En dag i juni 1922 fick Hjalmar Söderberg, som då bodde i Köpenhamn, ett brev från en fru Lydia Stille i Tranås. Hon inledde sitt brev en aning svulstigt: ”Ärade och Store Diktare och författare! Tillgiv en ringa och okänd blåstrumpa att på detta sätt besvära Eder”.

Denna inledning var säkert inte den främsta anledningen till att Hjalmar Söderberg fann brevet så intressant att han besvarade det med vändande post. Det som intresserade honom var Lydia Stilles namn, och det var också för sitt namns skull hon hade skrivit till författaren.

Tio år tidigare hade Hjalmar Söderberg gett ut sin stora kärleksroman Den allvarsamma leken, där han än en gång i diktens form bearbetade sin omtumlande kärlekshistoria med Maria von Platen mellan 1902 och 1906, den historia som ledde till att han bröt upp från sitt äktenskap och sin hemstad Stockholm och bosatte sig i Köpenhamn, där han fann en ny kärlek.

Han hade gett den kvinnliga huvudpersonen i romanen, hon som Arvid Stjärnblom älskade djupt och förtvivlat, namnet Lydia Stille.

Redan när romanen kom ut hade Lydia Stille i Tranås slagit vad med ”några av Edra gynnare och beundrare”, som hon skrev i sitt brev, att hon skulle våga fråga Söderberg hur det kom sig att han gett hjältinnan i romanen hennes namn, ”vilket tillhör de mindre vanliga”.

Hon hade uppskjutit frågan i tio år. Men nu:

”Tillåt mig framställa frågan som en undran: Då Ni var i färd med att skapa, månne Eder frånvarande och fjärrskådande blick omedvetet snuddade vid ett namn, vilket som helst – kanske mitt – som på så sätt fogades samman med Eder skapelse eller var det blott en dikt? I så fall väl lyckad och värd en komplimang (!) jämförd med det opoetiska Stjärnblom.”

Som en liten antydan om var Hjalmar Söderberg kunde ha sett hennes namn bifogade Lydia Stille bland annat ett klipp ur tidskriften Idun av den 29 oktober 1908 med en dikt med titeln ”Hvar finns du!” och undertecknad med hennes namn.

Lydia Stilla framförde också ett tack för det i Hjalmar Söderbergs böcker som tilltalade henne. ”Allt tycker jag ej om, men mycket älskar jag”.

Redan samma dag som Hjalmar Söderberg mottog brevet från Lydia Stille, den 22 juni 1922, satte han sig alltså ned och skrev ett svarsbrev som han inleder med att notera att ”det finns märkvärdiga sammanträffanden!”.

När Söderberg nästan tjugo år tidigare hade skrivit sin roman Doktor Glas hade han kontrollerat i både stats- och adresskalendern att det inte existerade någon person med detta namn i verkligheten, berättar han i sitt brev. Men bara några månader efter det att romanen hade kommit ut hade han sett i tidningarna att en doktor Glas, ”provinsialläkare någonstans i Norrland”, hade fått Vasaorden.

Inte heller Lydia Stilles namn hade Hjalmar Söderberg hämtat direkt ur verkligheten:

”Då jag sommaren 1908 påbörjade Den allvarsamma leken (på Skodsborgs Badehotel) kände jag inte Ert namn. Det faller av sig själv att jag i så fall skulle ha hittat på något annat. Förnamnet tog jag från Horatius. Hvar jag fick tillnamnet från är svårt att säga. Det fanns i min ungdom, och finns kanske ännu, en instrumentmakare Stille vars fönster vid Fredsgatan jag under många år dagligen gick förbi. Kanske var det därifrån jag fick namnet.

Jag ser att Ni daterar den första av Edra dikter i Idun till okt. 1908. Jag var då (liksom nu) i Köpenhamn och såg aldrig Idun. Och naturligtvis kunde det aldrig ha fallit mig in att i en bok annektera ett namn, som redan genom tryck tillhörde offentligheten.”

Hjalmar Söderberg ber om förlåtelse ”om den omedvetna annexionen” av Lydia Stilles ”vackra namn” berett henne något obehag. Han avslutar sitt brev med att tacka för hennes ”intagande dikter” och tillägger i ett PS att han i de första utkasten till sin roman hade gett den kvinnliga huvudpersonen ett annat förnamn, Paula.

I Den allvarsamma leken faller Arvid Stjärnblom vid flera tillfällen i tankar över sin älskades namn.

”Ett namn kan säga så mycket och så litet… ’Lydia Stille’. Så vackert det låter. Lydia Stille. Lydia Sti—”, funderar han i början av romanen. Hans funderingar avbryts av att det ringer på dörren.

När Arvid senare befinner sig i Värmland för att ta hand om sin sjuke far – medan hans Lydia samtidigt är honom otrogen med en ung diktare i Stockholm – blir han skräckslagen när han får syn på namnet Lydia i en dödsannons. Det visar sig vara namnet på en tre månader gammal flicka, men i samma tidningsnummer finns det ”bland giftermåls- och kärleksannonserna” ett romantiskt meddelande undertecknat ”Lydia”.

”Han log för sig själv då han läste annonsen. Namnet Lydia, tänkte han, tycks inte vara fullt så ovanligt som jag trodde…”

Vid ett senare tillfälle i romanen berättar någon för Arvid Stjärnblom en historia om skalden Edvard Bäckström och en flicka vid namn Lydia som stod i en cigarrbod vid Näckströmsgatan.

”Arvid lyssnade tankfullt. ’Lydia’. Det fanns alltså en Lydia på 1870-talet också. Ack ja, det har det väl alltid funnits och skall alltid finnas. Hon är evig som naturen”.

Det finns alltså inget direkt samband mellan Lydia Stille i Den allvarsamma leken och Lydia Stille från Tranås. Men även den senare hade ett intressant liv, kanske också fyllt av många allvarsamma lekar, som en av hennes efterlevande uttrycker saken.

Lydia Stille föddes i Slite på Gotland 1882, växte upp i Sörmland och kom till Tranås i unga år. Hon drev ända till något år före sin död 1955 en ateljé för konsthantverk där hon bland annat gjorde högtidsadresser och målade på lampskärmar och kakel. Hon var aktiv i Tranås majblommeförening från dess start 1910 och i Tranås husmodersförening. Hon ägnade sig också åt folkbildning och deltog 1925-29 i den kvinnliga medborgarskolans kurser på Fogelstad.

Och hon skrev dikter. Den första och den sista strofen i en av de dikter som Hjalmar Söderberg fann intagande, den som publicerades i Idun, lyder så här:

Det borde finnas en i vida världen,

som tänkte mina tankar under färden

och tydligt, när han läste detta kände:

Hon är min drömsjäls enda, rätta frände.

—-

Så vandra du och jag på lifvets bana

och söka fåfängt själens enda vän.

Han glider tyst förbi, när minst vi ana,

vi mötas och ses aldrig mer igen.

Lydia Stilles brev till Hjalmar Söderberg finns i Söderbergsamlingen på Göteborgs universitetsbibliotek. Söderbergs brev till henne finns i privat ägo och är tidigare inte känt utanför familjen.

Kurt Mälarstedt

(Denna artikel publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter den 14 februari 2009.)