Mottagandet av Hjalmar Söderbergs verk under 130 år

Hjalmar Söderberg föddes 2 juli för 150 år sedan i Stockholm i den stadsdel som då hette Ladugårdslandet och som efter stor förvandling, vilken startade ungefär vid tiden för Söderbergs födelse, sedan 1885 heter Östermalm. Han dog i hjärtsvikt efter en stroke 14 oktober 1941, på Kommune Hospitalet i Köpenhamn. Han hade då permanent bott i Köpenhamn sedan 1917, då han ingick äktenskap med danskan Emilie Voss.

Författarskapet

Hjalmar Söderbergs författarskap är inte omfångsrikt. Den kompletta utgåvan av Hjalmar Söderbergs samlade skrifter på Lind & Co:s förlag, som är under utgivning är planerad att omfatta 17 volymer. Som jämförelse kan nämnas att den nu avslutade Nationalutgåvan av August Strindbergs skrifter utgörs av 72 volymer.

Hjalmar Söderberg skrev fyra romaner: Förvillelser (1895), Martin Bircks ungdom (1901), Doktor Glas (1905) och Den allvarsamma leken (1912), ett nittiotal noveller, varav de flesta återutgavs i samlingarna Historietter (1898), Främlingarna(1901), Det mörknar öfver vägen (1907), Den talangfulla draken (1913) och Resan till Rom (1929). Han skrev även tre teaterpjäser: Gertrud (1906), enaktaren Aftonstjärnan (1912) och Ödestimmen (1922) samt tankeboken Hjärtats oro (1909).

Han skrev tre verk, Jahves eld (1918), Jesus Barabbas (1928) och Den förvandlade Messias (1932), vilka brukar kallas religionshistoriska. De två första är emellertid litterärt upplagda med en inledande parafras eller saga och ett avslutande symposium, en måltid, där deltagare diskuterar den inledande berättelsen som framlagts av värden. Det rör sig sålunda om klassiska litterära grepp när det gäller religionskritik. Endast Den förvandlade Messias har formen av en traditionell vetenskaplig avhandling. Postumt utkom den av Söderberg själv sammanställda artikelsamlingen Sista boken (1942) och den av Herbert Friedländer sammanställda anteckningssamlingen Makten, visheten och kvinnan (1946).

Söderberg skrev dessutom ett fyrtiotal artiklar av kåseri-, minnes-, diskussions- eller appelltyp. Hans kulturjournalistik omfattar ett drygt 100-tal bokrecensioner och rör mer än 200 författare och närmre 450 boktitlar. Därtill skrev han ett 100-tal teaterrecensioner och teateranalyser samt ett tiotal musikrecensioner, främst av operetter, men ingen operarecension. Jag nämner detta därför att många som läst Den allvarsamma leken tror att han var operarecensent. Men det är romanens manliga huvudfigur, Arvid Stjärnblom, som recenserar opera och det kan aldrig nog påpekas att författaren och hans hjältar inte är identiska.

Det jag nu framhåller om receptionen av Hjalmar Söderbergs författarskap begränsar sig till dramatiken, novellerna och romanerna och bygger till mycket stor del på vad som framkommit i samband med arbetet med Söderbergs Samlade skrifter. Arbetet startades av Bure Holmbäck och Björn Sahlin blev hans medarbetare när projektet kom igång. Efter Holmbäcks död har jag inträtt i redaktionen. Viktiga för dagens föredrag har varit Holmbäcks genomgångar av mottagandet av Söderbergs fyra romaner vid deras första upplagor på den dåtida svenska pressens kultursidor och Sahlins bibliografiska arbeten för samlingsverket. Nämnas måste även Björn Sahlins samlingsskrift ”Unga flickor böra inte läsa den” – Om Hjalmar Söderbergs debutbok Förvillelser och annat osagt om författaren och hans verk (Proprius 2013), där genomgångar görs av utgivningarna, receptionerna, översättningarna och Hjalmar Söderbergs nedslag i läroböcker för skolan.

Det omedelbara mottagandet

Gertrud blev en framgång vid urpremiären 1907 på Dramaten i Stockholm och spelas numera frekvent på svenska scener. Även på kontinenten, i Belgien, Holland, Frankrike och Tyskland, spelas pjäsen ofta. Aftonstjärnan spelas mindre ofta på de ordinarie teatrarna. Då enaktaren har flera karaktärsroller blir den dyr att framföra. Av samma skäl är den populär inom amatörteatern. Krigsutbrottsdramat Ödestimmen har blott uppförts en gång i Norge (1923) och en gång i Sverige (1945) och har sedan förblivit ett läsdrama.

När det gäller novellistiken så kan man fatta sig kort. Den berömdes redan från början. Under Hjalmar Söderbergs levnad uppskattades hans noveller genomgående mera än hans romaner. Han kallades ”det lilla formatets mästare” – ibland som en pik mot hans romankonst – i det större formatet vore han ingen mästare. I minnesteckningen från 1951 sammanfattar ungdomsvännen Bo Bergman samtidens uppskattning: ”Det är inom novellistiken han når mästerskapet genom sin suggestiva förening av kvickhet och charm, tungsinne och medkänsla, mjuk lyrism och vass iakttagelseförmåga.”

Föga förvånande ansåg man att vissa noveller vore svagare än andra och med Historietter som undantag (enligt vissa bedömare, ej enligt andra) saknade man ett genomgående tema i samlingarna som ansågs vara litet hoprafsade, vilket de också var. Men efter några magistrala påpekanden övergick recensenterna i likhet med senare litteraturvetare till att prisa pärlorna.

Invändningar förekom mot vissa noveller och ibland missuppfattades deras tendens. Det var också så, att mera förargliga noveller kanske inte alltid uppmärksammades. Hjalmar Söderbergs tredje publicerade novell, ”Mulet – Jernvägskizz”, den som har den kanske tydligaste religionskritiken, skrev den tjugoårige, då okände författaren, för den på den tiden avgjort kulturradikala Dagens Nyheter. Skissen hade författarsignaturen S–g och låg efter publiceringen 7 oktober 1889 gömd bland tidningsläggen ända till 1943 då den återpublicerades i volym 9, Ur glömskan – Varia I, i den av Tom Söderberg och Herbert Friedländer utgivna tiobandsutgåvan Samlade verk av Hjalmar Söderberg. Den retade knappast DN:s radikala läsekrets på sent 1880-tal och någon annan krets såg den inte förrän 54 år senare. Den kan ses som ett preludium till Hjalmar Söderbergs religions- och kyrkokritik, där antyds åtskilligt som skulle komma. Där disputerar ungdomsupplagor av genombrottslitteraturens klassiska motsatspar: den radikale läkaren och den konservative prästen.

Flera av novellerna blev tidigt översatta. Ännu 1988 när Bure Holmbäcks stora Söderbergbiografi kom ut var novellen ”Pälsen” Hjalmar Söderbergs mest översatta verk. Historietter har översatts till flera språk.

Med romanerna var det annorlunda. Förvillelser blev i stort sett genomgående utskälld. Hjalmar Söderberg blev en osedlig författare och en ungdomens förförare. Romanen sågs inte bara som omoralisk utan t o m som pornografisk av vissa recensenter. Berömda blev teatermannen Harald Molanders ord: ” Den torde vara ett bland de okyskaste alster af en svensk penna som i våra dagar smugit sig ut i bokmarknaden utan försegladt omslag”. Nu uppfattades Molanders kritik som hårdare än denne avsett. Molander ansåg att äldre förståndigt folk inte skulle se bokens tendens som omoralisk utan det var hos omdömeslös ungdom som den kunde verka allt utom väckande och förädlande.

Söderberg gick till motangrepp i Nordisk Revy och en polemik inleddes, Senare upplagor av Förvillelser, den andra kom efter 10 år, försågs med ett förord där författaren anknöt till polemiken. Molanders recension kom först och angav enligt Söderberg tonen för de följande. T. o. m. Boulevardtidningen Figaros recensent ansåg om Förvillelser att ”att unga flickor böra icke läsa den”. Omsorgen om ungdomens oskuld satt i länge. Först 1949, 54 år efter förstaupplagan, nämndes Förvillelser i en svensk lärobok i litteraturhistoria för gymnasiet. I en finländsk lärobok på svenska nämndes den däremot redan 1932.

För vuxen publik omvärderades Förvillelser redan efter 43 år; nämligen av recensenterna av 8:e upplagan 1938, en berömd lyxupplaga med eleganta illustrationer av Adolf Hallman. Nu sågs Söderberg inte längre som ungdomens förledare. Men i läroböckerna fick Förvillelser, som nämnts, vänta ytterligare 11 år.

Martin Bircks ungdom mottogs ovanligt väl för att vara en roman av Hjalmar Söderberg när den kom ut 1901. Utvecklingsromanen blev hans genombrott. Till Söderbergs förvåning var kritikerna övervägande välvilliga. Somliga inte bara berömmande utan även beundrande. Litet förvånande är detta ty det som oftast tände kritikers antagonism, nämligen Söderbergs religions- och kyrkokritik, finns också i denna roman, t.ex. i skildringen av Martins tankar och iakttagelser vid hans första nattvardsgång. Men religions- och kyrkokritiken i romanen framstod kanske mera som bisats. Redan efter tre år nämndes Martin Bircks ungdom i en gymnasielärobok och romanen var länge den för gymnasieungdom rekommenderade boken av Hjalmar Söderberg och gavs ut i skolutgåvor, försedda med arbetsfrågor och förklaringar. Sedan 1990-talet är det emellertid Doktor Glassom har särskild skolupplaga. Fast den romanen fick vänta i 30 år innan den nämndes i en gymnasielärobok.

Doktor Glas (1905) fick ett onådigt mottagande. Söderberg satte denna bok främst av sina romaner, I den hade han enligt sina egna ord lyckats med ”att skapa ett arbete som på en gång var en tankebok och en helstöpt roman”. Det var inte stilen eller språket man vände sig mot utan innehållet. Det var inte heller romanens litterära komposition som man tog avstånd från. Det var dess idébrytningar, inte minst dess etiska diskussioner, och huvudpersonens handlande som för många var stötestenar. Inte ens de nära vännerna, de gamla skolkamraterna Bo Bergman och Carl G Laurin, begrep sig på boken.

Ett talande exempel på den dåtida ifrågasättande synen på Doktor Glas är Selma Lagerlöfs brev från Falun den 14:e december 1905, blott ett par veckor efter det boken utgivits, till Georg Nordensvan i Stockholm; han var sekreterare i Bonniers stipendienämnd. Selma Lagerlöf, som tillhörde nämnden skrev:

”Söderberg tycker jag bör ha anslag för den utomordentligt präktiga stilens skull, fastän jag inte tycker att själva romanen ger den öfvertygande och bindande bevisföring, som den väl borde. Men om i denna prisutdelning kan komma att inläggas något sådant som att vi sju prisutdelare gilla åsikten, att man under vissa förhållanden har rätt att taga en människas lif och jag vet inte om inte en sådan barock sak ändå kan komma att sägas och tros, så bör hellre hans kandidatur förfalla, ty ingen af oss vill väl kläda skott eller påtaga sig något martyrskap för något så genomgående orimligt. Jag sätter emellertid hans namn på listan i den öfvertygelsen att Söderberg ej velat skildra hur det bör gå till mellan läkare och patient utan hur det i ett visst olyckligt fall kan komma att gå till. Ni andra lefva mera i rapport med allmänheten än jag och om ni tror att nämndens anseende skulle förlora på denna prisbelöning så är detta inte en så betydande bok att man bör riskera något för den”. (Kursiveringarna i den kostliga tredje meningen är brevskrivarens.)

Det är uppenbart att den vankelmodiga och i ärendet något fega Selma Lagerlöf fann Doktor Glas vara en het potatis.

Den allvarsamma leken rönte även den ett ogynnsamt mottagande. Även om man när det gällde den också prisade språket och stilen. Men den var uttryck för något förlegat, för ”Fin de siècle”, en restpost från flanörernas handlingsförlamade epok; det var hopsamlat skräp från byrålådor och skrymslen. Nu gällde andra, piggare mera vitala eller snarare vitalistiska ideal. Det tog 37 år innan romanen nämndes i en gymnasielärobok.

Det senare mottagandet

Bo Bergman skrev i inledningen av sin minnesteckning från 1951, då Hjalmar Söderberg varit död ett knappt decennium:

”Håller man sig emellertid till nuet, så kan det lugnt konstateras att den döde hör till våra levande författare. Hans diktargärning har inte gått i graven med sin upphovsman. Den fortsätter att fängsla som uttryck för en skarpslipad intelligens och en stilistisk konst som måste räknas till våra yppersta”.

Mot Doktor Glas uttryckte Bergman dock förbehåll: ”Så står författarens djärvast utspekulerade verk med sina skarpsinniga reflexioner och sin underliga känsloförlamning som ett stort cerebralt räknestycke, men knappast som stor konst annat än det lyriskt beskrivande”.

Bo Bergman hade i stort sett rätt och hans ord bekräftas alltfort efter nu snart 70 år. Söderbergs romaner kommer ständigt ut i nya upplagor, och trots Bergmans reservation är det Doktor Glas som leder utgivningen, följd av Den allvarsamma leken. Jag tar den förra som exempel. I texten om det senare mottagandet i den kommenterade utgåvan av Doktor Glas på Lind & Co från 2014 konstaterades att boken under de femtiofyra åren 1905 till 1959 kom ut i 12 svenska upplagor och utgåvor – det senare avser nytryck av upplaga. Under de femtiofyra åren 1960 till 2014 kom den ut i 42 tryckta upplagor och utgåvor och i 10 utgåvor av tal- eller e-böcker. 30 av upplagorna och utgåvorna hade kommit ut efter millennieskiftet. Bonniers senaste pocketupplaga, som Kerstin Ekman har skrivit förord till, kom 2010. 2018 var den uppe i trettonde tryckningen. (Tyvärr lämnar förlagen inte numera ut upplagornas och utgåvornas storlek.)

Översättningarna

Det kanske intressantaste när det gäller Söderbergreceptionen är översättningarna. Det har redan nämnts att ”Pälsen” länge var Söderbergs mest översatta verk. Men nu är det Doktor Glas som leder bland översättningarna.

Bo Bergman var i sin minnesbok från 1951 inte särskilt hoppfull när det gällde översättningar av vännens verk. Hjalmar Söderberg själv hade varit hoppfullare. Till sin tyska översättare, österrikiskan Marie Franzos, skrev han i ett brev 31.10.1905 om Doktor Glas: ”Men å andra sidan har jag den föreställningen, att denna bok mera än någon af mina föregående har förutsättningar för att göra sig bemärkt där ute i världen.” Han uttryckte liknande förhoppningar inför Bo Bergman. Denne kommenterar detta kritiskt och något ironiskt i biografin och i den postumt utgivna Noaks ark (1968) skrev han: ”Med Doktor Glas skulle hans dikt kanske ta det första steget ut till kontinenten och berömmelsen. Är det inte naturligt att en tanke ditåt kunde föresväva författaren genom det utmanande ämnet och den djärva behandlingen? Men där visade sig Hjalmar Söderbergs tunnblodighet ödesdiger”.

Inledningsvis såg det ut som om Bo Bergman skulle få rätt. Marie Franzos, som hade fått sina översättningar av Martin Bircks ungdom (Martin Bircks Jugend 1904) och Historietter (Historietten 1905) utgivna på det respekterade Inzel-Verlag i Leipzig, hade svårt att finna förläggare åt sin översättning av Doktor Glas. Hon skrev till Söderbergs svenske förläggare, vän och gynnare Karl Otto Bonnier 25.11,1906: ”Der arme ’Doktor Glas’ hat bisher in Deutschland nur verschlossende Türe gefunden. Aber ich gebe die Hoffnung nicht auf.” (Den stackars Doktor Glas har hitintills endast stött på stängda dörrar i Tyskland. Men jag ger inte upp hoppet). Slutligen antogs romanen och kom ut 1907 på Schuster & Loeffler i Berlin och Leipzig utan att översättaren namngavs. I ett tackbrev 11.7.1907 skrev Hjalmar Söderberg till Marie Franzos: ”Ja, så är alltså olycksbarnet Dr Glas placerad. Låt oss hoppas att han säljs i 1.000.000 expl, så blir det ju alltid litet pengar. Tror ni att jag att börja med kan motse honoraret för första upplagan utan allt för långt dröjsmål?” I ett senare odaterat brev, troligen skrivet i december 1907, har han fått honoraret och tackar och frågar: ”Har där visat sig några symptom på en jättesuccés?” Frågan får väl ses som en skämtsam förhoppning.

I sitt dedicerade exemplar av Bo Bergmans minnesteckning protesterade Hjalmar Söderbergs son Tom mot Bergmans skepsis vis a vi Doktor Glas’ introduktion på främmande språk och skrev i marginalen att boken var ”översatt till många språk”. Tom Söderberg hade rätt. 1951 var Doktor Glas översatt till danska, holländska, isländska, lettiska, ryska och tyska. De första översättningarna kom åren efter utgivandet av den svenska originalutgåvan. Idag är boken översatt till minst 32 språk och har inte stannat vid kontinentens olika språk utan finns på utomeuropeiska språk som arabiska, hindi, japanska, kinesiska (översättningen har förord av Göran Malmqvist), kurdiska, persiska och thai. Senaste översättningarna var till grekiska (1917), slovenska (2018) och arabiska (2020). Man kan verkligen säga att tiden har hunnit ikapp Hjalmar Söderberg

Engelsk översättning av Paul Britten Austen kom genom Anglo-Swedish foundations försorg 1963 men den kunde snart stå på egna kommersiella ben i flera upplagor både i England och i USA. När det gäller tidiga översättningar så har dessa senare i regel ersatts av modernare. Till tyska har sålunda Doktor Glas, som ursprungligen hade så svårt att få en förläggare, översatts inte mindre än fyra gånger och till danska, holländska och lettiska tre gånger. Bo Bergmans ironi var sålunda förhastad. Hjalmar Söderbergs dröm får däremot ses som visionär och korrekt.

Flera av Söderbergs andra böcker har översatts till främmande språk. Särskilt Den allvarsamma leken och novellsamlingen Historietter följer efter Doktor Glas. För att inte tala om enskilda noveller som ”Pälsen” och ”Kyssen”. Det är framförallt sedan 1990-talet som översättningarna kommit igång, De flesta har tillkommit efter 1990 och mer än hälften har kommit efter millennieskiftet. Kommunismens fall i Östeuropa kan ha bidragit till liberalen Söderbergs popularitet, i varje fall ökade översättningarna på de gamla sovjetiska satellitländernas språk därefter.

I och för sig är inte översättningar av svenska verk något unikt. Kerstin Ekmans verk har ju översatts mycket. Men översättningar av mer än hundra år gamla böcker är mindre vanliga. De allra flesta svenska romanerna som skrevs på Söderbergs tid vilar på den litterära glömskans stora gravfält. Doktor Glas har dock inget svenskt översättningsrekord. Det rekordet torde Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som översatts till 60 språk, ha. Men det är ju en bok som vänder sig till större publik och dess författare fick Nobelpriset vilket gynnar översättningar.

Slutord

Varför lever Hjalmar Söderbergs verk?

Därför att han skriver rakt och klart på så utsökt språk och har något att säga! Hans skrifter saknar därtill den tröttande retoriska moralism och ideologiska predikan som präglar så många av hans samtids litterära verk. Hjalmar Söderberg överlämnar dessutom åtskilligt åt läsaren att fylla i och tolka. Läsare som inte är auktoritetsbundna gillar detta, liksom Söderbergs skepsis inför auktoriteter och auktoritetstro.

Varpå beror den postuma karriären?

Jag tror att sekulariseringen har varit viktig. Hjalmar Söderberg är varken en kristen eller en kristlig författare och religions- och kyrkokritiken finns i flera av hans verk. Ser man på de tidiga recensionerna så var detta ofta stötestenar. För många läsare finns inte de stenarna i dag. Därmed vill jag inte ha sagt att kristna inte skulle kunna uppskatta åtminstone delar av hans författarskap. Den kristne Sven Stolpe skrev den första monografin över Hjalmar Söderberg och var i stort sett uppskattande och monografin uppskattades även av föremålet. Men Hjalmar Söderberg visar ofta en ironisk distans till många religiösa ting, inte minst till omvändelser. De många författaromvändelserna till katolicismen kring förra sekelskiftet och till Oxfordgrupprörelsen under mellankrigstiden såg han som uttryck för lättrörliga kynnens modekänslighet och auktoritetsträngtan. Detta kan verka sårande för troende – han synes inte vilja ta deras tro på allvar. Men för en större läsekrets var det nog främst tidens kristliga konventionalism som hindrade uppskattning av Söderbergs författarskap.

Ett exempel på detta utgör Bo Bergmans kritik av Doktor Glas. Bergman, som knappast var så mycket mera kristen än Söderberg, jämförde dennes mördande läkare med Fjodor Dostojevskijs mördande student i Brott och Straff (1866/67) eller Raskolnikov som romanen kallades i tidiga översättningar. Den senares ånger och ruelse över sin handling prisades av Bergman men Söderbergs av sitt mord tämligen oberörde läkare var ett ”teorem”. ”Författaren lämnar den skyldige reaktionslös och strafflös” anklagade Bergman. Tom Söderberg konkluderade helt korrekt i sitt exemplar av minnesteckningen: ”Bergman moraliserar om Doktor Glas”.

Från 1905 fram till våra dagar har många gjort samma jämförelse som Bo Bergman gjorde och kommit till liknande resultat. Hjalmar Söderberg förutsåg att den jämförelsen skulle göras och lät doktor Glas nämna Raskolnikov i romanens daganteckning 7 augusti. Enligt mitt förmenande är det en jämförelse mellan äpple och päron med felaktig utgångspunkt, nämligen vilken mördare som är trovärdigast skildrad: Glas eller Raskolnikov?

Den ryskt ortodoxe Dostojevskij skrev en stor kristen allegori i brottsromanens form. Det klargjorde han redan med sin mördares namn: Raskolnikov. Det ryska ordet ”raskolnik” betyder kättare–schismatiker och anger en helt annan symbolik än ateisten Söderbergs ”Glas”. Glas är en materia som kan vara genomskinlig och bryta ljusstrålar men också vara opalescent eller färgad, och som samtidigt kan vara hård och spröd samt ge otäcka skärsår när den spricker.

Brottspsykologin och brottspsykiatrin visar ingalunda att den vanlige mördaren kännetecknas av särskilt mycken ånger eller ruelse efter brottet. Så till vida är Glas en ”vanligare” och ”sannolikare” mördare än Raskolnikov. Det Hjalmar Söderberg kan beskyllas för är illusionslöshet och den beskyllningen skulle han ta lätt på. Av samma skäl är Söderbergs Glas också betydligt närmare en mördares själsliga normalförlopp efter fullbordat brott än vad Émile Zolas mördare är i romanen Thérèse Raquin (1867), som doktor Glas också nämner i daganteckningen 7 augusti. Zola skildrar ruelsen i skarpa, närmast grälla, färger. Hjalmar Söderberg ger sålunda i sin läkarroman en betydligt mer sannolik ”naturalistisk” bild av en mördares psykologi än vad Émile Zola ger i sin genombrottsroman, vilken gav denne epitetet ”naturalismens fader”.

Söderbergs mördares psykologi chockerade kristligt präglade recensenter 1905/06. Det dryga sekel med två världskrig och otaliga mindre krig, folkmord och andra grymheter, som ligger mellan dessa och dagens läsare, har avlägsnat många av den tidens fördomar och förhängen av förljugen idealism samt har lärt åtskilliga, att i dag se på saker och ting med samma oförvillade klarhet som Hjalmar Söderberg.

Hjalmar Söderberg är en icke moraliserande moralist med klar blick för moralens tvetydigheter. Georg Brandes påpekade att ett särdrag hos honom var att han tänkte igenom saker. Söderberg var en existentialist som visste att varje val har sina konsekvenser och avvisade därför enkla känslomässiga svar på moraliska frågor. Med lekande ironi uttryckte han saken i Hjärtats oro:

”Som barn visste jag så mycket om gott och ont, som jag senare har glömt. Som barn visste jag så säkert som att två gånger två var fyra, att kisse var snäll när han tog råttor, men stygg när han kom spatserande med en liten fågel i munnen. Den åsikten var för övrigt allmän i min barndom. Jag minns en sommar då vi bodde på landet, en söndag voro vi bjudna på middag i prästgården. Bordet var dukat i trädgården. Plötsligt får kyrkoherden – han var en ärans man och ingen modern teolog – syn på den svart- och vitfläckiga katten Jakob, som helt lugnt och stilla kommer tassande med en liten bofink i munnen. Som en rasande for herr kyrkoherden upp och började jaga katten genom hela trädgården för att piska in dygd och moral i hans syndiga päls. Och under tiden stod anksteken och kallnade.

Då han med oförrättat ärende kom tillbaka – katten hade sprungit upp i ett träd – sade han:

 – Jag ber er verkligen ursäkta mig, mina vänner, men jag är så häftig; och det upprör mig i mitt innersta när jag ser en katt sätta sina rovdjurständer i en liten oskyldig fågel. Ge mig nu en bit anka, lilla mor!”

[Förutom i texten nämnda referenser hänvisas till Selma Lagerlöf, Brev 2 (1903-1940), Utg. Ying Toijer-Nilsson, Selma Lagerföf-sällskapets Skrifter nr 8, Gleerups, Lund 1969 och Herbert Friedländers artikel ”Hjalmar Söderberg och Marie Franzos” i Bonniers Litterära Magasin, BLM, April 1957 ss 285-290.]

Efterord

Sex biografier eller sammanfattningsböcker över Hjalmar Söderberg och hans författarskap har utgivits. Tre av dem är större och omfångsrikare nämligen Bo Bergmans Hjalmar Söderberg: Minnesteckning (Norstedts 1951, ny utgåva Atlantis 2011) i serien Svenska Akademiens Minnesteckningar, Bure Holmbäcks Hjalmar Söderberg: Ett författarliv (Bonniers 1988) och Jesper Högströms Lusten och ensamheten: En biografi över Hjalmar Söderberg (Weyler 2017, i storpocket med utförligt tillägg av källor och referenser 2018). De tre mera kortfattade är Sven Stolpes Hjalmar Söderberg (1934) nr 370 av Verdandis småskrifter, Bure Holmbäcks Hjalmar Söderberg och passionerna (1991) i Natur och Kulturs serie av författarmonografier och Göran Lundstedts Hjalmar Söderberg: Makten, kärleken och sanningen (2012) i h:ströms serie av författarprofiler. Tilläggas bör Gunnar Syréhns Den landsflyktige stockholmaren: Hjalmar Söderberg och Danmark (Gidlunds 2018), som ingående skildrar Söderbergs sista kvartssekel med dess kamp mot tidens usla makter och hans sedan ungdomstiden starka danska influenser. Hjalmar Söderbergs olyckliga första äktenskap genomlyses i Johan Cullbergs och Björn Sahlins Märta och Hjalmar Söderberg: En äktenskapskatastrof (Natur & Kultur 2014).

Nils O. Sjöstrand