Om noveller på Stadsbiblioteket

Tisdagen den 27 november kl 18 presenteras tidskriften Parnass´ nya nummer, ”Noveller och novellkonsten”, i ett program på Stockholms Stadsbibliotek, huvudbiblioteket i hörnet Sveavägen/Odengatan. I numret medverkar sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand med en artikel om Hjalmar Söderbergs noveller. I programmet samtalar litteraturvetaren Göran Wessberg med kulturhistoriker Ewa Bergdahl och Lena Hammargren, en av förlaget Novellix grundare om om Hjalmar Söderberg, Maria Sandel, Stig ”Slas” Claesson, Stina Stoor och många andra novellförfattare. En tävling anordnas där det gäller att para ihop rätt författare med rätt novell.

Höstens program 2018

Söndagen den 19 augusti deltog Söderbergsällskapet i Världens längsta bokbord i Stockholm. Arrangemanget skedde i år i ny regi. Vårt bord var placerat vid gången mellan Drottninggatan och Norra latin. Många besökte oss och försäljningen täckte kostnaderna för deltagandet samt gav ett överskott.

1-2 september genomförde sällskapet en resa till Visby. Första dagen var det guidad stadsvandring och därefter talade sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand om Hjalmar Söderberg och Visby på Almedalsbiblioteket i en fullsatt sal. Söderberg var i Visby två gånger, första gången sommaren 1891, vilket gav upphov till skissen ”Från havet”, och andra gången 1905. Sannolikt var de två veckorna i Visby i början av september 1905 en ”efterkur” för hustrun Märta, som med Hjalmar hade vistats flera veckor tidigare på kurorten Ragunda. Läkarna brukade nämligen rekommendera att en vistelse vid en kurort inne i landet skulle avslutas med en efterkur vid en havskurort och Visby hade en berömd ”Hafsbadinrättning och vattenkuranstalt”. Hjalmar skulle skriva färdigt Doktor Glas men blev klar med romanen först 23 september. Den var egentligen inte färdig då, ty betydande tillägg infördes vid korrekturläsningen i november. Dagen avslutades med gemensam middag på Donners Brasseri.

Andra dagen besöktes BDW:s (De Badande Wännernas) Botaniska trädgård, som visades av dess förre föreståndare, trädgårdsmästaren Lasse Petterson. Därefter guidad visning av Gotlands fornsal och lunch och fri hemfärd.

Lördagen den 22 september presenterade docent Gunnar Syhrén sin bok Den landsflyktige stockholmaren: Hjalmar Söderberg och Danmark (Gidlunds 2018) under rubriken Alla har ju talang där nere. Sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand medverkade.

Docent Gunnar Syhrén, tidigare svensk lektor vid Köpenhamns universitet, är vid det här laget välkänd för sällskapets medlemmar. Han har tidigare hållit flera föredrag om danska författare och Hjalmar Söderberg, bland annat vid årsmötet i januari då han talade om H. C. Andersen och Hjalmar Söderberg. Hans nyutkomna bok handlar om Hjalmar Söderbergs danska influenser, inställning till samtida danska författare och hans liv i Danmark.

28-30 september deltar sällskapet i Bokmässan i Göteborg. Liksom de två senaste åren delar vi monter med Strindbergssällskapet och Per Anders Fogelströms Vänner.

Den 28 september talade sällskapets förre ordförande Nils O Sjöstrand om Hjalmar Söderberg och vår tid på De Litterära Sällskapens scen.

Vid det senaste sekelskiftet var Söderberg tillsammans med August Strindberg och Selma Lagerlöf de enda författare som var verksamma 100 år tidigare som fortfarande lästes, konstaterade Nils Sjöstrand. Förra året beskrevs han av en ledarskribent i Dagens Nyheter som ”en man för vår tid”. Söderbergs popularitet förklaras och har alltid till stor del förklarats av hans klara, moderna språk. Att han nu blivit ännu mer läst och uppskattad kan till stor del också förklaras av samhällets sekularisering, hävdade Sjöstrand. För hundra år sedan, och senare, riktades ofta en viss kritik mot innehållet i Söderbergs romaner och noveller. Numera uppskattas han allmänt oftast inte bara för sitt språk utan också för det ofta religionskritiska innehållet i sina verk.

Den 29 september presenterade Nils O Sjöstrand och docent Gunnar Syhrén på samma scen den senares nyutkomna bok Den landsflyktige stockholmaren: Hjalmar Söderberg och Danmark.

Den 13 oktober ledde sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand inte bara en utan två Stockholmsvandringar i doktor Glas fotspår. Anledningen till att det blev två vandringar var en felaktig uppgift här på hemsidan om att vandringen skulle inledas kl 13 medan den i själva verket enligt planen skulle inledas kl 10, vilket hade meddelats i utskicket per post till medlemmarna. Vandringsledaren förde sammanlagt ett 30-tal deltagare till platser i Stockholm som nämns i Doktor Glas, bland annat Vasabron, där doktorn mötte pastor Gregorius på Vasabron, Klara kyrkogård, intill vilken doktorn hade sin bostad, Kungsträdgården, där vattenbutiken där doktorn erbjöd pastorn det ödesdigra pillret, och Grand hotell, på vars uteservering Glas sitter under de varma sommarkvällarna, och vandrar till Skeppsholmen, där läkaren har sitt avgörande möte med fru Gregorius.

Dubbelprogrammet lördagen den 10 november inleddes med att sällskapets medlem Hyben Soya-Helander berättade om ett personligt möte med Hjalmar Söderberg i Köpenhamn i slutet av 1930-talet. Hon ”gick på byen” tillsammans med sin far, som var författare, då de mötte Söderberg. Hennes far uppmanade henne att hälsa ordentligt samt niga, vilket hon inte brukade göra. Hon gjorde som fadern sagt men minns inga detaljer om vad de två författarna talade om. Hennes reflektioner om Söderbergs och August Strindbergs kvinnosyn ledde till en intressant och givande diskussion. Programmet avslutades med att antikvariatsbokhandlaren Peter Bodén presenterad några brev från Hjalmar Söderberg samt några böcker som tillhörten Söderberg, bland annat några vackra volymer av Dantes Divina Commedia och några verk av Sigfrid Siewerts med dedikation till Söderberg.

Märta Söderberg – offret ingen ville befatta sig med

Med utgångspunkt i ett tidigare okänt brev har  Jesper Högström, som förra året gav ut sin hyllade biografi Lusten och ensamheten över Hjalmar Söderberg, skrivit en klargörande och nyanserad artikel i Dagens Nyheter om Märta Söderbergs tragiska livsöde. Artikeln publicerades den 15 juli, 2018. Här en länk till artikeln: https://www.dn.se/kultur-noje/marta-soderberg-offret-ingen-ville-befatta-sig-med/?print=true. I augusti kom Lusten och ensamheten ut i storpocketupplaga på Weyler förlag, kompletterad med utförligt extramaterial, litteraturförteckning, hänvisningar och kommentarer.

Och här artikeln i klarskrift:

Märta Söderberg – offret ingen ville befatta sig med

I ett hittills okänt brev skriver Dora Söderberg, dotter till Hjalmar och Märta, om ett smärtsamt besök hos mamman på sinnessjukhuset 1920. Där hade Märta placerats på dunkla grunder och utan att någon lyfte ett finger för att hjälpa henne. DN:s Jesper Högström, som förra året kom ut med Hjalmar Söderberg-biografin ”Lusten 0ch ensamheten” skildrar den tragiska historien.

(KORT NOT OM BREVET: Detta brev skrevs av Hjalmar Söderbergs dotter Dora Carlsten (1899-1990) till familjens hushållerska Elisabeth ”Lisa” Andersson (1876-1974). Lisa Andersson överlämnade det till Söderbergforskaren Sten Rein och Sten Reins änka Ann Sofi till författaren Per Wästberg, som i sin tur gav det till Söderbergs biograf Bure Holmbäck. Det påträffades nu i Holmbäcks kvarlåtenskap av Söderbergsällskapets före detta ordförande Nils O Sjöstrand.)

Stockholm, Djurgården, den 28 juni 1920

Kära lilla Lisa!

(…)

Mamma är kvar på St. Eriks sjukhus. Jag har varit där ett par gånger, bl.a. midsommarafton då jag hade köpt med mig blommor, en flaska eau de cologne, ty hon påstår att där är så dålig luft, samt film- och teatertidningar, men hon var så himla arg och skällde ut mig till den grad för att jag inte kan och vill ta’ henne därifrån. Hon skriker och tjuter och väsnas varenda gång jag är där, (tant Emma har också varit med) fast jag verkligen är vänlig mot henne och försöker tala lugnt och föreställa henne, att om hon är lugn där ett par månader och verkligen visar både mig och sköterskorna att hon kan vara lugn o som andra så skall vi försöka och om hon inte gör skulder i oändlighet osv men hon säjer bara ta’ mig härifrån och jag måste ha bad, massage mm. En människa som inte kan resonnera om utgifter och inkomster utan bara säjer ’jag måste ha’ är varken sinnessjuk eller ’nervös’, för hon är idiot. När det gäller sin kropp, pengar och en del andra saker, som brist på skamkänsla mm är hon idiot, har alltid varit och kommer alltid att bli, men sinnessjuk är hon inte.

(…)

Att jag har det ljuvligt här behöver jag väl inte tala om!  Hälsa Tant Sofi o Farbror. Hälsn till Er alla. Din Dora.

En ung kvinna besöker sin mor på sjukhus. Det är midsommarafton 1920, en lycklig tid i den unga kvinnans liv: hon tar sina första steg som etablerad skådespelare, har ett avslappnat semesterengagemang på Skansens Friluftsteater, bor över sommaren hos välbärgade familjevänner ute på Djurgården.

Besöket hos modern är att stiga ner i en annan värld. De har inte bott tillsammans sedan den där hösten elva år tidigare när mamman första gången togs in på mentalsjukhus. Sedan dess har hon farit runt på olika vårdanstalter, dykt upp i hemmet ibland, en ständig källa till oro, irritation och dåligt samvete, allt på en gång: nu är hon inskriven på det som dottern vill tänka på som ”S:t Eriks sjukhus”, men som i verkligheten bär det skoningslöst sakliga namnet Sinnessjukhuset, Fleminggatan 22. Förhållandena är snuskiga, vidriga, outhärdliga för vem som helst, särskilt för den forna överklassflicka som modern är.

När den unga kvinnan skriver om besöket till hushållerskan Lisa Andersson – samma kvinna som skött hemmet sedan modern försvann – hör man, i hennes röst, hela situationens omöjlighet. Där kommer hon med sitt ljus, där möts hon av detta skoningslösa mörker. Hon som tagit med sig parfym för att mamma klagar på att det luktar så illa på sjukhuset, hon som har tagit med sig film- och teatertidningar… Och så möts hon av en förtvivlad människa som inte vill höra om att hon ska få spela Ofelia mot Lars Hansson Hamlet, som bara ställer krav som dottern inte har någon möjlighet att uppfylla, som låter all sin ilska, all sin smärta och vanmakt gå ut över en tjugoåring.

Husföreståndarinna Lisa Andersson i mitten med Söderbergs barn Mikael, Dora och Tom omkring 1910. Foto: Göteborgs universitetsbibliotek

Säkert finns frågan i hennes huvud någonstans när hon i brevet kastar tillbaka all den vrede modern riktat mot henne. Om hon inte är sinnessjuk, varför är hon på sinnessjukhus? Men det vi hör i hennes röst är frustrationen över detta omöjliga: ta bort det här, det är inte mitt fel.

Det är en skakande scen även om man inte har en aning om vilka de inblandade personerna är. Men anledningen att det nyupptäckta brev som innehåller scenen är så anmärkningsvärt är att det skrivs av Dora, dotter till Hjalmar Söderberg, och att modern som ligger på sjukhuset är Söderbergs frånskilda hustru Märta. Det har blivit liggande ouppmärksammat hos Söderbergforskarna, för historien det hänvisade till ansågs inte särskilt viktig, bara som en beklaglig episod i marginalen av en stor författares liv, den sorgliga historien om hans oregerliga fru som till sist måste låsas in på mentalsjukhus.

Annat är det nu. Sedan Johan Cullberg och Björn Sahlin 2014 publicerade en bok där de avslöjade att Märta förklarades sinnessjuk på minst sagt tveksamma grunder har frågan dominerat det mesta som sagts och skrivits om Hjalmar Söderberg.

Sedan jag förra hösten publicerade min biografi om honom har jag fått uppleva i vilken grad historien har ställt sig i vägen för bilden av Söderberg. Jag mötte forna fans som vägrade läsa honom längre. Jag stötte på kritiker som menade att behandlingen av Märta måste vara utgångspunkten från vilken Söderbergs författarskap numera måste bedömas. Av den försynte melankolikern Söderberg, den fine kvinnoskildraren och avslöjaren av samhälleliga orättvisor, hade det blivit ytterligare en oscariansk gris, författaren som låste in sin fru på hispan bara för att bli av med henne.

Barnen Söderberg tillsammans med hushållerskan Lisa Andersson. Foto: Göteborgs universitetsbibliotek

Den bilden fick effekt, därför att det var en pendel som slog om. När det gällde August Strindberg, som behandlade Siri von Essen betydligt mer brutalt än Söderberg sin hustru, var det ingen som blev överraskad av några avslöjanden – Strindberg hade själv alltid braverat med sitt översittaraktiga beteende mot människor som kom i hans väg.

Vad gällde Söderberg fanns däremot länge ett tyst samförstånd att om att inte göra någon större affär av historien om Märta. Inte minst för att alla inblandade var ense om att det som skedde med henne var till det bästa. Läkarna som förklarade henne sinnessjuk var kultiverade män som säkert ansåg att de gjorde litteraturen en tjänst när de såg till att en stor författare blev av med sin besvärliga fru. Hennes egen familj tyckte att det var bäst som skedde. Ingen var intresserad av att lyfta ett finger för att hjälpa Märta Söderberg. Det var en stor del av hennes tragedi.

Hur kunde det komma sig? När jag läser Doras brev slås jag av samma sak som slog mig om och om igen medan jag försökte formulera historien för mig: vilken lång och komplicerad process den är, hur omöjligt det är att reducera den till enkla formler. Det är en historia om hur en kvinna offras i ett patriarkalt samhälle. Det är också ett betydligt mer invecklat drama om människor som sitter fast i sin tids omständigheter – inhumana skilsmässolagar som fjättrar dem i ett kärlekslöst konvenansäktenskap, ekonomiska förhållanden som gör dem beroende av varandra, kulturella normer som gör att de växer upp utan praktiska färdigheter vi i dag tar för givna.

Överklassflickan Märta var sällsynt illa lämpad för livet. Hon var uppfostrad till privilegier, men hade aldrig fått lära sig att de privilegierna var beroende av andra människors godtycke. Hon drabbades av kronisk ledgångsreumatism, på den tiden obotlig och enormt kostnadskrävande (det är vad hänvisningarna i Doras brev om ”bad, massage mm” handlar om). De enda som hade kunnat hjälpa henne var hennes materiellt rika, men emotionellt utfattiga familj som istället gav sitt entusiastiska samtycke när hon förklarades sinnessjuk (samtidigt som de var ytterst negativt inställda till Söderberg; det stämmer alltså inte att det bara var hans allierade som låg bakom att hon stoppades in på sjukhus.)

Det som är svårt att komma ifrån är att de bevarade omdömena, sedan långt innan den tid hon placerades på mentalsjukhus, låter ungefär som Doras: Märta Söderberg var inte sinnessjuk, men hon var ”idiot”, i bemärkelsen en besvärlig jävla människa. Under den uppslitande skilsmässoprocessen förföljde hon Söderberg på gator och torg – stalkning, skulle det kallas i dag – och hotade att döda parets barn. Att dessa barn for illa i hennes vård var den allmänt omfattade uppfattningen (att Hjalmar, med vår tids sätt att se, var en precis lika olämplig far utan att någon skulle komma på tanken att spärra in honom på mentalsjukhus tillhör naturligtvis situationens grundläggande orättvisa).

Visst är det hjälplöshet. Visst är det underläge. Men det går att förstå att människor reagerade som Dora när de konfronterades med uttrycken för denna hjälplöshet. Att säga att Märtas egen person, hennes egna val, inte spelade någon roll i skeendet, det är att säga i efterhand att hon verkligen var sinnessjuk. Det är att inte hålla henne ansvarig för sina handlingar.

Hjalmar Söderbergs uppträdande går också att nyansera. Han försökte i många år få till stånd en skilsmässa i samförstånd och var, till att börja med, villig att underhålla Märta och barnen i en gemensam lägenhet. Konflikterna med henne gjorde honom uppenbart livrädd – så till den grad att han flydde landet hals över huvud för att leva i medellöshet i Köpenhamn (det var sedan han flytt fältet förläggarhustrun Lisen Bonnier grep in och såg till att Märta skrevs in på mentalsjukhus).

Senare hamnar han i de dåtida omständigheternas infernaliska rävsax, när han får en dotter med sin nya kvinna Emilie och flickan, som utomäktenskaplig, måste förvaras på barnhem för att rädda Emilies ställning. Enda sättet dottern kan komma hem är att föräldrarna kan gifta sig, enda sättet de kan gifta sig är att Söderberg får skilsmässa, och enda sättet han kan få skilsmässa är att Märta förklaras vansinnig.

Det är väl vad det nyupptäckta brevet visar: hur svår verkligheten är att dra enkla slutsatser om. Kan man förstå att kvinnan som ligger på sinnessjukhuset på Fleminggatan, är en förtvivlad och oresonabel människa? Det kan man. Och kan man förstå att hennes dotter, som hon låter all denna förtvivlan gå ut över, reagerar med oförståelse? Det kan man också. Men det man kanske mest tänker på är mannen som inte är där, mannen som vid det laget sitter i Köpenhamn med sin nya hustru, mannen som har lämnat hela denna värld bakom sig.

Dora, Lisa, Märta är tre av alla de kvinnor som tog hand om Hjalmar Söderberg, som skyddade honom och städade upp efter honom och intrigerade mot varandra i komplicerade politiska mönster. Den skärande ironin är att Dora, bara något år efter att detta brev skrevs, skulle bli osams med dess adressat, hushållerskan Lisa.

I den officiella versionen skulle Dora ge Lisa en stor del av skulden för att hennes stackars mor hamnat på mentalsjukhus. Hennes stackars mor som, hävdade Dora i intervjuer, alltid hade burit sitt oförskyllda lidande med änglalikt tålamod (säkert en annan anledning till att ingen velat uppmärksamma detta brev: det rubbar den officiella familjelegenden). Den enda som Dora aldrig kunde förmå sig att klandra för hela sin tragiska familjehistoria var fadern, Hjalmar Söderberg, så upphöjd och så sårbar samtidigt där han sitter borta i landet i fjärran. Dora lyckades alltid övertyga sig om att fadern inte haft någonting att göra med att modern hamnat på mentalsjukhus – det var det andra som gjorde, utan hans vetskap!

Det är den uppfattningen som nu slår om. Den som tidigare, till varje pris, skulle friskrivas från skuld ska i dag, till varje pris, förklaras skyldig. Det är begripligt, men är det rättvist?

Rimligare att fråga sig är hur historien med Märta ger en ny belysning åt Söderbergs författarskap. Han var ju den som en gång, i Martin Bircks ungdom, öppnade mångas ögon för kvinnans lott i det oscarianska samhället – ”Vad göra vi med vårt liv, vi män, och vad göra vid med deras?”. I ”Gertrud” framställde han en kvinna som, med Ellen Keys gillande ord, personifierade ”huru den nya kvinnan vill älska och huru hon vill bli älskad”. Men att hans entusiasm för kvinnans frigörelse hade sina tydliga gränser, det var uppenbart redan för hans samtid.

Närmaste vännen Bo Bergman formulerade hans syn på det andra könet: ”I denna realists romantiska ögon förblir hon först och sist kärleksvarelse”. Hennes frigörelse skulle vara erotisk och komma honom, den försynte, till godo. Någon vivör var han inte, även om han säkert skulle vilja vara.

Och när förhållandet till kvinnan inte handlade om kärlek längre? I Den allvarsamma leken försökte Hjalmar Söderberg skildra sitt äktenskap. Där är Arvid Stjärnbloms hustru Dagmar skildrad som en besynnerlig dubbelnatur – en stabil människa och duktig husfru, när Arvid vill skilja sig, förvandlas till uppriven hysterika som hotar att ta livet av sig själv och barnen.

I ”Mordets praktik”, sin roman om Hjalmar Söderberg, låter Kerstin Ekman sin huvudperson Pontus Revinge läsa romanen och reflektera över diskrepansen. ”Jag har hört skvaller om Söderbergs fru, att hon är sinnesrubbad och rusar ut på gatorna oklädd. I romanen antyds det att huvudpersonens fru till slut blir honom outhärdlig men hon behandlas med reverens.” Den beundrande Revinge sätter det i samband med Söderbergs stil, med dess förmåga att förändra, att förädla – ”Ingenting blir egentligen trivialt eller smutsigt när han beskriver det. Han lyfter det en bit över marken”.

Vad är det Kerstin Ekman nosar sig till? Det är att det fanns sådant som inte rymdes i Hjalmar Söderbergs sjungande, polerade språk. Vad detta något var får vi en aning om när vi läser hans dotters brev från besöket på sinnessjukhuset på Fleminggatan. Det triviala, det smutsiga, den inspärrade kvinnans fula lidande, hans egen roll i den saken – det var någonting han, vars litteratur annars låg så nära hans liv, aldrig kunde befatta sig med. Ytterligare ett skäl till att Den allvarsamma leken blev hans sista stora skönlitterära verk. Det var det pris han fick betala. Det var långt, långt ifrån så högt som det pris Märta fick betala; men ett pris var det ändå.

Kronologi

Hjalmar Söderberg och Märta Abenius, dotter i en rik byggmästarfamilj, gifte sig 1899. Det olyckliga resonemangsäktenskapet skildras i stiliserad form i Söderbergs Den allvarsamma leken. 1906 lämnar Hjalmar äktenskapet och begär skilsmässa. Märta vägrar. 1907 träffar Hjalmar en ny kvinna, danskan Emilie Voss, och flyr 1908 Sverige efter upprepade konflikter med Märta, och lämnar parets tre barn i hennes vård. 1909 ingriper Lisen Bonnier, hustru till Söderbergs förläggare, ser till att Märta förklaras sinnessjuk och att barnen Söderberg får en ny vårdarinna, Lisa Andersson. Först 1917 förklaras paret Söderberg skilda och Hjalmar kan gifta om sig med Emilie. Märta tillbringar resten av sitt liv på olika vårdanstalter. Hon dör 1932.

Jesper Högström

Viktig information till Söderbergsällskapets medlemmar

Vi har under alla år i Söderbergsällskapet skickat ut information om kommande aktiviteter per post. Efter att portot höjts och kostnaderna för tryck och utskick successivt höjts har styrelsen beslutat att kommande information om möten och andra aktiviteter skall skickas via e-post. Det är därför mycket viktigt att de medlemmar som inte tidigare meddelat sin epostadress eller som ändrat epostadress gör det till sällskapets skattmästare Tore Hamnegård,  hamnegard@me.com.

Till de medlemmar som inte har e-mailadress kommer utskicken även i fortsättningen att ske per post. I detta sammanhang vill jag också påpeka att Sällskapets ekonomi är mycket skral och det är därför viktigt att alla betalar sin medlemsavgift.  De som inte betalat medlemsavgiften uppmanas att betala den på sällskapets plusgirokonto nr 20 69 37 – 5. Avgiften är för enskild medlem är 175:-, för par 300:- och för medlem under 25 år 50:-. Fortsättningsvis kommer utskick bara ske till betalande medlemmar. Jag rekommendera alla medlemmar att regelbundet gå in på Söderbergsällskapets hemsida för information om nyheter och eventuella ändringar i programmen.

2019 är det 150 år sedan Hjalmar Söderberg föddes. Det är alltså ett verkligt märkesår i svensk litteratur. Och det ska vi uppmärksamma. Planeringen för att fira Hjalmar Söderberg 150 år är i full gång. Seminarier, stadsvandringar, föredrag och förhoppningsvis ytterligare en resa i Hjalmar Söderbergs spår kommer att avlösa varandra om vi lyckas i vårt uppsåt. Lägg därtill en riktigt festlig lunch på Hasselbacken dit självfallet alla medlemmar är välkomna!

Som du förstår spänner vi bågen rejält inför 2019. Därför är det av yttersta vikt att vi får stöd från många nya och tidigare medlemmar. Vi hoppas att vi kan räkna med ditt bidrag till Söderbergsällskapet även i fortsättningen.

Gustaf Neander, ordförande

Fond i Nils O. Sjöstrands namn

Vid vårt senaste årsmöte i januari 2018 då Nils Sjöstrand avgick som ordförande i Söderbergsällskapet efter 18 år beslöt årsmötet att inrätta en fond i hans namn. Nils har under sin ordförandetid varit oerhört engagerad i Söderbergsällskapets verksamhet. Han har ur sin enorma kunskapsbank förmedlat fantastisk information om Hjalmar Söderberg. Han har skrivit egna verk om Söderberg och varit redaktör för samlingsvolymer om Söderberg. Han har lagt ner ett gigantiskt arbete på att granska, kommentera och redigera den pågående utgivningen av Samlade skrifter. Vidare har han lett ett otal Stockholms- och kyrkogårdsvandringar där vi fått ta del av all den Söderbergs- och Stockholmskunskap han besitter. Detta är bara några exempel på allt det Nils Sjöstrand bidragit med till att sprida kunskap om Hjalmar Söderberg och allt det personliga engagemang han lagt ned på Söderbergsällskapet. Som ett uttryck för vår tacksamhet gentemot Nils vädjar jag till alla medlemmar att frikostigt bidra till denna fond genom att sätt i pengar på Söderbergsällskapets plusgiro 20 69 37-5. Märk talongen Nils O. Sjöstrands fond.

Gustaf Neander, ordförande

Vårens program 2018

Lördag 13 januari höll Söderbergsällskapets årsmöte i Svenska Akademiens högtidssal i Börshuset i Gamla Stan i Stockholm och valde en ny ordförande, se nedan. Efter årsmötesförhandlingarna höll Gunnar Syréhn ett föredrag om Hjalmar Söderberg och H C Andersen. Gunnar Syréhn är docent i litteraturvetenskap och har föreläst flera gånger tidigare för Sällskapet. Efter en flerårig verksamhet som svensk lektor vid Köpenhamns universitet har han de senaste åren ägnat sig åt författarskap. Ett stort arbete om Hjalmar Söderberg och Danmark väntar nu på tryckning. H. C. Andersen kom att få stor betydelse för Hjalmar Söderberg. Efter programmet samlades många av deltagarna till middag i Restaurang Café Misteln, Stortorget 22.

Lördag 24 februari kl 13-17, visades två filmatiseringar av Doktor Glas i salong Mauritz, Filmhuset. Först visades Rune Carlstens version från 1942 med Georg Rydeberg (Dr Glas), Irma Christenson (Helga Gregorius) och  Rune Carlsten (Pastor Gregorius). Rune Carlsten (1890-1970), som i ungdomen studerade humaniora vid Stockholms högskola, hade en lång och framgångsrik karriär som skådespelare och regissör inom film och teater, bl a som 1:e regissör vid Dramaten, när han på 1940-talet regisserade filmerna Doktor Glas och Den allvarsamma leken, byggda på hans manus efter svärfaderns romaner. ”Filmören-regissören”, som Carlsten kallar sig själv på Sällskapets manusexemplar, var gift med Hjalmar Söderbergs dotter skådespelerskan Dora Söderberg.

Därefter visades Mai Zetterlings version från 1968 med Per Oscarsson (Dr Glas), Lone Hertz (Helga Gregorius) och Ulf Palme (Pastor Gregorius). Mai Zetterling (1925-1994) började som skådespelare och fick sitt genombrott i Hets 1944.  Hon flyttade till England och kom senare att verka som filmregissör. Hennes mest omtalade film var Älskande par 1962. Hennes filmer väckte genomgående hetsig kritik från en huvudsakligen manlig kritikerkår och hon var då en av få kvinnliga filmskapare.

Filmerna introducerades av sällskapets ordförande Nils O. Sjöstrand, som också ledde en livlig diskussion om filmerna.

Lördag 28 april:  Lusten och ensamheten – ett andra möte.  Jesper Högström , författare, översättare och kritiker, framför allt i Dagens Nyheter, presenterade  Lusten och Ensamheten, sin biografi över Hjalmar Söderberg för Sällskapet den 9 september 2017. Då hade få medlemmar läst den. Många hade därför bett om ett andra möte med Jesper Högström sedan de nu läst den mycket uppmärksammade biografin, som inom kort också utkommer i pocketupplaga. Sällskapets ordförande Nils O. Sjöstrand var moderator vid mötet om boken, som är ett storverk på över 500 sidor, den första mera omfattande Söderbergbiografin sedan sällskapets grundare Bure Holmbäcks biografi kom ut för trettio år sedan. Högströms verk har en annorlunda karaktär och belyser åtskilliga andra saker än denna Holmbäcks biografi. Högströms biografi bygger på närläsning av Söderbergs verk och brev, men också på grundlig research om författarens vänkrets och om den sociala och politiska verklighet som Söderberg levde i, framför allt i Stockholm kring sekelskiftet.

_ Jag ville berätta om den levande människan Hjalmar Söderberg bakom författaren, skildra honom i en sammanhängande berättelse, sade Jesper Högström i samtalet med Nils O. Sjöstrand. Skolåren präglade Hjalmar Söderberg, påpekade Högström, som också tyckte att han kände igen sig själv i den unge Söderberg. ”Man blir den människa man är i skolåldern, i samspelet med likasinnade.”

_ Jag insåg att min generation inte känner till den litterära och sociala miljö som präglade Söderberg lika bra som en äldre generation. Därför bestämde jag mig för att berätta om dessa miljöer med mina egna ord, se dem med egna ögon.

Idén att skriva en biografi om Hjalmar Söderberg växte fram dels ur faktum att Jesper Högström alltid älskat Söderbergs författarskap, dels att hans förläggare uppmuntrade honom att skriva en biografi i anglosaxisk stil, en ”life and letters”.

I slutet av sitt framträdande avslöjade Jesper Högström också någonting som hittills varit okänt för litteraturvetare och andra som intresserat sig för Hjalmar Söderberg och hans författarskap. När han under arbetet med sin biografi läste igenom Söderbergs brev till vänner och bekanta noterade han att Söderberg 1908 i många av dessa uttryckte sig uppseendeväckande ilsket om Per Hallströms drama Erotikon, som detta år utkom i bokform. Dramat var på sin tid uppmärksammat och uppskattat men är idag i stort sett bortglömt, med en viss rätt.

Högström valde att låta saken bero – men för några månader sedan läste han ändå Hallströms drama – och förstod varför Söderberg hade blivit så ilsken. Han kände sig helt enkelt träffad av Hallströms drama. Om detta berättade Jesper Högström mer detaljerat i en artikel i Dagens Nyheter den 5 maj. Här en länk till denna artikel: https://www.dn.se/arkiv/kultur/forfattaren-som-spion-bakom-karlekens-mask/.

 

Jespers bok

Lördag 26 maj ledde Sällskapets förre  ordförande Nils O. Sjöstrand en  Stockholmsvandring med Arvid Stjärnblom och Lydia Stille med start på  Johannes kyrkogård. Vandringen gick till platser som nämns i Den Allvarsamma leken; belysande texter uppläses och stadens förändringar sedan romanens tid berördes. Vandringen avslutades på Djurgården.

 

Ny ordförande

Vid Söderbergsällskapets årsmöte lördagen den 13 januari lämnade Nils O. Sjöstrand  efter 18 år ordförandeskapet, som han tog över år 2000 efter sällskapets förste ordförande, tillika dess grundare Bure Holmbäck. Till ny ordförande valdes Gustaf Neander, som liksom Nils O. Sjöstrand är medicinare och som i många år verkat som ortoped vid Danderyds sjukhus. Gustaf Neander har varit medlem i sällskapet sedan det grundades 1985. Hans intresse för Hjalmar Söderberg grundades redan under gymnasietiden i Norra Latin, där hans lärare i svenska var Sten Rein, som 1962 disputerade på Hjalmar Söderbergs drama Gertrud. Gustaf Neander gjorde ett specialarbete om Söderberg och kompletterade senare Herbert Friedländers bibliografi  om Söderberg.

Gustaf Neander hyllade i ett kort tal sin företrädare för hans outtröttliga  arbete som sällskapets ordförande och hans förmåga och generositet att alltid dela med sig av sina encyklopediska kunskaper inte bara om Hjalmar Söderberg och hans verk utan också om mycket annat, inte minst Stockholmiana.

På förslag av den nye ordföranden utsåg årsmötet Nils O. Sjöstrand till hedersmedlem i sällskapet. En fond har upprättats i Nils O. Sjöstrands namn för att stödja den fortsatta utgivningen av Hjalmar Söderbergs Samlade Skrifter. Sällskapets medlemmar och andra intresserade kan bidra  till fonden på sällskapets plusgirokonto 20 69 37 – 5.

IMG_8681Nils O. Sjöstrand, Hjalmar Söderberg, Gustaf Neander.

Varför lever Hjalmar Söderbergs författarskap?

Mi Wegelius försöker svara på frågan i rubriken ovan i ett fint radioprogram som sändes i finlandssvenska Yle lördagen den 20 januari. Programmet bygger på en intervju med Jesper Högström om hans biografi över Hjalmar Söderberg, som kom ut i höstas. Programmet är vackert ljudsatt och väl värt att lyssna på. Här en länk: https://arenan.yle.fi/1-4322394

Höstprogrammet 2017

Söndag 27 augusti. Utflykt till Strängnäs och Mariefred. I Den allvarsamma leken far Arvid Stjärnblom och Lydia Stille en pingstafton till Strängnäs. De tar in på hotell, vandrar i staden samt besöker Domkyrkan på pingstdagen och bevistar Högmässan, där en vördnadsvärd gammal präst, kanske biskopen, lägger ut episteltextens ord om Den Helige Andes utgjutelse över lärjungarna och dessas tungomålstalande (Apg 2:1–11). (Den allvarsamma leken, Kap. IV, ”Mig får du älska på hedniskt vis”, avsnitt 6, ”Det blev en blommande och ljuvlig juni.”). Själv hade Hjalmar Söderberg vistats i Strängnäs i jan 1907 på ett ”sjukhem”; officiellt för att dämpa sina rökvanor. Huset står ännu kvar.

Omkring 30 personer deltog i utflykten, som inleddes med ett besök i det gamla biblioteket i domkyrkan. Vi deltog däremot inte i högmässan denna söndag utan vandrade i stället runt kyrkan och besökte bland annat det ”sjukhem” där Söderberg tillbringade några veckor i januari 1907 innan han återvände till Stockholm för att övervara premiären på Gertrud på Dramaten.

IMG_7707 ”Sjukhemmet” i dag, besökt av sällskapet.

Efter lunch reste sällskapet till Mariefred, där Kurt Tucholskys grav besöktes före hemresan till Stockholm med ångbåten Mariefred.

 

Lördag 9 september presenterade Jesper Högström sin nyskrivna biografi över Hjalmar Söderberg, Lusten och ensamheten inför ett välbesökt möte i Östermalms Föreningsråd, Valhallavägen 48, Stockholm. I presentationen deltog förläggaren Svante Weyler och sällskapets ordförande Nils O. Sjöstrand.

 

Torsdag 28 september – Söndag 1 oktober. Söderbergsällskapet deltog i Bokmässan i Göteborg och delade liksom förra året monter med Strindbergssällskapet och Sällskapet Per Anders Fogelströms Vänner. Sällskapets ordförande Nils O. Sjöstrand höll ett föredrag om Hjalmar Söderberg som kulturjournalist med utgångspunkt från de nyutgivna volymerna i Samlade Skrifter, Litteratur och litteratörer, 1 och 2 torsdagen den 28 september på DELS´ scen.

Jesper Högström gästade vid två tillfällen under mässan sällskapets monter för samtal om och signering av sin nyutkomna biografi över Hjalmar Söderberg, Lusten och ensamheten. 

IMG_7933

Ordförande Nils O Sjöstrand och Söderbergbiografen Jesper Högström.

 

Lördag 7 oktober kl 10.00. Sällskapets ordförande Nils O. Sjöstrand ledde i regn och kyla en vandring på Norra begravningsplatsen, området kring Norra kapellet och Lindhagens kulle, samt Solna kyrkogård och läste anknytande texter ur Hjalmar Söderbergs verk. Ett stort antal gravar med anknytning till Hjalmar Söderbergs verk, tidsepok och miljö besöktes.

 

Lördag 18 november kl 13.00.  Sällskapets ordförande Nils O. Sjöstrand avslutade höstens program genom att berättad om Hjalmar Söderbergs och dagens Stockholm, en jämförande presentation, i Samlingssal 1, Östermalms Föreningsråd, i Fältöversten i Stockholm.

 

”Doktor Glas” på Dramaten, i Göteborg, i Köpenhamn

Doktor Glas tycks aldrig upphöra att fascinera. Den 16 september förra året hade Krister Henriksson nypremiär på Dramaten på sin hyllade version, som bygger på Allan Edwalls bearbetning av Hjalmar Söderbergs roman och som Henriksson gav första gången för elva år sedan på Vasateatern. Sedan dess har han turnerat med den i Riksteaterns regi, i Finland, gett den på Dramaten och spelat den i London, på svenska. Den nya versionen är något nedtonad och försedd med en helt ny scenografi. Föreställningarna på Dramaten hösten 2016 gick för utsålda hus. Den gavs på nytt den 2, 3 och 4 juni 2017 och med åtta föreställningar den 3-13 augusti.

Och inte nog med det. Under maj gästspelade Henriksson med sin uppsättning på Göteborgs Stadsteater i fem föreställningar och den 10 och 11 juni gav han den på svenska med engelsk text på Skuespilhuset i Köpenhamn i samband med teaterfestivalen CPH Stage. Till yttermera visso reser Krister Henriksson under 2018 till Kanada med föreställningen.

I och med att han själv har blivit elva år äldre sedan han första gången gav föreställningen har hans tolkning förändrats, säger Krister Henriksson i en intervju i tidningen Norra Skåne.

_ Det blir mer som ett minne jag berättar. Det var det från början också men då gick jag in i historien på ett annat sätt. Den dimensionen, minnet, poängteras starkare.