Söderbergsällskapet medverkade inte i årets Bokmässa i Göteborg, men Hjalmar Söderberg var ändå närvarande här och där på mässan, mest genom Bengt Ohlssons försorg . Han medverkade i flera monterprogram och något seminarium med att tala om sin nya roman Helga. , Därutöver intervjuades författaren David Andersson  vid två tillfällen i bokförlaget Stolpes monter om om sin nyss utkomna bok Hjalmar Söderberg och eftervärlden, som han kommer att tala om vid Söderbergsällskapets årsmöte i januari.

David Andersson berättar om sin bok om Hjalmar Söderberg.

På Bokmässan kunde man också finna en nyutkommen antologi med titeln Staden i den svenska romanen, sammanställd av Henrik Dalgard och Eric Luth (Timbros förlag).  I den finns ett kapitel om Hjalmar Söderberg skrivet av  Elin Hjelmestam, som studerar industriell ekonomi. Hon presenterade sitt bidrag,  ”Intet hem och ingen varaktig stad – Hjalmar Söderberg och flanören”, i ett monterprogram.

Söndagen den 24 november kl 16. Oscarshemmet, Rigagatan 3. Författaren och översättaren Ann-Margaret Mellberg berättar om sin översättning till grekiska.av Hjalmar Söderbergs skådespel Gertrud.

Ann-Margaret Mellberg föddes i Pireus och växte upp i Alexandria, Barcelona och Aten. Hon har studerat vid Stockholms och Lunds universitet och doktorerade 2004 på en avhandling om modern grekisk poesi vid Lunds universitet. 1995-2019 arbetade hon som kulturråd vid Greklands ambassad. Hennes översättningar omfattar en antologi med svensk poesi, ett antal dramatiska verk av Strindberg och Ibsen, verk av Dagerman, Söderberg, Almquist, Swedenborg med flera. Till svenska har hon varit medöversättare av Kavafis dikter (tillsammans med Magnus William-Olsson) och av Kiki Dimoulas dikter (tillsammans med Jan Henrik Swahn). 2012 debuterade hon som författare med romanen Min morbror simmade över Suezkanalen. Hon erhöll Strindbergspriset 2022.

Höstprogrammet inleddes  söndagen den 25 augusti med en utfärd till Drottningholm i Hjalmar Söderbergs spår. Sällskapets sekreterare Tore Hamnegård rapporterar:

Utfärden blev mycket lyckad. Ett tjugotal medlemmar deltog. Föreläsarna Nils O. Sjöstrand (sällskapets förre ordförande) och Jan Malmstedt (författare till boken Doktorerna på Drottningholm) delade med sig av sina kunskaper. Nils berättade om resan till Drottningholm i Hjalmar Söderbergs debutroman Förvillelser och gav deltagarna nya impulser att läsa om boken. Jan spred ljus över såväl det kungliga som folkliga livet på slottet genom roande berättelser om doktorerna som verkat där.

Den 12 september berättade författaren Bengt Ohlsson om sin nya roman Helga vid ett välbesökt möte på Oscarshemmet.

Bengt Ohlsson inledde med att understryka hur mycket framgången med romanen Gregorius (2004), för vilken han belönades med Augustpriset, betytt för honom, framför allt konstnärligt men också kommersiellt.

Valet att dikta vidare på Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas (1905), var nog naturligt fört Bengt Ohlsson. Han läste romanen första gången när han var 16 år och har ständigt återvänt till den. Under årens lopp har han ofta fått frågan om han inte skulle skriva en fortsättning på Gregorius med pastorns hustru Helga som huvudperson.

När han väl bestämt sig bestämde han sig för att Helga i sitt fortsatta liv skulle ljuga och säga till sina närmaste – den man hon gifte om sig med och de två barn hon fick med honom – att hennes mördade förste man, pastor Gregorius var far till hennes förstfödda, en dotter vid namn Signe, inte hennes älskare Klas Recke

_ Hon gick in i lögnen och lärde sig att leva med den även om det var knepigt…

Och han bestämde sig för att ge Helga födelseåret 1875. I romanen är hon alltså drygt 60 år, vilket inte saknar betydelse.

_ Hon är alltså i min ålder…

Den 20 oktober var det psykiatrikern och författaren Åsa Nilsonnes tur att vid ett lika välbesökt möte berätta om sin parafras eller vidarediktning av Söderbergs roman, Fru Gregorius. Till skillnad från Bengt Ohlsson har hon valt att förlägga handlingen till samma tid som Hjalmar Söderberg, men här är det Helga Gregorius som skriver dagbok.

Med sin bakgrund som handledare åt blivande läkare  inledde hon med att slå fast att den patient-läkar-relation som beskrivs i Doktor Glas är katastrofal, bland annat för att han inte inser att hans syn på patienten Helga Gregorius påverkas allvarligt av hur han ser henne som kvinna, med ”ett litet vackert huvud, ögon som stjärnor, med änglahår”.

_ Doktor Glas hade behövt en handledare. Vi får inte reda på någon objektiv sanning i relationen mellan Glas och Helga, den beskrivs ju uteslutande av honom. Dessutom utgår ju de flesta som läst Söderbergs roman från att Helga talar sanning till hundra procenter hon beskriver sitt äktenskap, men så behöver det ju inte ha varit.

I Åsa Nilsonnes roman är pastorn en underbar, älskad make , och Helga iscensätter kärleksaffären med Klas Recke bara för att kunna ge sin make ett barn. Helga är alltså huvudperson i både Ohlssons och Nilsonnes romaner, och i båda fallen får de val hon gör och de lögner hon omger sig med olyckliga konsekvenser.

Pastor Gregorius hustru Helga är alltså huvudpersonen i både Bengt Ohlssons nya roman Helga, och i den roman som  Åsa Nilsonne, författare och professor emerita i medicinsk psykologi, har gett ut i höst, Fru Gregorius.

De båda författarna har berättat om sina respektive romaner vid Söderbergsällskapets möten på Oscarshemmet, den 12 september respektive de  20 oktober, se ovan.

Söderbergs roman har även tidigare blivit föremål för efterbildningar, parafraser och pastischer, skrev Söderbergsällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand i en artikel här på hemsidan för några år sedan. Läraren och deckarförfattaren Jean Bolinder gav till exempel 1976 ut Människans egen kraft eller: Ett nytt slut på Doktor Glas. Åtta år senare kom författaren Sven Sörmarks version Pastor Gregorius.

Ur Nils O Sjöstrands artikel:

”Den engelske läkaren och poeten Dannie Abses The Strange case of Dr Simmonds & Dr Glas(2002) inledde de många längre och mera djuplodande imiterande verken från innevarande århundrade. Dessa kan grovt indelas i två huvudgrupper: 1. Böcker som utgår från Hjalmar Söderbergs mästerverk men berättar en annan historia och 2. Böcker som utgår ifrån Doktor Glasmen berättar någon av makarna Gregorius’ historia, som givetvis broderas ut och innehåller annat än Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Till den första genren hör Abses roman och Kerstin Ekmans Mordets praktik (2009). Till den andra hör Bengt Ohlssons Gregorius (2004), Bjarne Moelvs Helgas offer. Dagboksroman om ett brott(2007), Birgitta Lindéns, Jag, Helga Gregorius (2008), Helena Siganders Helga Gregorius berättelse Dosan (2013) och Sigillet Helga Gregorius berättelse (2019) samt Rigmor Tjerngrens Agnes och Helga – en berättelse om passion (2015). Förutom de två romanerna har Helena Sigander även skrivit skådespelet Helga som spelades i Stockholm 2006 men inte har tryckts.

Som synes dominerar berättelser där Helga Gregorius intar huvudrollen. Förklaringen till detta är väl främst att hennes gestalt och öde anknyter till många fortfarande mycket aktuella problem som könsroller, könsmaktsordning, kvinnlig sexualitet, kvinnoförtryck, våld mot kvinnor och våldtäkt.”

Det senaste programmet i P3:s klassikerserie handlar om Den allvarsamma leken. Författaren Denise Rudberg och programledaren Emelie Rosenqvist finner paralleller i sina respektive kärleksliv.

Ett citat av Denise Rudberg : – Hur många är vi inte som har stått och ”låtsasslumpat” – alltså, ”råkat” gå förbi någons port, arbetsplats, eller favoritbar orimligt många gånger i hopp om att ”stöta på” den vi helst vill träffa. Grejen med den allvarsamma leken är att den är kärlek på riktigt. Den skildrar förälskelsestadiet i alla sina nyanser – förvirring, osäkerhet, smärta och irrationalitet.

Lyssna här.

En scen ur ”Kyssen”. Från vänster Peter Armistead Åström, Olof Ander och Anna Ander. I föreställningen medverkar också Mia Ternström.

En ensemble ur Romeo & Juliakören har börjat framföra en scenisk musikföreställning av två av Hjalmar Söderbergs historietter, ”Kyssen” och ”Att döda”, bearbetade av körens grundare och ledare Benoit Malmberg som också svarar för regin.

_Jag har alltid älskat Söderbergs noveller och fick idén till en musikföreställning av några av dem när en av medlemmarna i kören inte hade några uppdrag och undrade om jag kunde hitta på något. Nu funderar jag på att fortsätta med en annan novell, ”Skuggan”, säger Benoit Malmberg.

Föreställningen gavs den 13 och 14 maj på Strindbergs Intima Teatern vid Norra Bantorget i Stockholm, där den lämpligt nog inleddes med Peter Armistead Åströms recitation, gestaltning av Hjalmar Söderbergs text om sina möten med August Strindberg. Ytterligare föreställningar planeras under hösten. ”Kyssen”-delen av föreställningen ges också som skolteater.

De medlemmar av Söderbergsällskapet som bevistade föreställningen på Strindbergs Intima teatern den 13 maj uppskattade verkligen skådespelarnas lyhörda behandling av Söderbergs texter och inte minst den överraskande men ytterst adekvata musik som förstärkte handlingen i historietterna,  från en traditionell polska från Uppland (”Allt vad du vill det får du”) till Jeremias i Tröstlösa (”Man borde inte sova…”).

Det är också värt att notera att skådespelarna är iförda några av de kostymer som Camilla Thulin skapade för Romeo & Julia-körens divertisemang vid Nobelmiddagen 2011.

Hösten 2024 ges en Hjalmar Söderberg-kurs vid Stockholms universitet, meddelar studierektorn Maria Wahlström vid institutionen för kultur och estetik. Kursen heter ”Den allvarsamma leken. Hjalmar Söderbergs universum” och ges på halvfart på distans (via zoom) under senare delen av höstterminen. Den leds av docent Jan Holmgaard och professor Ingemar Haag. Man kan ansöka redan nu, men det kommer också att bli en sen ansökningstid i början av hösten. För att delta krävs gymnasieutbildning men ingenting utöver detta.

En närmare beskrivning: ”Kursen behandlar Hjalmar Söderbergs författarskap, dess genremässiga bredd, stilistiska särdrag och genomgående teman och motiv. Hjalmar Söderbergs verk belyses i relation till dess samtida sociala och kulturella kontext samt ur aktuella litteraturvetenskapliga perspektiv.”

Här en länk till kurssidan: https://www.su.se/sok-kurser-och-program/lvgn69-1.717975?open-collapse-boxes=course-contact

Vårprogrammet inleddes med årsmöte lördagen den 20 januari. Antalet medlemmar i sällskapet har sjunkit till 130, till en del på grund av pandemin. Styrelsen diskuterar olika sätt att öka medlemsantalet. I ett meddelande före årsmötet noterade ordföranden Gustaf Neander att flera försök gjorts med medlemsrekrytering via annonser i Parnass (De Litterära Sällskapens tidskrifdt) men att detta inte haft någon framgång. ”Vi bedömer att det bästa sättet att behålla och att rekrytera nya medlemmar är att sällskapet har ett attraktivt mötesprogram och att alla medlemmarna i sällskapet sprider kunskap om vår verksamhet.” Antalet hedersmedlemmar i sällskapet är nu tio och antalet ständiga medlemmar fem. Medlemmarna i den sittande styrelsen omvaldes.

Efter årsmötesförhandlingarna höll sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand ett föredrag om Martyren Kaj Munk och Hjalmar Söderberg. Årsmötet avslutades med gemensam middag på Restaurang Högkvarteret.

Även vid sällskapets möte lördagen den 16 mars svarade Nils O. Sjöstrand för programmet, med ett föredrag om  vänkretsen kring Hjalmar Söderberg.

Söderbergs äldsta vänner var Carl G Laurin och Bo Bergman. Laurin och Söderberg var skolkamrater redan i Ladugårdslands läroverk. Bo Bergman tillslöt när de flyttade upp till Norra Latin. Där gick de i skilda klasser men avlade mogenhetsexamen samma vår (1888).

Laurin var nog Söderbergs mest trofaste vän konstaterade Nils. Förhållandet mellan dem var öppet och oskrymtat fast de kunde ha olika åsikter. Laurin höll t. ex på Tyskland och axelmakterna under Första världskriget medan Söderberg höll på Frankrike och ententen. Förhållandet till Bo Bergman var öppnast när de var unga. Bergman var av en mera sluten och konventionell natur, Söderberg fick sålunda inte riktigt klart för sig hur han ställde sig till de stridande i Första världskriget (han höll på Tyskland).

Laurin tog initiativet till antologin Vängåvan, som kom ut på Hjalmar Söderbergs 50-årsdag den 2 juli 1919. Avkastningen på subskribenternas fonderade bidrag gav Söderberg en månadsinkomst på 300 kr livet ut. Det var mycket pengar på den tiden.

_ Men varken Bergman eller Laurin förstod sig egentligen på Söderbergs roman Doktor Glas, noterade Nils.

När Söderberg på 1890-talet började skriva recensioner och noveller på allvar vidgades hans vänkrets till bland andra Per Hallström, Edvard Alkman, Ernest Thiel, som också blev Söderbergs mecenat, och dennes andra hustru Signe Maria Thiel. I själva verket kände Söderberg Signe Thiel innan han träffade Ernest Thiel.

Och sedan växte förstås vänkretsen med en lång rad författare, bland andra Oscar Levertin (det var Söderbergs dröm att få presentera Gertrud för Oscar Levertin 1906 men denne dog hastigt innan tillfälle gavs), Verner von Heidenstam, Henning Berger (en vänskap som fortsatte under Söderbergs tid i Köpenhamn), Henning von Melsted och Gustaf Hellström. De båda senare hade ju liksom Söderberg också kärleksförbindelser med Maria von Platen.

På vänlistan fanns också författare som Tor Hedberg, John Landquist, Sven Lidman och Sigfried Siewerts. Av de vänner som Hjalmar Söderberg hade under sin tid i Köpenhamn var Georg Brandes sannolikt den mest uppskattade.

Vid sällskapets möte på Oscarshemmet lördagen den 6 april visades Carl Th Dreyers film ”Gertrud” från 1964 efter Hjalmar Söderbergs pjäs om en kvinna som är ovillig att kompromissa i sin längtan efter ren kärlek och därför stöter sig med männen omkring sig. I Danmark föranledde filmen en stor kulturdebatt.

Sällskapets medlem Sven Wallnerström berättade om Dreyer och filmen, bland annat om den katastrofala premiärvisningen i Paris då ju textmaskinen inte ville vara med. Han lyfte också fram exempel på Dreyers exentriska egenheter, till exempel detta med den franska huvudvärkstabletten som Gertrud får av en av sina manliga bekanta. Tabletten hade han hittat i sin rockficka och den skulle absolut vara med, liksom det autentiska frimärket som skulle sitta på ett brev men som aldrig syntes i filmen. Brevet syntes men inte frimärket som hade införskaffats med stort besvär. I den efterföljande diskussionen om filmen lyftes bland annat  Dreyers påverkan av den danske konstnären Vilhelm Hammershøj fram.

Dreyers främsta inspirationskälla för filmen var litteraturhistoriken Sten Reins doktorsavhandling om ”Gertrud” 1962. Om detta handlar nästa artikel på denna sida.

Vårprogrammet avslutades lördagen den 8 juni med att Nils O. Sjöstrand ledde en vandring på Djurgården med Den allvarsamma leken som huvudtema och Förvillelser och Blek kärlek/drömmar som sidoteman.

Den danske filmregissören Carl Th Dreyer (1889-1968) hade planer på att göra en film basrad på Hjalmar Söderbergs skådespel ”Gertrud” (1906) redan på 1940-talet. Av olika skäl blev det inte av förrän i början av 1960-talet, då han läste den svenske litteraturhistorikern Sten Reins doktorsahandling om skådespelet, som kom ut 1962.

Dreyer fascinerades som många andra av att förebilden för Gertrud avslöjades med namn, Maria von Platen, som Hjalmar Söderberg hade en intensiv kärleksrelation med mellan 1902 och 1906. Hennes identitet hade tidigare varit känd bara inom en mindre krets, men hon inspirerade Söderberg inte bara till Gertrud i skådespelet med samma namn utan också till den kvinnliga huvudpersonen Lydia Stille i romanen ”Den allvarsamma leken” (1912, och hon anas också bakom pastorsfrun Helga Gregorius i romanen ”Doktor Glas” (1905).

Maria von Platen hade avlidit 1959, men I förarbetet för sin film sökte Dreyer verkligen information om denna ”den verkliga Gertrud”. Det framgår bland annat av en uppsats i Föreningen Gamla Christianstads årsskrift 1989 av Margit Bergström, då medlem i Söderebergsällskapet, nu avliden. Hon och hennes man köpte Maria von Platens Villa Åhamra i Torsebro utanför Kristianstad efter hennes död 1959. I uppsatsen berättar hon att hon en majdag 1963 fick ett oväntat besök av regissören Carl Dreyer.

Det första han hade frågat – sedan han sparkat av sig galoscherna, skrev Margit Bergström – var om hon hade läst Sten Reins doktorsavhandling, som alltså hade lagts fram och publicerats ett år tidigare och blivit mycket uppmärksammad.

”Den var vidunderlig”, hade Dreyer sagt om avhandlingen, där Maria von Platen för första gången offentligt namngavs som Hjalmar Söderbergs älskarinna sextio år tidigare. Själv hade Söderberg alltid varit ytterst diskret om Maria von Platen. I sina brev och anteckningar hade han bara nämnt henne som ”X”, ”henne jag älskade förr” eller (en gång) ”Maria”.

Dreyer hade gått omkring i Villa Åhamra, där Maria von Platen bodde från 1933 till sin död 1959. Det såg ut som om han trivdes, skriver Margit Bergström. Han hade frågat om hon trodde att Maria satt på andra våningen i huset när hon skrev. Det kunde vara möjligt, hade Margit Bergström svarat, ty på auktionen efter Maria von Platen såldes en stor sekretär från ett av rummen där.

Där fick Carl Dreyer möjligen uppslaget till den epilog han försett sin film med och som inte ingår i Söderbergs skådespel. I epilogen kommer en gammal vän, ja älskare på besök till Gertrud för att överlämna sin senaste bok. Denne vän, Axel Nyberg, finns inte med i Söderbergs skådespel, men replikerna i epilogen baseras helt klart på två brev som Sten Rein offentliggjorde i sin avhandling. Det var dels ett brev från författaren John Landquist, som hade ett förhållande med Maria von Platen omkring 1908-10, där han skriver ömsint om henne och hennes väsen, dels ett brev från Maria von Platen till John Landquist där hon berättar om sin tillvaro i Torsebro.

I en intervju i Sydsvenska Dagbladet senare berättade Carl Dreyer lite mer om sitt besök i Villa Åhamra och sina samtal med grannar som hade känt Maria von Platen. Hon ”levde som en enstöring, läste och lyssnade på musik”, och i byn ”ställde byborna klockan när Maria von Platen gick till affären varje dag”. Dreyer hade också talat med Maria von Platens bror (Ivar Hallenborg) men blivit avspisad eftersom denne var arg för att Sten Rein enligt hans mening hade skandaliserat hans syster.

Femton år efter Carl Dreyers besök i Torsebro fick Margit Bergström ett brev från en dansk universitetslektor som arbetade med ett vetenskapligt arbete om regissören. Han hade funnit att Dreyers mor – pigan Josefin Nilsson, som lät adoptera bort sin utomäktenskaplige son – härstammade från Kristianstadstrakten. Han undrade om detta var anledningen till Carl Dreyers besök i Torsebro.

Detta kunde naturligtvis Margit Bergström inte svara på. Men Carl Dreyer präglades av sitt trauma som bortbyting och han ägnade hela sitt privata och konstnärliga liv åt att söka kvinnan, som filmvetaren Jannike Åhlund noterade i en understreckare i Svenska Dagbladet 2008

Så kanske var det inte bara den verkliga Gertrud som Carl Dreyer sökte den där dagen i maj 1963 när han knackade på dörren till Villa Åhamra.

Då hade Maria von Platen varit död i fyra år och hon hade sluppit uppleva de eftermälen hon fick i samband med att hennes identitet avslöjades i Sten Reins avhandling – ”en adlig femme fatale”, en kvinna som ”satte en ära i att samla poetskalper kring sin midja”, ”manslukerska”, ”en den svenska litteraturens vandringspokal”.

I Dreyers film finns en scen med en gobeläng föreställande en naken kvinna attackerad av gläfsande hundar. I Söderbergs drama berättar Gertrud om en ond dröm: ”Jag sprang naken genom gatorna med ett koppel hundar efter mig”.

Kurt Mälarstedt

En version av Allan Edwalls enmansdramatisering av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas ges under fem helger i april och maj på Löfstad slott utanför Norrköping, den här gången med två skådespelare för ”att ge en än närmare och mer intim upplevelse, en chans att få kliva in i Glas huvud och utforska hans varje tanke och val”, som det står i en presentation av föreställningen från Folkparken Produktion.

De två skådespelarna är Ola Rapace och Ingvar Örner. Rapace (då Ola Norell) fick sitt genombrott i TV-serien Tusenbröder (2002) och därefter medverkat i ett stort antal filmer, däribland 13 Wallanderfilmer, och TV-serier. Örner har medverkat i ett stort antal filmer från 1999 och TV-serier, däribland Vår tid är nu (2017).

Förutom Allan Edwall har denna enmansföreställning av Doktor Glas getts av Sven-Bertil Taube och allra mest av Krister Henriksson.

Det har kommit ett förtjusande meddelande till hemsidan från en Söderbergbeundrare:

”Hej! Jag hoppas att allting är bra med er. Jag har Hjalmar Söderberg som favorit författare inom den svenska litteraturen. Jag tog egen initiativ  och har översätt ”Kyssen” till spanska.  Den publicerades den 14/1 i en digital tidning  i Guatemala. Jag vill dela med er länken för kännedom: https://gazeta.gt/72821/. Jag hoppas att i slutet av höstterminen kan jag komma med mera goda nyheter. Allt gott! Luis Enrique Morales”.

Kanske inte hela Söderbergs text, men intressant att titta på även om man inte kan spanska.