www.dramaqueen.nu.

Pjäsen Dagmar står förstås i dialog med Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken (1912) och Gun-Britt Sundströms roman För Lydia (1973). I Dagmar är kärlekshistorien flyttad till samtiden och efterdyningarna av #metoo. I detta spänningsfält utspelar sig historien. Medan Söderberg berättade historien ur Arvid Stjärnbloms perspektiv och Lydia berättade den ur Lydia Stilles perspektiv berättas den här ur Arvids hustru Dagmars perspektiv. Så här sammanfattas Dagmar på Dramaqueens hemsida:

”Dagmar konfronterar Arvid när han chattat med Lydia Stille. Arvid erkänner att han och Lydia har en relation. Dagmar ställer ett ultimatum att Arvid måste lämna Lydia om Dagmar ska kunna förlåta. När dramat startar har Arvid rest iväg över helgen för att fundera över sina känslor inför Lydia och Dagmar, vem ska han välja? Dagmar är ställd i ett pausläge, i pausens smärtpunkt lever hon i hopp och förtvivlan. I möte med kvinnor från olika generationer — sin syster, sina döttrar, väninnor och i samtal med älskarinnan — får hon nya perspektiv. I väntan på att Arvid ska bestämma sig förändras hon själv. När gryningen kommer, och Dagmar hör hur Arvid sätter nyckeln i tamburdörren, har hon själv fattat ett avgörande beslut.”

Rebecca Örtman:

_ Fem år efter #metoo belyses förbindelser mellan olika rörelser: sociala rörelser som #metoooch dess feministiska föregångsrörelser, förflyttningar av begreppsförståelse och historieuppfattning, förskjutningar av världsbilder och omvärderingar av personliga upplevelser, i arbetsliv såväl som i sammanhang när de nära relationerna förändras.

Föreställningens skådespelare: Amanda Ooms (Dagmar), Malin Mases Arvidsson, Sofia Bach, Kajsa Ernst, Rakel Benér Gajdusek, Felicia Löwerdahl och Elina Norén Sandberg. Konstnärlig ledning och regi: Rebecca Örtman.

På Dramaqueens hemsida finns också en länk till ett samtal under ledning av Karin Helander, teaterkritiker i Svenska Dagbladet och professor i teatervetenskap, om pjäsen mellanAnna Roosvall, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, och Rebecca Örtman.

_ Den som längtar efter en riktig radioteater bör lyssna på  Dagmar – eller se videoversionen, en reading utan scenografi. Här bjuds på såväl magstöd som teaterdialog. Ingen musik, inga ljudeffekter, ingen berättare. Enbart skådespelarnas röster, skrev teaterkritikern Ylva Lagercrantz Spindler i Svenska Dagbladet den 29 november.

Kurt Mälarstedt

Doktor Glas som musik

Hjalmar Söderbergs verk har som bekant inspirerat många författare till vidarediktning. Hans verk har också tolkats i musikform av flera kompositörer. Nu är det dags igen: Orvar Nilsson, som studerar gitarr och komposition på Kungliga Musikhögskolan presenterade tillsammans med en orkester vid namn Glasorkestern i våras som sitt examensarbete Söderbergs roman  Doktor Glas (1905) i form m av en instrumentell berättelse. Den 20 december framfördes verket av samma orkestern för första gången offentligt på Aliasteatern, Hälsingegatan 3, i Stockholm.

Orvar Nilsson skriver i ett meddelande till hemsidan att han gestaltar historien om Tyko Glas med verktyg ur den programmusikaliska traditionen.

”Tykos existentiella grubblerier mynnar här ut i en instrumental berättelse färgad av det skandinaviska vemodet. Tonspråket är hämtat från både jazzen och den orkestrala klassiska musiken, med inspiration från såväl John Coltrane som Brian Blade, Wagner som J. S. Bach. Verket hålls samman av det rytmiska driv som jazzkvartetten skapar och varvar pampiga orkestrala passager med mindre ensemblekonstellationer.”

Glasorkestern består av unga musiker, de flesta elever på Musikhögskolan med olika inritning: klassisk musik, folkmusik, jazztradition.

Här kan man lyssna till ett utdrag ur verket.

 

 

Kai Attorps till minne

Söderbergsällskapets hedersledamot Kaj Attorps avled den 13 november efter en längre tids sjukdom. Han efterlämnar makan Rita, sonen Andreas med familj, brodern Thomas och brorsbarn.

Kaj var son till litteraturhistorikern, kritikern och kulturjournalisten i Svenska Dagbladet Gösta Attorps och dennes maka Gunnel f Kranck. Kaj och hans yngre bröder växte upp i Djursholm. Han blev gymnasielärare, författare, litteraturkritiker, framför allt i SvD, och debattör i den tidningen och i andra.

Bland Kajs böcker må nämnas: Gredelins längtan, Arthur Knapps resa, Liv för liv, Det är inte lätt att vara vuxen och samlingsverken 14 moderna romaner (tills m Tomas Oliv), Dikter om dig och världen (tills m Urban Andersson), Dikter om livet och döden, Dikter om kärleken, Han önskade att hans älskade vore död, Svenska kärleksbrev och Lilla snapsviseboken samt citatsamlingarna Varför sa räven att det var surt?, Varför är en fågel i handen bättre än tio i skogen? och Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet: Hjalmar Söderberg: de bästa citaten.

Kaj Attorps var ledamot av Söderbergsällskapets styrelse i flera år och höll föredrag om Hjalmar Söderberg för Sällskapet och allmänheten. Hans kärlek till dennes författarskap var oskrymtad, rak, rättfram, omutlig och stridbar. Det visade han inte minst i den fina inledningen i boken med de bästa citaten från Hjalmar Söderbergs verk. Inledningen, ”Hjalmar Söderberg – vår samtida”, trycktes upp som nummer 27 i Söderbergsällskaps skriftserie till 150-års jubiléet av Söderbergs födelse 2019.

Temperamentfullt, kompromisslöst, åskådligt och tydligt framhåller Kaj Attorps hur Hjalmar Söderberg nedvärderats av tidiga litteraturvetare men alltid uppskattats av bokälskare och nu är den mest levande av det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets svenska prosaförfattare. Att Hjalmar Söderberg var en god stilist medgav även dåtida kritiker som Fredrik Böök, Gunnar Castrén och Carl David av Wirsén men skällde sedan ned honom. Kaj Attorps betonar att ”I det långa loppet är stilen allt (och naturligtvis vad stilen uttrycker, dess innehåll)”. ”Söderbergs språk är ett mirakel” fastslår Attorps och pekar på stilen, språket som den avgörande faktorn för Söderbergs överlevnad och samtidighet; till slut började även yngre litteraturvetare uppskatta Söderberg och det gamla gnället om bristande fantasi och rationell inskränkthet upphörde även i handböckerna.

Kaj Attorps stora övertygelsevisshet när det gällde de egna ställningstagandena kunde försvåra för att inte säga omöjliggöra för honom att se något i andras ståndpunkter. Någon förhandlare var han inte, men den stora värmen i hans personlighet bakom den ibland arga ytan var försonande. Man tyckte mycket om honom sådan han var. Vi saknar honom.

Nils O. Sjöstrand, tidigare ordförande i Söderbergsällskapet, Gustaf Neander, nuvarande ordförande i Söderbergsällskapet.

Höstens program 2022

Höstprogrammet inleddes helgen den 27-28 augusti med att ett 20-tal medlemmar iSöderbergsällskapet besökte Kristianstad, där Hjalmar Söderberg arbetade på Nyaste Kristianstadsbladet i knappt fem månader 1891-92. Trots att han inte trivdes särskilt bra i Kristianstad blev det en produktiv tid som fick stor betydelse för hans vidare utveckling som författare.

På lördagen talade sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand om vad Söderberg skrev i tidningen i vitt skilda ämnen. Kurt Mälarstedt berättar om Maria von Platen, som bodde i Kristianstad när hon läste Martin Bircks ungdom och blev så betagen att hon skrev ett anonymt brev till författaren, ett brev som ledde till den kärleksrelation som kom att påverka hans författarskap i grunden. Båda föredragen kommer att publiceras här på hemsidan inom kort.

På söndagen ledde Gustaf Hellström-sällskapets förra ordförande Disa Lundgren och dess medlem Viveca Dettmark en stadsvandring om Kristianstads historia och författaren Gustaf Hellström, som var född i staden. Programmet avslutades  med ett föredrag av Disa Lundgren om Gustaf Hellström som korrespondent i London, USA och Paris och hans reportageresa till Tyskland 1933.

22 – 25 september  deltog Söderbergsällskapet i Bokmässan i Göteborg och delade som tidigare  monter med Strindbergssällskapet och Fogelströmsällskapet. Sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand höll två föredrag på De Litterära Sällskapens scen, dels under rubriken ”Kyrkofadern Papinianus. Hjalmar Söderbergs inlägg i Dreyfusaffären”, fredagen den 23 september, dels under rubriken ”Hunden som människa och människan som hund. Ett tema hos Hjalmar Söderberg” fredagen den 24 september. Här en bild från det andra föredraget. Hunden på bilden har egentligen ingenting att göra med Hjalmar Söderberg, som inte hade någon hund någon gång under sitt liv.

Den 19 november skulle Carl Th Dreyers film Gertrud (1964) ha visats vid sällskapets möte i Oscarshemmet, men visningen kunde inte genomföras på grund av tekniska problem. I stället visades Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken från 2016 med Karin Franz Körlof och Sverrir Gudnason i de ledande rollerna som Lydia Stille och Arvid Stjärnblom.

Före visningen av denna film berättade Kurt Mälarstedt som planerat ändå något om Hjalmar Söderbergs drama Gertrud (1907) och om bakgrunden i författarens kärleksförbindelse med Maria von Platen mellan 1902 och 1906.

Den 3 december höll sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand håller ett föredrag på Oscarshemmet om författaren Alfred Hedenstierna, signaturen Sigurd, under rubriken ”Sigurd och hans mission enligt Hjalmar Söderberg”.

I slutet av 1800-talet var Alfred Hedenstierna, signaturen Sigurd, Sveriges mest lästa författare. Han var Smålandspostens redaktör och ägare, hans ”Kaleidoskop” publicerades även i många andra tidningar och hans samlingsvolymer av folkskildringar och humoresker (1-2 om året) var årets bästsäljare. August Strindberg, som var en tävlingsmänniska, ville slå ”Smålandspelle” i dennes paradgren. Det blev Hemsöborna (och senare Skärkarlsliv). Strindbergs seger var ingalunda omedelbart given utan tydliggjordes först med tiden, och den stora glömska som drabbade Sigurd en bit in på 1900-talet.  Hjalmar Söderberg tog inte upp någon litterär tävlan med den folkkäre adelsmannen utan behandlade denne ironiskt i sin ”Stockholmskrönika” och andra alster men han ansåg att den konservative Sigurd hade en mission.

Den mission som Hjalmar Söderberg hade i tankarna var att Sigurd, vars produktion numera alltså till största delen är glömd, kanske ändå kunde leda till att hans många läsare i slutet av 1800-talet sökte sig vidare till det som Söderberg i sin recension av Herrskapet Helleviks brunnsresa betecknade som ”den egentliga skönlitteraturen”. Nils Sjöstrand gav ett exempel; efter en äldre släktings död för några år sedan fann han på hennes vind en kartong med ett stort antal verk av Sigurd som hade införskaffats av ännu äldre släktingar och bar deras namnteckningar. Men Martin Bircks ungdom och Doktor Glas med samma namnteckningar fanns i bokhyllorna i villans salonger. Sigurds böcker hade degraderats till en vindskartong medan Hjalmar Söderbergs fick stå kvar i bokhyllorna.