Docent Börje Westlund höll ett föredrag med denna titel inför Söderbergsällskapet i Kungliga Biblioteket den 10 november 2007. Här Gunnar Hedins minnesanteckningar av föredraget:
”Det var s-ljuden som röjde mig” yttrar Hjalmar Söderberg. Så talar snarast en fonetiker av facket. De flesta skulle väl säga ”essen”. Det är tydligt att Söderberg var oerhört uppmärksam på språkligt uttal.
I en artikel i tidskriften Talia i början av 1900-talet [Teatersvenska (1910)] berättar Söderberg att han var närvarade vid en lektion i innanläsning i en teaterskola i Stockholm.
En elev läste
– Vilken härlig hafsluft!
– Haavsluft, om jag får be, korrigerade läraren: – Det heter hâv, inte haff!
Efteråt gick Söderberg i polemik med läraren och ansåg att detta var orimligt, för ingen som han kände talade så.
Denna lilla debatt finns med i Herbert Friedländers urval av Söderbergs efterlämnade skrifter, Ur glömskan (1943).
Ett ord som ädel. Vokalen ligger där mellan e och ä, även på Söderbergs tid. Sen har vi det långa å-ljudet som i ”kånungen”. Enligt Söderberg var Henning Hamilton en av de sista som måste ha haft detta ljud. Själv minns jag dock en radiouppspelning av ett anförande av Sven Hedin. Han hade ett liknande långt å-ljud som i ordet får.
Söderbergs vän Verner von Heidenstam angrep fonetikers norm för ä-ljudet. Han fick mothugg av de två främsta på området. Heidenstam högg tillbaka med att ä ”är en ganska trist vokal”! De andra svarade att det finns märkliga egenheter i stockholmskan såsom ä-ljudet i Verner!
Kyrka hette i äldre tid, och så sent som under Söderbergs ungdom, alltid ”körka”.
Söderberg gjorde en grundlig utredning av ordet f a n 1938 [se Sista boken, s. 139]. Jfr djävulsstriden som Nils Sjöstrand skrivit om i Parnass för några år sen.
Den rådande meningen var att detta ord var ett inlån från frisiskan, där det heter ”fannen” (= fresta). Söderberg var dock skeptisk. Detta med frestare menade han var predikostil.
Söderberg begrundade först de nordiska varianterna:
Danska, norska: fanden
Svenska: fanen
Isländska: fjándinn (= fienden)
Det var långt mer troligt, hävdade Söderberg, att det ursprungliga ordet var isländskans fjándinn, såsom varande ett noa-ord. Jfr björn, i eng. bear, i ty. Beer, vilket helt enkelt betyder brun, den brune. Den moderna språkvetenskapen har gett Söderberg rätt.
Man kan notera att Söderberg, som inte var språkforskare, nämner sin läsning av Snorre Sturlasons Heimskringla på isländska. Jag kan säga att jag på min tid vid universitetet, säg 1962, läste två betyg i nordiska språk. Ingen på den nivån läste nånsin Heimskringla på originalspråket! Det säger mycket om Söderbergs skarpsinne!
Minnesanteckningar: Gunnar Hedin