Det är väl mycket troligt att HjS låtit fragment av både Gustaf Hellström och Henning von Melsted ingå i karaktären Erland Jansson. Men när han format denna har annat lagts till, framför allt det ”proletära” i Janssons karaktär.

Hellströms bakgrund i ett underofficershem i en regementsstad kan inte ses som proletär – hur mycket av mindervärdeskomplex Hellström än kan ha hyst för den. Inte ens ett underbefälshem kunde ses som proletärt på den tiden. Janssons proletära bakgrund framgår ju av vad Gabriel Lidman säger om honom till Gertrud och inte minst av hans repliker och Söderbergs beskrivning av scenbilden i första aktens andra scen och tredje aktens första scen, dvs de stycken i pjäsen, där Gertrud och Jansson samtalar.

” Parkanläggning på en höjd i utkanten av staden – – – Fonden är ett stadslandskap med hyreskaserner, fabriker och ett par kyrktorn. – – -”. Det är Vanadislundens höjd mot det område som då kallades ”Sibirien”, ett av de mest proletära i den tidens Stockholm som HjS anger med sin beskrivning. Jansson är på egen hemmamark, Gertrud på främmande, kanske fientlig mark.

Jag delar sålunda Lennarts uppfattning att Erland Jansson inte kan vara ett (nid)porträtt av Gustaf Hellström.  I dag är för övrigt allt annorlunda på och kring ”höjden”. Cisternen är inbyggd i en imposant slottsliknande byggnad och Sibirien är lika gentrifierad som övriga Vasastaden. Här ber folk med bostadsrätter och inga proletärer.

Angående Sven Lidmans Vällust och vedergällning, som ju är nöjsam att läsa, inte minst för den gamle syndarens uppenbara förtjusning över sin vilda ungdoms dåliga liv och snaskigheter. Lidmans stora upptäckt vid frälsningen var ju att Gud var lika intresserad av Sven Lidman som Sven Lidman själv var intresserad av Sven Lidman.  Men man skall inte svälja allt vad Lidman skriver. Jag brukar vid mina vandringar på Östermalm framhålla, när vi kommer till huset vid Narvavägen, nära Karlaplan, där Maria von Platen bodde en tid, att Lidmans skildring av mötet med Maria har orimliga detaljer. Av Marias beskrivning av utsikten från hennes rum i brevet till kusinen Agnes, återgiven av i Parnass 3/2006,  framgår att Marias rum låg mot gården och trädgården, och inte mot Narvavägen.

Och om så vore, att hon bytt rum eller fått använda ett rum mot Narvavägen för mötet med Sven Lidman, så kunde man inte se ”Guds varnande finger” i form av Oscarskyrkans torn genom ett fönster inifrån lägenheten, knappast ens om man närmast livsfarligt hängt sig ut från fönstret – huset ligger allt för långt från kyrkan.

Andre opponenten på Reins doktorsavhandling, Herbert Friedländer, kan inte ha hört till dem som överraskats av ”fyndet” Maria von Platen i denna. Det framgår av hans nedskrivna intervjumaterial från 1940-talet. Åtminstone Bo Bergman och Ernest Thiel har nämnt henne för honom om jag minns rätt. Bergman nämnde förebilderna till de flesta av personerna i Den allvarsamma leken.

Nils O Sjöstrand

Omkring 15 medlemmar i Söderbergsällskapet gjorde i slutet av augusti ett gemensamt besök i Helsingfors. På programmet stod ett föredrag av Merete Mazzarella, finländsk författare och professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, en guidad vandring i centrala Helsingfors och ett besök på Mannerheim-museet.

Hjalmar Söderberg besökte aldrig Finland men hans verk kom att starkt påverka en rad finländska författare, framför allt de unga som debuterade på 1910-talet i flanörgenren och som i den finländska litteraturhistorien kallas dagdrivarna efter titeln på en roman av Torsten Helsingius, Dagdrivare (1914).

En av de aktiva i denna dagdrivargeneration var Henning Söderhjelm (1888-1967) som så småningom blev litteraturkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han uttryckte i ett brev till Hjalmar Söderberg i samband med dennes 50-årsdag 1919 sin och dagdrivargenerationens beundran. Han vill inte beskriva Söderbergs böcker med alltför många adjektiv, skriver han, men:

”Saken är så enkel: Du var för oss den som förstod livet, den som verkligen visste vad det var. Vi gingo omkring och citerade dig för varandra och för oss själva och vi funno själva kärnan i allting uttryckt i Ditt melankoliskt pärlande språk. — Du var för oss ungdomsårens uppenbarelse, och det betyder ju mest.”

Söderhjelms vän Runar Schildt (1888-1925), den främste författaren i dagdrivargenerationen, uttryckte samma år också sin beundran i ett brev till Söderberg, som han betecknar som en mästare och ouppnåelig förebild. ”Jag tror att man med lätthet skall kunna varsna Martin Bircks spår hos litet hvar av oss – för att inte tala om våra försök, våra fåfänga försök att efterhärma Er historiettkonst”.

Merete Mazzarella höll sitt föredrag om finlandssvensk litteratur och den så kallade dagdrivargenerationen i ett samlingsrum på det nya centrumbiblioteket Oode i Helsingfors

I sin översikt konstaterade hon att det faktiskt rått ett slags undergångsstämning inom litteraturen på svenska i Finland ända sedan mitten av 1800-talet, då Zackarias Topelius konstaterade att ”det svenska skrivandet” bedrevs av ”ett tillspillogivet släkte”. I slutet av 1800-talet hade ungefär 14 procent av befolkningen i Finland svenska som modersmål, nu, drygt 120 år senare, har andelen sjunkit till omkring fem procent.

_ Men vi har ju ännu inte dött ut, vi har fortfarande en ganska livskraftig litteratur på svenska, även om få finlandssvenska författare kan leva uteslutande på sitt författarskap, sade hon

_ Och det vore roligt om man i Sverige hade lite mer koll på finlandssvensk litteratur. Till vår stora irritation har svenska litteraturhistoriker dessutom ofta så dålig koll att de gladeligen plockar in författare som Edith Södergran och Tove Jansson i den rikssvenska litteraturhistorien och liksom bortser från var de hör hemma…

Merete Mazzarella noterade att flanörlitteraturen, dagdrivarlitteraturen ju kännetecknas av avsaknad av mål, en rastlöshet, osäkerhet och en väldigt stark melankoli.

_ I ett läge där man kände att finlandssvenskan höll på att trängas undan av majoritetsbefolkningens finska var det ganska naturligt att man blev melankolisk och kände att man höll på att tappa fotfästet.

Det fanns också politiska orsaker, bland annat allt starkare påtryckningar från Ryssland, om att lagarna i storfurstendömet Finland inte längre skulle stiftas av lantdagen i Helsingfors utan av regeringen i S:t Petersburg.

Den generation som kallas dagdrivare tyckte sig alltså inte ha någon framtid som författare. De skrev romaner och noveller om unga människor som tappar fotfästet i tillvaron, som bara fortsätter studera, som inte har något mål, som lånar pengar och sitter på krogen och dricker, och ödesfrågan är om man ska ta sig samman eller inte.

Runar Schildt, det stora namnet i dagdrivargenerationen, skrev framför allt novellsamlingar, och de fick alltid goda recensioner. Merete Mazzarella:

_ Men efter varje novellsamling skrev kritikerna att det nu var dags för honom att ta sig samman och skriva den stora finlandssvenska romanen. Det hade att göra med att man kände sig trängd i det finlandssvenska samhället. Det låg i luften att vi behövde en stor, bred, realistisk roman som kunde skildra finlandssvenskarnas rådande situation, en roman som vi alla kunde spegla oss i och bekräfta att vi finns

Runar Schildt kunde inte skriva den romanen. Han drabbades av skrivkramp, och detta i kombination med att han förmodligen också hade en medfödd depression, resulterade i att han tog sitt liv 1925, knappt 37 år gammal.

_ Hos både Hjalmar Söderberg och Runar Schildt finns stämningar, känslor, problematik som man fortfarande känner igen i förbluffande hög grad. Ganska mycket senare litteratur har inte alls samma igenkänningsfaktor.

Av nutida finlandssvenska författare liknar Kjell Westö – som ingalunda kan beskrivas som en dagdrivare – faktiskt Runar Schildt och de andra dagdrivarförfattarna i att han är en väldigt god Helsingforsskildrare, noterade Merete Mazzarella i avslutningen på sitt föredrag.

Kurt Mälarstedt