”Dessa kråkfötter får Ni inte offentliggöra förrän efter min död om det så skulle passa Er då”, skrev John Landquist i ett brev till mig 1973 i vilket han tackade för min roman För Lydia. Han avled året därpå, 92 år gammal, men jag tror inte att jag alls reflekterade över att publicera hans brev på den tiden. Jag tyckte inte att det innehöll något som inte redan var känt bland litteraturforskarna, dessutom var det lite genant med det starka berömmet av min romanparafras samtidigt med avogheten mot Söderberg.
Men när jag nu återfann detta brev i mina arkiv tycktes det mig både rörande och tänkvärt, även om det inte innehåller några sensationer.
1910, då John Landquists relation med Maria von Platen nyss hade tagit slut, berättade han om den (utan att nämna hennes namn) i ett brev till Ellen Key, som återges i Kurt Mälarstedts biografi Ett liv på egna villkor. Den bild man får där är att Maria hade tröttnat på John och kanske aldrig hade varit lika förälskad i honom som han i henne. På ålderdomen däremot vill han ta på sig hela skulden för brytningen, och han gör allt för att intyga vilken enastående person denna kvinna var.
Mellan dessa två tidpunkter hade den förändringen skett att Maria von Platen hade blivit offentligt utpekad som modell för Söderbergs Gertrud och Lydia och därmed förknippad med allt det hätska och föraktfulla som hade skrivits och sagts om i synnerhet den senare kvinnogestalten (med början i Arvid Stjärnbloms desperata skämt om ”australnegrernas aritmetik” som inte skulle förslå för antalet av hennes älskare).
Den åldrige Landquist är så angelägen om att försvara ”originalet” att han blir ologisk och framställer det som fel av Söderberg att ge den fiktiva Lydia egenskaper som den verkliga Maria inte hade. Det är mycket mänskligt och igenkännligt. Striden om Ingmarie Erikssons Märit, den enda roman hittills som har fällts för förtal i svensk domstol (1967), var ett skolexempel på den motsägelsefulla indignation som ofrivilliga modeller kan uttrycka: ”Det där stämmer ju inte alls med verkligheten!” – ”Det där stämmer ju precis med verkligheten!”
Båda delarna kan naturligtvis vara kränkande för den utpekades integritet.
Det brev från Maria von Platen på 1950-talet som Landquist nämner återfinns också i Kurt Mälarstedts bok.
John Landquists brev till Gun-Britt Sundström 1973:
Stocksund 17.3.1973
Författarinnan Gun Britt Sundström
Jag tackar er hjärtligt för den sända boken. Den är intensiv, fängslande, passar in i den tid, vari ni placerat Lydia, och kan läsas lika bra fullständigt oberoende av Söderbergs. Jag har nittioett år gammal blivit oduglig att skriva maskin, varför ni får ursäkta att jag nödgad därtill skriver för hand och hoppas ni någorlunda kan läsa det jag skriver. Men hur bra er teckning av Lydia än är så har den liksom Söderbergs bok nästan intet att göra med det utpekade originalet. Originalet saknade alla dessa älskare i den journalistiska miljön som Söderbergs svartsjuka fantasi utmålade.
Originalet var enslig, starkt musikalisk, stolt, känslig och ömtålig och inte minst vegetarisk och nykterist. Det är ett groteskt påhitt, att hon köpt revbensspjäll till kärleksmötet. Hon får t.o.m. säga att aldrig i livet har revbensspjäll smakat henne så gott. Då hon September 1907 besökte mig i Uppsala, hade jag överlycklig att hon kom glömt att hon var vegetarian och beställt in extra smörgåsbord på Grindstugan till en frukost. Hon svarade litet missnöjd: ”Käre då, ska du äta så mycket” och nöjde sig för sin del med smör, bröd, en omelett, kaffe.
Hon kände ingen i den journalistiska sfären och såg inte åt någon mera under de tre år vi var samman. Det är inte hon, som svikit mig men jag som övergett henne. På våren 1910 tycktes hon bli missnöjd med mig, skulle tillbringa sommaren hos föräldrarna i Skåne och förbjöd mig strängt att skriva ett brev. Hon ville ej utsätta sig för moderns misstankar. Jag misstänkte hon var trött på mig. I september 1910 råkade jag Elin Wägner i Arild, blev förälskad i henne. Jag anade inte hur djupt olycklig Maria v. Platen blev, då hon fick veta saken i oktober. Hon hade redan i våras tänkt sig säga ett ord om giftermål då nära förhållanden nu började reda sig. [tillagt: Det hade hon dock aldrig sagt mig.] Har ni tänkt på att den man förorsakat ett svårt lidande, inte följer med strömmen av det förflutna och inte blir allt blekare i minnet men alltjämt levande och nära.
Fru v. Platen hade erotiskt misshandlats, varöver hon klagade, då hon 20-årig, helt oerfaren, blev gift med en 44-årig major. Hon hade varit intagen av Hjalmar Söderbergs författarskap men aldrig varit förälskad i honom, men till slut en kort tid gett med sig på grund av hans enträgenhet. Hon hade en tid förälskat sig i Gustaf Hellström, ung, reslig, vital, begåvad men hennes känsla tog plötsligt slut med hans underklassskvaller. Efter mig har hon ej älskat någon. Jag råkade henne några gånger 1912. Den allvarsamma leken hade just då utkommit och författaren skänkt mig ett exemplar. Hon nämnde ej boken, och jag förteg den. Hon har med all säkerhet ej läst boken. Hon hyste för Söderberg likgiltighet med ett […] av förakt efter Gertrud, som ger en del av henne.
1956 skrev jag till henne, 86årig, och tackade henne för tre lyckliga ungdomsår. Hon skrev då till mig ett förtjusande brev, återgivet i en avhandling jag inte hittar. Hon hade under hela första världskriget vistats i Italien, sedan i Skåne. Hon bodde 1914-1918 i Palermo och i Subiaco. Jag har tänkt dessa upplysningar kunde intressera er, då ni skrivit en hel bok med Söderbergs känslor som utgångspunkt. Hon var en sällsynt vinnande människa misshandlad av livet. Hon utgav 1906 en nu bortglömd bok Clio av Anatole France. En förstklassig översättning, berömd av mig innan jag kände henne.
Dessa kråkfötter får Ni inte offentliggöra förrän efter min död om det så skulle passa Er då. Till skillnad från paret i Söderbergs roman kunde vi fullt fritt gå med varandra vart som helst på opera eller teater. Två gånger såg jag med henne Carmen på Operan.
Hon förekommer i min doktorsavhandling Viljan 1908, inspirerade en Björnsonstudie av mig 1913, därför att hon sjungit för mig Björnsonsånger vid sitt piano, hon föranledde min bok om Knut Hamsun, därför att jag först läste Hamsun i hennes exemplar av hans Pan.
Jag skickade henne 1959 en ny bok av mig jämte ett brev, men då var hon redan död sedan tre månader.
Då ni försvarar Lydia, försvarar Ni också originalfiguren till Söderbergs roman. Hon var bara ännu bättre än ni har anledning att anta. Jag är Eder tacksam
Eder
John Landquist
[Före ”av förakt” i brevet står ett ord som jag inte lyckats tyda. G-B S]
Maria von Platen, cirka 1903
Några kommentarer till John Landquists brev
Mycket tyder på att Maria von Platens relation till John Landquist (bilden ovan, 1906) trots vissa problem var djupare och mer tillitsfull från hennes sida än hennes tidigare förhållande med Hjalmar Söderberg och framför allt än hennes förhållanden med två andra författare, Henning von Melsted och Gustaf Hellström. Före brytningen med Landquist hade hon till och med talat med sina föräldrar om att hon ville gifta sig med honom. Denna plan stäcktes av att hennes far i så fall skulle dra in det underhåll han bestod henne med.
Maria von Platen och John Landquist hade också en viss kontakt när hon befann sig i Italien och inte kunde ta sig hem till Sverige på grund av Första världskriget. Enligt en plan skulle hon försöka ta sig till Schweiz och där träffa John Landquist och få hjälp med hemresan. Denna plan omintetgjordes av att Landquist inte kunde resa till Schweiz på grund av att hans syster hade blivit sjuk.
Landquists förälskelse i Elin Wägner, som ju idag är betydligt mer allmänt känd än han, ledde till äktenskap. De gifte sig 1910 men skildes tolv år senare.
Den avhandling Landquist nämner var Sten Reins doktorsavhandling 1962 om Hjalmar Söderbergs skådespel Gertrud i vilken Söderbergs förbindelse med Maria von Platen avslöjades för en bredare allmänhet. ”Det förtjusande brev” från Maria von Platen som Landquist nämner i samband med detta var hennes tackbrev för en bok han hade sänt henne 1957, men när han några år senare sände henne ännu en av sina böcker var hon alltså redan död.
Kurt Mälarstedt
