Helga Gregorius dagbok, den 27 augusti.
Vad skall jag göra nu? Vad skall ske med mig? Jag känner mig som en ensamvarg som inte har någonstans att ta vägen, eller någon att förlita mig på. Allt jag känner är att jag är ensam, jag saknar min man. Jag saknar hans varma armar runt min kropp, men min lättnad är ändå stor. Min man var ett svin mot mig ibland. Jag fattar inte varför, jag saknar honom trots att jag inte ville ha något att göra med honom. Jag känner en enorm skuld över hans död, jag har hela tiden dåligt samvete över att jag är lättad över att min make är död. Men vad kommer bli av mig? Vad ska jag göra resten av mina dagar? Mina tankar tar över och det enda jag kan tänka på är min mans bortgång och hur det kunnat bli annorlunda.
Jag bestämde mig för att gå ut en sväng och äta glass. Det får mig alltid på bättre tankar och på något sätt gör det mig gladare. Allt kändes plötsligt lite lättare, som att livet kanske skulle kunna bli bra igen. Det fanns dock alltid en skugga över mig, ansvaret över det som hänt och rädslan för framtiden låg som ett tjockt täcke över hela min tillvaro. Men nej, så ska jag inte tänka. Jag satte mig ner vid hamnen och bara var. Jag har inget viktigt att göra eller åstadkomma, jag har rätten till att sörja hur jag än vill. Jag satt där, andades djupt och tänkte för mig själv att jag inte behövde göra någonting speciellt med mitt liv. Min man har gått bort och jag sörjer.
Jag kommer ihåg den första gången jag var på Doktor Glas mottagning, den kvava luften och ångesten som spred sig över hela rummet som bara skrek sorg. Varje steg jag tog in i rummet kände jag mig mer och mer tveksam på mitt beslut att komma till Doktor Glas för att få hjälp. Ska jag gå ut genom dörren och stanna med Gregorius? Men jag väljer att stanna för att jag klarar inte av den mannen jag är gift meds tillvaro. När jag stod där i rummet och började prata med Doktor Glas så kände jag mig mer belåten med mitt val av att ta tag i mitt eget välmående istället för att jag ska vara fängslad i ett giftermål som jag inte klarar av eller är bra för min välmående. Jag sa till doktorn att jag hade fått en så förfärlig avsky till min man och när de orden kom ut ur min mun så kom tårarna direkt efter den sista stavelsen, det var första gången jag delat med mig av min hemlighet och mina känslor för denna hemlighet var för stark för att inte släppa med tårar. Efter detta samtal så kändes det som en tyngd som hade släppts från min kropp, det enda som inte fick mig att hoppa och skrika av lycka var att jag behövde gå hem till den personen igen.
Det här är det jag vill förtränga med mitt och Gregorius förhållande, de gånger han har, mot min vilja, gett sig på mig. Men det fanns så mycket mer med Gregorius än bara de tillfällena. Jag sitter nu och tänker vad som kommer att ske. Jag har själv inte riktigt fattat vad som hände Gregorius eller hur jag känner över det. Men jag ska inte fortsätta ljuga för mig själv, jag är en gnutta lättad och det ska alla veta. För ingen kände Gregorius på det sättet som jag gjorde.
Alexander Asplund Siwers, klass 9B, Ebba Brahe-skolan
Helga Gregorius dagbok, den 29 augusti
Igår var jordfästningen, i Jakobs kyrka. Jag tålde inte att hålla ögonen öppna en sekund, ehuru jag hade mitt vackraste flor över ansiktet. Himlens gråskala var näst intill oöverträfflig, som lugnet före stormen. Stormen anlände aldrig. Officianten babblade i vad som kändes som århundraden och mot slutet funderade jag på om jag skulle kliva ned i graven tillsammans med min make, bara för att få litet tystnad. Till slut var ceremonin färdig, och officianten gav sig av in till kyrkorummet. Jag kan inte erinra mig ett enda ord som kom ur honom under begravningsceremonin. Många skulle se min situation som problematisk, att mitt enda bekymmer under min makes begravning är att jag lider av en sådan fatalt långdragen tristess. Jag ser det mer som komiskt. Mannen, vars enda syfte i livet var att ledsaga människor till himmelen, kommer själv hamna i helvetet. Det kan jag garantera. Dock har jag ju aldrig varit en särskilt religiös kvinna. Visst är jag kristen, ty jag gick till kyrkan varje söndag hela min uppväxt, ty jag var gift med en pastor. Ändå har jag alltid tyckt att kyrkan mest ägnat sig åt hyckleri. Arvsynd hit och dödssynd dit, men Gud älskar ändå alla!
Stjärnorna har jag inte sett på flera kvällar nu. I en vecka har molnen legat som ett lock över staden. Inte en enda regndroppe har fallit heller. Det gör mig otålig, helst vill jag att det kommer ett skyfall, allt på en gång. Klas har jag inte talat med sen incidenten, och jag tror inte heller att vi kommer tala något mer. Det enda som står i vägen är denna grossess. Säkerligen kommer han inte ta något ansvar, jag har länge känt på mig att han tänker lämna mig. Visst är Klas en bättre man än vad min make någonsin var, men det är de flesta. Jag önskar att någon annan skulle bli far till barnet, någon som Doktor Glas. Glas är sannerligen en god man. Synd bara att fröken Mertens redan gjort anspråk på honom.
I natt drömde jag. Jag gör sällan det, bara någon gång om året. Men det är klart, med allt som hänt på sistone, att jag börjar drömma levande och målande drömmar. Jag var i Glas lägenhet, eller åtminstone i en lägenhet med honom. Jag stod i sängkammaren, med tre mörka rosor i handen. Kanske röda, kanske svarta. Nåja, rött blir alltid så mörkt i skymningen. Glas stod i köket, lutandes över något stort och övertäckt. Rosorna fick som en egen dragningskraft när han tryckte på en knapp i väggen. Jag kunde inte annat än följa den vackra bukettens lockelse, men precis när doktorn vände sig om, innan jag hann se hans ack så vackra ansikte, vaknade jag med ett ryck.
Jag kan inte sluta tänka på vårt första möte. Det måste ha varit två månader sedan, minst. Självklart hade vi träffats innan, men aldrig hade jag varit ensam med honom. Jag berättade för Glas om avskyn jag fått för min make, trots att han var en så god man. Det var innan han varit våldsam mot mig. Några dagar senare tog han mig med våld första gången. Han väckte mig mitt i natten, han vädjade och grät, sa att han inte visste vilka andra synder han skulle begå om jag inte lät honom använda mig. Använda min kropp.
Jag har skrivit ett brev till min far på landet. Jag tål inte längre att vara kvar i staden, jag tål inte att träffa varken Klas eller Glas. Havandeskapet bortförklarades enkelt med att jag precis hann bli med barn innan min makes död. Jag skrev till far och mor att jag inte kommer klara av att uppfostra barnet själv, och att jag behöver deras hjälp. Säkerligen kommer de att förstå, deras yngsta dotter får reda på att hon är havande en vecka efter sin makes död. Det finns ju inte en chans i världen att jag skulle klara mig själv, visst? Jag väntar nog en månad eller så innan jag postar brevet. Jag må hata Stockholm just nu, men jag måste ta farväl av staden innan jag lämnar den. För evigt.
Lisa Magnusson, klass 9B, Ebba Brahe-skolan