månadsarkiv: januari 2019

Stockholm läser För Lydia

Årets Stockholm Läser-bok är glädjande nog För Lydia, Gun-Britt Sundströms roman från 1973, där kärlekshistorien mellan Lydia Stille och Arvid Stjärnblom i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken (1912) förflyttats till Stockholm på 1960- och 70-talen och berättas ur Lydias perspektiv. På bilden ovan: Gun-Britt Sundström med sin roman när valet offentliggjordes.


Ulrika Knutson har skrivit ett vackert, analyserande förord i den pinfärska pocketupplagan av För Lydia som ges ut i samband med valet av romanen som årets Stockholmsbok. Knutson citerar bland annat några relevanta avsnitt ur Sundströms nyss utkomna bok ”Skrivliv”, som består av dagboksanteckningar från 60- och 70-talen och som med rätta fått mycket beröm.

I april 1966, fem år innan hon började skriva För Lydia skrev Sundström så här om Hjalmar Söderberg:

”Finner att jag gillar Söderberg skarpt, utan att riktigt kunna förklara varför. Hans amor omnia, den vansinnesromantiska kärlekssynen, sentimentaliteten, konservatismen, kvinnouppfattningen. Stör mej inte. Dödsdiggar honom ändå. Besläktad själ.”

Knutson noterar förstås att Sundström leker med Söderbergs alla litterära grepp, till exempel tidsmarkörerna. Där Söderberg skriver om unionsupplösningen och Dreyfus-affären skriver Sundström om pensionsstrider, sputnikfärder och studentrevolten 1968. ”Men trots alla tidsmarkörer är det tidlösheten som fångar oss, både hos Söderberg och Sundström” – och kärleken till Stockholm. Av Sundströms dagboksanteckningar framgår att hon under arbetet med manuskriptet till För Lydia finner att hon måste komplettera stadsskildringen med minst en mås, ”en Söderbergsk mås som glider in och signalerar hamnstad – och frihet.”

Stockholm läser-projektet drivs numera av Författarcentrum Öst och Stockholms stadsbibliotek. Den första Stockholm läser-boken (2002) var Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. När arrangörerna ringde till Gun-Britt Sundström för att meddela valet av För Lydia framförde hon sin åsikt att hennes roman och Den allvarsamma leken borde ges ut tillsammans inom projektets ram. Så blev det inte, arrangörerna framhåll att Söderbergs roman redan finns tillgänglig i flera olika upplagor, däribland en pocketutgåva. Men visst är det lämpligt att Hjalmar Söderberg åter uppmärksammas, om än indirekt – i år är det ju 150 år sedan han föddes.

Kurt Mälarstedt

Hjalmar Söderberg och Marie Franzos

Hjalmar Söderberg gav ett blygsamt men djupt känt ekonomiskt stöd till Marie Franzos, hans översättare till tyska, under hennes sista år i livet, som förmörkades både av sjukdom och det nazistiska maktövertagandet i Österrike 1938. Som judinna i Wien utsattes hon snabbt för livshotande trakasserier.

Om detta berättade doktoranden Giada Brighi, som arbetar med en avhandling om Marie Franzos och hennes verksamhet, i ett intressant föredrag efter Söderbergsällskapets årsmöte den 26 januari 2018.

Marie Franzos föddes 1870 i en välbärgad judisk familj i Wien. Från mitten av 1890-talet översatte och introducerade hon ett stort antal svenska författare i den tyskspråkiga världen, till exempel Selma Lagerlöf, Per Hallström, Ellen Key och Hjalmar Söderberg, och senare bland andra Hjalmar Bergman, Gustaf Jansson och Frank Heller.

För sitt arbete tilldelades hon redan 1905 medaljen Litteris et Artibus av kung Oscar II. Under sitt besök i Sverige i samband med detta träffade hon bland andra Hjalmar Söderberg, som i ett brev till sin syster Frida beskrev henne som ”lite för sminkad” men ändå ”snäll och trevlig att prata med”.

Hon fick tre av Söderbergs böcker utgivna på Insel-Verlag i Leipzig, Martin Bircks ungom, Historietter och Den allvarsamma leken, den senare först 1927.

Marie Franzos fick svårt att placera sina översättningar i Tyskland redan efter Hitlers maktövertagande 1933. När situationen förvärrades ytterligare 1938 bad hon brevledes den svenske förläggaren Karl Otto Bonnier, som hon hade haft kontakt med ända sedan sekelskiftet, om hjälp. Samma år bad en av Marie Franzos´ väninnor Bonnier om finansiellt stöd så att hon kan flytta från Wien till Schweiz.

Bonnier agerade dels med att sända Marie Franzos en check på 500 kronor, dels med att be några av de svenska författare vars verk Franzos översatt att hjälpa till. Detta ledde bland annat till ett bidrag från Fredrik Böök, att Per Hallström utverkade ett årligt stöd till Franzos från Svenska Akademien och ett stöd på 50 kronor årligen från Hjalmar Söderberg.

I ett brev till Karl Otto Bonnier skrev Söderberg att han givetvis ville hjälpa Marie Franzos. ”Sedan omkring 40 år har jag brukat sända Mizi Franzos en nyårshälsning och hade också tänkt på att göra det nu, men tvekade av fruktan att därmed förorsaka henne något ytterligare ont. Mitt namn är visserligen okänt (eller glömt) i Tyskland, men det står på en svart lista hos statspolisen.”

Marie Franzos tackade i ett brev till Söderberg den 29 juni 1939 för hans stöd. Hon skrev att hon var tacksam för att ”det förunnades mig att vara Eder översättarinna, och för att få göra Eder av mig så högt beundrade skapelser tillgängliga för andra beundrare av dylik fin, subtil konst”. Efter ekonomiska garantier från Karl Otto Bonnier gav svenska UD våren 1941 Marie Franzos tillstånd att bosätta sig i Sverige, men hennes hälsa försämrades under sommaren. Hon avled i början av augusti 1941. Karl Otto Bonnier hade avlidit i slutet av maj samma år och Hjalmar Söderberg dog den 14 oktober.

Giada Brighi konstaterade avslutningsvis att vi inte vet om Hjalmar Söderberg blev informerad som att hans översättarinna avlidit i Wien.

”På ett visst sätt kan vi säga att deras [Bonniers, Söderbergs och Franzos] öden förenades också genom att de alla tre avlider 1941 och lämnar en värld där nazisterna verkar ta överhand. Ingen av dem kommer att uppleva nazismens nedgång och nederlag vid slutet av andra världskriget.”

Kurt Mälarstedt

Giada Brighi talade om Hjalmar Söderberg (i bakgrunden) och hans översättare Marie Franzos.