Föredrag av Ove Bring, medlem i sällskapets styrelse och professor emeritus i internationell rätt, vid Söderbergsällskapets möte den 5 oktober 2019. Föredraget framfördes av sällskapets ordförande Gustaf Neander eftersom Ove Bring hade skadat ett ben.

Hjalmar Söderbergs författarskap lever, främst till följd av hans romaner om mänskliga relationer i ett svunnet Stockholm. Man han kommenterade också politiken, särskilt den internationella politiken och indirekt den internationella rätten. I sina verk infogade han inlägg om militarism, makt och rätt, krig och fred. Tidigt angrep han med frenesi nazismen.

I år uppmärksammar vi att det är 150 år sedan Hjalmar Söderberg föddes. Han speglar i sina romaner förhållandet mellan erotik och moral, mindre bekant är att han också intresserade sig för internationell politik och moral. Många exempel finns i Elena Balzamos bok Den engagerade skeptikern. Hjalmar Söderberg och politiken (2001) och i Gunnar Syréhns Den landsflyktige stockholmaren. Hjalmar Söderberg och Danmark (2018).

Min genomgång fokuserar på de politiska ståndpunkter och formuleringar som Söderberg var beredd att kommunicera till offentligheten – i sin roll som skönlitterär författare eller tidningsskribent. Han fördömer politisk demagogi och hävdar plikten av ett sökande efter den objektiva sanningen. Under 1900-talet sker en glidning i hans författarskap, han blir alltmer av en tänkare och mindre av en diktare. Han visar ett engagemang för rättsstatens principer och för en internationell moral med rättslig förankring.

Ett tidigt ställningstagande av denna typ förekommer i Historietter (1898) där Söderberg berör den politiska mentaliteten i Frankrike till följd av Dreyfus-processen. Den judiske officeren Alfred Dreyfus, vars familj kommer från det av tyskarna erövrade Elsass, anklagas för spioneri genom samröre med den tyska ambassaden i Paris. Med sylvass men distanserad ironi låter Söderberg i den lilla berättelsen ”Kyrkofadern Papinianus” en kyrkans man avslöja sina politiska fördomar. Prelatens syn på skuld och straff är minst sagt originell. Dreyfus må vara oskyldig till landsförräderi, men hans fall måste sättas in i ett större nationellt sammanhang. Den nödvändiga respekten för samhället kräver att han betraktas som skyldig. ”Om kapten Dreyfus vore en verklig fosterlandsvän, skulle han själv inse detta”. Han får ta sitt straff i det allmännas intresse. Läsaren får själv reflektera över absurditeten i detta. Söderberg avstår från didaktiska pekpinnar.

Mer explicit är Söderberg i sin kritik av kolonialismen, närmare bestämt den brittiska kolonialismen i Indien. I en recension i Svenska Dagbladet 1897 av Rudyard Kiplings indiska berättelser får han tillfälle att jämföra Kiplings Indien med engelsmännens Indien. ”Det befanns nämligen”, skriver han, ”att engelsmännen, som redan i så många släktled med liv och lust hade koloniserat, plundrat och exploaterat detta Indien, ännu icke hade sett det, verkligen sett och förstått det”. Detta i motsats till Kipling.

Den koloniala situationen i Indien ledde till det från början begränsade s.k. seapoyupproret som 1858 utvecklades till en landsomfattande revolt mot det brittiska styret. Söderberg noterar att upproret ”kvävdes i blod” och att hos engelsmännen tanken väcktes att man måste civilisera, dvs. europeisera, ”detta folk, som man dittills hade nöjt sig med att utsuga”. Söderbergs språkbruk är här förvånansvärt modernt, det leder tanken till år 1968 och Vietnamrörelsen.

Söderberg skulle återkomma till det internationella och principiella i tankeboken Hjärtats oro (1909). Texten inleds med hur författaren, driven av sin mentala oro, hamnat i Dragör vid Öresund, där han under några sommarveckor makligt tycks slå ihjäl tiden. Men i realiteten har han checkat in på det lilla badhotellet med ett litterärt projekt i bakhuvudet. Han ska producera lågmälda tankefigurer och utmana gällande föreställningar. Bland annat vill han punktera filosofen Vitalis Norströms pragmatiska sanningskriterium kopplat till en kristen grundinställning. En angreppspunkt är kristendomens passivitet inför det onda. Söderberg menar tvärtom: man ska motstå det onda. Här kommer han nära begreppet mänskliga rättigheter, att vi alla har rätt att insistera på en människovärdig behandling. Och inte vända andra kinden till.

I bokens första avsnitt möter författaren ”djäfvulen” i Köpenhamn och de tar ett glas absint tillsammans. Djävulen berättar om meningslösheten i de militära befästningarna på landsidan till Köpenhamns försvar. Ett halvt dussin moderna örlogsfartyg kan lägga sig på sjösidan och göra slarvsylta av det mesta i staden. Djävulen är mycket intresserad av detta. En bomb slår exempelvis ned på Kongens Nytorv och ”gör blodpudding av ett par tre fulla spårvagnar”. Det tycker djävulen är alldeles förträffligt. Han förklarar att bombardemang av en befäst stad ”står i full överensstämmelse med den militära hedern, och det europeiska folkrättssamvetet i Haag har inte ett muck att invända”. Ju fler massakrer, desto effektivare krigföring. Djävulen förväntade sig mer av samma slag till följd av ”luftskeppsteknikens utveckling”. Djävulen och författaren såg här framför sig områdesbombning som stridsmetod, något som tyska storstäder skulle få uppleva under andra världskriget.

Mellan raderna står Söderberg för en internationell moral som han beklagar inte är utvecklad till internationell rätt, ”det europeiska folkrättssamvetet” får klä skott för sin passivitet. Hans tänkande låg här på en progressiv framkant, i dag är områdesbombning som urskillningslöst drabbar civilbefolkningen folkrättsligt förbjuden.

Vad gällde frågan om kvinnlig rösträtt lyste hans reformvilja däremot med sin frånvaro. Även här rörde det sig om en gränsöverskridande problematik. I England hade den internationella suffragettrörelsen sitt högkvarter och i Sverige skulle Elin Wägner ge sig in i kampen.

Söderberg lät sig inte imponeras av argumenten. Lagstiftningen, skriver han, ”kan inte ändra om naturen och göra kvinnan till mannens jämlike”. Det finns i Hjärtats oro återkommande ironiska slängar mot kvinnosaken, vilket är förvånande med tanke på Söderbergs val i sitt privatliv av självständiga kvinnor som Maria von Platen och Emilie Voss. Men den kvinnosaksfientliga ironin är så gamängaktig att läsaren blir osäker på om den ska tas på allvar.

Hjärtats oro inkluderar ett socialt tema med medkänsla för svaga och förtryckta. Men författaren suckar uppgivet inför världens gång. Den pågående svenska storstrejken speglar en evig kamp mellan rika och fattiga i alla länder. Socialismen har en ”djup frändskap” med kristendomen, den ”är kristendomen utan Gud”. Den yttersta dagen har sin motsvarighet i den sociala revolutionen. Söderberg framstod som en radikal liberal som kunde ironisera över såväl kapitalism och socialism som kristendom.

Han konstaterar att statsmakten historiskt inte har sin grund i ”någon som helst rätt”, utan att förhållandet är det omvända: ”Rätten har sin grund i makten”. Statsmakten avskaffade en gång blodshämnden för att få ett våldsmonopol och kunde därefter utveckla ”den juridiska rätten”. I stället för samhällshotande primitivism kom statsmakten med reglerad och förutsägbar straffmätning. Resonemanget är invändningsfritt, men en rättshistoriker skulle säga att det är trivialt. Vad Söderberg vill komma fram till är att juridiken missbrukas genom tal om ”det allmänna rättsmedvetandet”, ett begrepp som påstås vara enhetligt men som i själva verket skiftar i innehåll allt efter olika folk och samhällsklasser. Här synes han föregripa en postmodernistisk relativisering av accepterade begrepp och ”sanningar”.

I Den allvarsamma leken (1912) återkommer han till Dreyfusprocessen. I Paris har Henrik Rissler hört tidningsförsäljarna ropa ut en nyhet om den senator som är en av Dreyfus försvarare: ”Scheurer-Kestner har haft en negress till älskarinna!” Rissler funderar: ”Scheurer-Kestner är visst omkring sjuttio år och kan naturligtvis under ett långt liv ha hittat på ett och annat att roa sig med. Men hur det kan bli ett bevis på Dreyfus brottslighet, det förstår man inte strax . . . ”. Söderberg hade redan i historietten ”Papinianus” förmedlat samma ironiska fundering till läsaren.

Senare i Den allvarsamma leken hamnar Emile Zolas stridsartikel ”J´accuse” på Nationalbladets redaktion. Zola anklagar det franska politiska och militära etablissemanget för en orättfärdig behandling av Dreyfus. Nationalbladets redaktör Markel bestämmer att hela artikeln ska översättas och tryckas. Tidningen hade, enligt berättaren, ”från första ögonblicket hållit den rätta kursen i Dreyfusaffären”.

Men nu är det 1898 och det finns fler internationella frågor som påkallar uppmärksamhet. Arvid Stjärnblom stannar till vid Gustav Adolfs torg och läser depeschbyråns senaste telegram: ”Påven har erbjudit sin medling mellan Spanien och Förenta staterna”. USA stödjer den cubanska frihetsrörelsens kamp mot den spanska kolonialmakten. En amerikansk väpnad intervention är på gång. Arvid ser framför sig påven Leo XIII:s gubbprofil och president McKinley, ”det amerikanska storkapitalets automatiska talmaskin, språkröret för alla dem som skulle förtjäna pengar på kriget”. Arvid tänker att de två herrarna får lite svårt att förstå varandra. I bakgrunden tycker han sig se virriga spanska statsmän och generaler som talade om Spaniens ära, ”det vill säga i det här fallet deras egen”. Nej tänker han, ”det kriget lär Leo XIII inte kunna förebygga”.

President McKinley önskar dock en fredlig lösning, men i april 1898 pressas han av kongressen och den inhemska opinionen att intervenera. Det spansk-amerikanska kriget bryter ut och Söderberg reagerar som alltid mot våldets praktik.

Dreyfusaffären fortsätter in på 1900-talet och här reagerar han mot lögnens praktik. I ett tal i Frisinnade klubben 1902, vid en fest till Emile Zolas ära, talade han om Zolas sanningslidelse, om dennes tro på sanningen som ”det högsta och enda värdet”.

I Den allvarsamma leken finns också flera hänvisningar till unionskrisen. Arvid skriver nyårskvällen 1902 ett brev till sin far. Där påpekar han att den svensk-norska unionen blivit en svaghet och en fara för Sverige. Norge vill ut ur unionen och konsulatstriden är bara en förevändning för att nå detta mål. Arvid tror att om krig med Ryssland utbryter kommer norrmännen att falla Sverige i ryggen. Norges grundlag stadgar att landet ska vara ”ett fritt och självständigt rike”. I praktiken har Norge autonomi, men inte suveränitet. Skulle fadern acceptera en sådan situation i Sverige? Kan han verkligen förebrå ”norrbaggarna att de inte är riktigt nöjda” med denna halvmesyr för egen räkning?

Senare, när unionsupplösningen 1905 är ett faktum, hävdar Henrik Rissler att ett krig mellan Sverige och Norge skulle ha varit början till slutet på bägge rikenas historia, eller i vart fall ”början till en lång vargatid”. Men, säger han, ”jag ansåg mig inte kallad” att undervisa de ledande männen om en så självklar sak. ”Jag ansåg det riktigast att lita på att de begrep det lika väl som jag. Och det tycks de ju också ha gjort!”

Söderberg vände sig emot den konservativa stridslystna minoritet som fanns i Sverige i unionsfrågan. I dessa kretsar, menade han, tolkade man kung Oscars fredliga hållning som ”en gammal och slagrörd mans ängsliga försiktighet”. Men, reflekterar han i en minnesartikel 1932:

Jag kan inte tänka mig annat än att Oscar II även i yngre och kraftigare år skulle ha handlat som han gjorde. Unionsproblemets olöslighet har han icke kunnat undgå att inse, och att med militära maktmedel ingenting verkligt stod att vinna men ohyggligt mycket att förlora för hela Nordens framtid, det torde senare tiders händelser ha lärt de flesta av dem som icke förstod det då. Och nog begrep salig kungen det!

Söderberg intresserade sig också för försvarsfrågan och kritiserade indirekt dem som tjatade om upprustning. I Sverige fanns en skiljelinje mellan vänster och höger rörande finansieringen av en pansarbåt (F-båten). I novellen ”Generalkonsulns F-båtsmiddag” (1912) togs även frågan om Danmarks försvar upp i ett militärstrategiskt resonemang. Någon i sällskapet påpekar att Tyskland i en krigssituation kommer att ”kasta sig över Danmark”, eftersom landet är ”hopplöst och hjälplöst” oförsvarbart och dess erövring ”är gjord i en handvändning”. Söderberg förutskickade här en tysk ockupation av Danmark. Så blev det inte under första världskriget men väl under andra.

Efter det första världskrigets utbrott 1914 stödde en stark opinion i Sverige det wilhelminska Tyskland och det habsburgska Österrike. Statsvetaren Rudolf Kjellén tonade ned 1789 års idéer om frihet, jämlikhet och broderskap och förespråkade i stället ”1914 års idéer” – om nationell gemenskap, ordning och rättfärdighet. För en stormakt var det rättfärdigt att söka expansion på andra staters bekostnad. Makt och geopolitik var realiteter som trumfade internationell rätt.

Söderberg reagerade starkt mot dessa strömningar i tiden. När han 1915 tillfrågas av Aftonbladet om sin uppfattning fnyser han följande om 1914 års idéer: ”Jag har den äran att känna dem. De är inte nya. De går som ledmotiv genom hela världshistorien: maktbrunstens, rovlystnadens, våldets och dumhetens idéer.”

När han 1922 publicerade dramat Ödestimmen, om situationen ”kort före utbrottet av ett stort krig” som det heter i scenanvisningarna, ironiserar han över den makthungriga nationalismen. I en scen låter han en ung officer i kejsardömet Taurien förklara för sin fästmö vad som gäller i storpolitiken. Vi ger först ordet till henne:

RUT: Karl, jag är din – i krig och fred. Men varför tror du så säkert att det blir krig?

KARL: Därför att det måste bli det – nu eller aldrig. Freden är utsliten. Vi har växt ur den, den kväver oss.

Och något senare i stycket utbrister Karl:

Är vi en stormakt eller är vi inte? Har vi världens bästa här bara för att briljera i paradmarsch? Men det finns gränser för vad en stormakt kan tåla – för vad den bör tåla! Din fars alltför välkända fredsvänlighet har inbragt oss det ena nederlaget efter det andra vid diplomaternas gröna bord. Men en stormakt måste vara fruktad, annars blir den till åtlöje, för gud och människor.

Kejsarens akademiske rådgivare, historikern Cassius, betonar det tauriska folkets rätt och plikt att härska över andra folk. Mellan raderna kastas skulden för det första världskriget på Tyskland – och Söderberg förfasas över de tyska akademikernas svek i sammanhanget. De borde, som han, hata kriget.

Ödestimmen har i stort sett aldrig spelats på teatrarna och Jesper Högström menar i sin Söderbergbiografi att pjäsen ”blir ett ganska mekaniskt skådespel, med pappdockor som är tomma bärare av idéer”. Jag håller inte med, utan ansluter mig till Elena Balzamos beskrivning av ”ett teaterstycke som, trots att det främst är ett politiskt reflexionsdrama, är ett litterärt mästerverk, ett idédrama i ordets renaste bemärkelse”.

Mellankrigstiden präglas av diktaturernas ankomst i Europa och Söderberg tar sig åt pannan. Hitler, Mussolini och Stalin ser han som banditer, och Hitler är den värste av dem. 1934 skriver han i Vecko-Journalen att ”vad vi har vant oss att kalla tysk kultur nu hör till oåterkalleligt förgången tid”. Och i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skriver han samma år att nazismen har förvandlat Tyskland till en kriminalfilm. Och i samma tidning skriver han 1935 om det tyska folket att det alldeles hjälplöst fallit offer för ”den smutsigaste och lögnaktigaste demagogi historien ännu har sett”. I sina privata brev och anteckningar kallar han Hitler för infantil viljemänniska, pratmakare, sutenör, ilsken hund och massmördare. Han ser tidigt nazismen som ett hot mot världsfreden. Han bor sedan länge i Köpenhamn med sin andra hustru och han anar en kommande tysk ockupation av Danmark.

Offentligt yttrade sig Söderberg sparsamt efter nazisternas maktövertagande och mot slutet av sitt liv knappast alls. I GHT kritiserade han i oktober 1939 antisemitismen och i februari 1940, under finska vinterkriget, uppmanade han Sverige att överge sin neutralitet och ställa sig på Finlands sida. Det blev hans sista offentliga inlägg. Den 9 april 1940 kommer tyskarna och han beväpnar sig med en rakkniv för att inte falla i deras händer. I oktober året därpå dog han, i ett Köpenhamn under tysk ockupation.

Gunnar Syhrén har i Den landsflyktige stockholmaren påpekat att Söderbergs politiska klarsyn dessvärre inte har mist sin aktualitet. Han avslutar sin bok som följer:

Hans sätt att betrakta perverterad nationalism och förvrängda sanningar som bakgrund till första världskriget, och samma fenomen som varande orsak till det andra, kan med ett minimum av fantasi ses peka på faror också i dagens storpolitiska situation. Detsamma gäller hans försvar för mänsklighet i en tid då människorättigheter är under press.

Vi har här uppmärksammat Hjalmar Söderbergs officiella och publika ställningstaganden. I brev till goda vänner eller i sina efterlämnade anteckningar kan han ta ut de politiska svängarna mer explicit. I brev till Carl Laurin, men även i tidningsinlägg, tog han engagerat ställning för den republikanska demokratiska sidan i spanska inbördeskriget. Sedan den blivande diktatorn Francisco Franco segrat 1939 var det skäl att hylla de svenska frivilliga som förgäves deltagit i kampen. Den svenska hjälpkommittén för Spanien gav ut en antologi med olika bidrag från svenska författare och med titeln I dag Spanien . . . Boken inleddes med en hälsning från Söderberg:

Unga svenska män, som har kämpat därute i världen för folkfrihetens sak – jag hälsar Er med [. . .] vördnad.

Efter andra världskrigets slut utgav Herbert Friedländer en bok med dittills opublicerade texter av Söderberg – Makten, visheten och kvinnan. Efterlämnande anteckningar (1946). Här finns ytterligare fördömanden av diktatorerna i Europa, men även våldsam kritik av brittiske premiärministern Chamberlain och dennes utrikesminister Halifax, som Söderberg ser som samarbetspartners till Hitler i fråga om Münchenöverenskommelsen om Tjeckoslovakien och det som blev upptakten till andra världskriget.

Söderberg kritiserade inte kommunismen lika ofta som nazismen, men hans principiella hållning var densamma, och i sitt sista officiella inlägg i februari 1940, i GHT, tog han parti mot Sovjetunionen i Finlands vinterkrig. Han avslutar sitt inlägg med att kommentera det politiska läget som följer:

Ställningen är denna: På ena sidan står Ryssland – så länge Stalin har makten i sin hand – och Tyskland, så länge Hitler har hären i sin hand. På andra sidan står Finland, Västmakterna och civilisationen. Och på samma sida står framtiden, såvida denna jord ännu har något som kan kallas en framtid. På vilken sida skall Sverige stå?
Det var då han menade att Sverige skulle överge sin neutralitet – och gå i krig mot Ryssland.

Söderberg sökte den politiska sanningen och han menade att man måste våga uttala den. Även mot makten i form av en diktatur. Då blev, som Gunnar Syhrén uttryckt det, sanningen till ett motstånd och tanken till en handling. Författaren som tänkare står för handling. Här ligger Söderberg i linje med den högst aktuelle amerikanske historikern Timothy Snyder som, i en skrift om det 20:e århundradets erfarenheter, argumenterar för ett intellektuellt motstånd mot tyranniets praktik, en form av sanningssökande aktivism i stället för tillbakadragen passivitet inför det onda. Hjalmar Söderberg förvånar oss genom att ha en plats i det moderna, vara en del av moderniteten.

Ove Bring