Författararkiv: Kurt Mälarstedt

Två nya romaner om Helga Gregorius

Pastor Gregorius hustru är huvudpersonen i Bengt Ohlssons nya roman Helga, som kommer ut i augusti, 20 år efter hans roman Gregorius, där handlingen i Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas berättas ur pastorns perspektiv. Även författaren Åsa Nilsonne har skrivit en roman om pastorns fru, Fru Gregorius. Även den kommer ut i höst.

Bengt Ohlssons nya roman utspelar sig 30 år efter pastor Gregorius död. Så här beskrivs den I Albert Bonniers förlags sommarkatalog:

”Helga, som var så förälskad i en annan, bad desperat sin doktor om hjälp att undkomma makens närmanden. Trettio år senare är hon medelålders, omgift och trebarnsmor. Äldsta dottern Signe, som alla tror är pastorns men i själva verket är hennes älskares, väntar själv barn. Så hör en okänd man av sig – i en chiffonjé har han hittat doktor Glas dagbok. Där står sanningen om pastor Gregorius död. Helga konfronteras med ett förflutet som ter sig svårfångat, obegripligt och direkt skrämmande.”

Även Åsa Nilsonne, författare och professor emerita i medicinsk psykologi, ägnar Helga Gregorius sin nästa bok. Under titeln Fru Gregorius utspelar den sig under samma sommarmånader som Söderbergs roman, men det som händer ses ur ett helt annat perspektiv än doktorns. Boken kommer ut i höst på Natur och Kultur.

Söderbergs roman har även tidigare blivit föremål för efterbildningar, parafraser och pastischer, skrev Söderbergsällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand i en artikel här på hemsidan för några år sedan. Läraren och deckarförfattaren Jean Bolinder gav 1976 ut Människans egen kraft eller: Ett nytt slut på Doktor Glas. Åtta år senare kom författaren Sven Sörmarks version Pastor Gregorius.

Ur Nils O Sjöstrands artikel:

”Den engelske läkaren och poeten Dannie Abses The Strange case of Dr Simmonds & Dr Glas(2002) inledde de många längre och mera djuplodande imiterande verken från innevarande århundrade. Dessa kan grovt indelas i två huvudgrupper: 1. Böcker som utgår från Hjalmar Söderbergs mästerverk men berättar en annan historia och 2. Böcker som utgår ifrån Doktor Glasmen berättar någon av makarna Gregorius’ historia, som givetvis broderas ut och innehåller annat än Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Till den första genren hör Abses roman och Kerstin Ekmans Mordets praktik (2009). Till den andra hör Bengt Ohlssons Gregorius (2004), Bjarne Moelvs Helgas offer. Dagboksroman om ett brott(2007), Birgitta Lindéns, Jag, Helga Gregorius (2008), Helena Siganders Helga Gregorius berättelse Dosan (2013) och Sigillet Helga Gregorius berättelse (2019) samt Rigmor Tjerngrens Agnes och Helga – en berättelse om passion (2015). Förutom de två romanerna har Helena Sigander även skrivit skådespelet Helga som spelades i Stockholm 2006 men inte har tryckts.

Som synes dominerar berättelser där Helga Gregorius intar huvudrollen. Förklaringen till detta är väl främst att hennes gestalt och öde anknyter till många fortfarande mycket aktuella problem som könsroller, könsmaktsordning, kvinnlig sexualitet, kvinnoförtryck, våld mot kvinnor och våldtäkt.”

 

”Kyssen” på spanska

Det har kommit ett förtjusande meddelande till hemsidan från en Söderbergbeundrare:

”Hej! Jag hoppas att allting är bra med er. Jag har Hjalmar Söderberg som favorit författare inom den svenska litteraturen. Jag tog egen initiativ  och har översätt ”Kyssen” till spanska.  Den publicerades den 14/1 i en digital tidning  i Guatemala. Jag vill dela med er länken för kännedom: https://gazeta.gt/72821/. Jag hoppas att i slutet av höstterminen kan jag komma med mera goda nyheter. Allt gott! Luis Enrique Morales”.

Kanske inte hela Söderbergs text, men intressant att tita på även om man inte kan spanska.

 

Årsmöte och vårens program 2024

Söderbergsällskapets vårprogram inleddes med årsmöte lördagen den 20 januari. Antalet medlemmar i sällskapet har sjunkit till 130, till en del på grund av pandemin. Styrelsen diskuterar olika sätt att öka medlemsantalet. I ett meddelande före årsmötet noterade ordföranden Gustaf Neander att flera försök gjorts med medlemsrekrytering via annonser i Parnass (De Litterära Sällskapens tidskrifdt) men att detta inte haft någon framgång. ”Vi bedömer att det bästa sättet att behålla och att rekrytera nya medlemmar är att sällskapet har ett attraktivt mötesprogram och att alla medlemmarna i sällskapet sprider kunskap om vår verksamhet.” Antalet hedersmedlemmar i sällskapet är nu tio och antalet ständiga medlemmar fem. Medlemmarna i den sittande styrelsen omvaldes.

Efter årsmötesförhandlingarna höll sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand ett föredrag om Martyren Kaj Munk och Hjalmar Söderberg. Årsmötet avslutades med gemensam middag på Restaurang Högkvarteret.

Mötesdagar våren 2024.

16 mars, Sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand talar om vänkretsen kring Hjalmar Söderberg på Oscarshemmet, Rigagatan 3.

6 april. Visning av Carl Th Dreyers film ”Gertrud” efter Hjalmar Söderbergs roman. Oscarshemmet, Rigagatan 3.

1 juni (preliminärt). Föredrag av Nils O. Sjöstrand vid en ännu inte bestämd plats i det fria i Stockholm med anknytning till Hjalmar Söderberg. Denna programpunkt ersätter tidigare stadsvandringar.

Separat kallelse till dessa möten kommer senare.

Gerda Wallander – målade Hjalmar Söderberg ”häpnadsväckande likt”.

Konstvetaren Astrid Olsson höll den 29 november ett föredrag på Thielska Galleriet om Gerda Wallander (1860-1926), konstnären som 1916 målade ett av de mest kända porträtten av Hjalmar Söderberg. Programpunkten arrangerades i samarbete med Söderbergsällskapet.

Gerda Wallander, Porträtt av Hjalmar Söderberg, 1916, olja på duk. Foto: Thielska Galleriet

Titeln på föredraget var Gerda Wallander – en återuppstånden konstnärinna. Hennes porträtt av Hjalmar Söderberg intar en självklar plats på Thielska Galleriet. I målningen poserar den modemedvetne författaren med en glödande cigarett i sin hand. Porträttet utfördes 1916 på beställning av Ernest Thiel, Söderbergs vän och gynnare.

Redan när porträttet målades konstaterade Söderberg att det var ”ganska otäckt likt” och senare uttryckte han sig så här i ett brev till sin vän Carl G Laurin: ”Gerda Wallanders porträtt tycker jag inte om därför att det är för likt. Jag tycker inte det angår allmänheten att jag ser ut som en skitstövel.”

I sitt föredrag ställde Astrid Olsson frågan om detta kanske är det yttersta tecknet på att en konstnär lyckats med sitt porträtt. Carl G Laurin tyckte för sin del att det var ett rentav häpnadsväckande likt porträtt av Hjalmar Söderbergs ”till det yttre något frusna och tafatta person”.

Gerda Wallander

Gerda Wallander och hennes man, konstnären och formgivaren Alf Wallander, var stora sällskapsmänniskor och rörde sig i samma kretsar som Hjalmar Söderberg och paret Thiel. Gerda Wallander hade en bred repertoar och vid sidan av porträtt utförde hon blomsterstilleben och landskapsskildringar samt stadsmotiv från Stockholm, Brügge och Paris.

Astrid Olsson noterar att Gerda Wallander under sina studieår på Konstakademien (1879-1885) hade flera kurskamrater som senare skulle bli mycket uppmärksammade, till exempel Eva Bonnier, Hanna Hirsch (gift Pauli) och Hilma af Klint. Men trots att hon är representerad på flera museer och att målningar dyker upp på konstmarknaden är kunskapen om Gerda Wallanders konstnärskap och livsöde mycket begränsad. Denna brist har dock Astrid Olsson rättat till med sin masteruppsats Gerda Wallander – en återuppstånden konstnärinna , som lades fram vid Uppsala universitet 2023 och finns tillgänglig via Diva.

Astrid Olsson

Höstens program

Höstens program inleddes med att Söderbergsällskapet deltog i årets Bokmässa, som vanligt i en monter tillsammans med Strindbergsällskapet. Sällskapet svarade för tre föredrag på De litterära sällskapens scen. Hugo Sandelin, lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm, talade om Hjalmar Söderberg använd i gymnasieutbildningen. Lars Sjöstrand, vice ordförande i Söderbergsällskapet, talade om Hjalmar Söderberg och H.C. Andersen,  och sällskapets förre ordförande Nils O Sjöstrand talade om Martyren Kaj Munk och Hjalmar Söderberg.

Den 14 oktober höll Lars Sjöstrand sitt ovan nämnda föredrag om Hjalmar Söderberg och H C Andersen för Stockholmskretsen i Oscarshemmet, Rigagatan 3.

Höstprogrammet avslutades den 29 november med Astrid Olssons föredrag om Gerda Wallander. Se ovan.

 

”Gertrud” på Teaterverket

Hjalmar Söderbergs drama Gertrud (1907) gavs i oktober sex gånger på Teaterverkstaden Svea, Sveavägen 114 i Stockholm med premiär fredagen den 6 oktober. Föreställningen hade regisserats av Carl Fredrik Svärd, till vardags bibliotekarie på Stadsbiblioteket tvärs över gatan.

_ Jag har alltid älskat Söderbergs verk, ända sedan vi läste Doktor Glas i skolan. Han är så bra på att skildra relationer, och olika sorters kärlek, säger Carl Fredrik Svärd, som tidigare arbetat med teater bland annat på Cirkelteatern i Årsta, Sveriges äldsta amatörteater.

Huvudperson  i Söderbergs drama Gertrud bär som bekant drag av Maria von Platen, som författaren  hade en relation med 1902-06. Ett porträtt av Maria von Platen från omkring 1895 pryder affischen för föreställningen.

Skådespelarna är alla amatörer men de flesta har gedigen erfarenhet från tidigare uppsättningar. Mera om uppsättningen på Teaterverket. Här en bild på skådespelarna vid applådtacket efter premiären den 6 oktober.

Från vänster Anna Persson (husjungfrun, m fl), Michael Lechner (Gabriel Lidman), regissören Carl Fredrik Svärd, Mia Magnusson (Gertrud), Rasmus Wessman (Gustav Kanning), Rutger Lidgård (Erland Jansson), Marie-Louise Ekeström (professorskan Kanning, m fl), samt Niklas Berglund (Slusken, m fl).

Uppsättningen avviker inte alls från Hjalmar Söderbergs text, både allvaret och komiken i dramat tillvaratas väl. Den lilla scenen i denna före detta biograf (Rialto) förvandlades elegant från Kannings våning till Vanadislunden och åter.

Kurt Mälarstedt

 

Gustaf Hellström, en Erland Jansson i ”Gertrud”?

I det senaste numret av Gustaf Hellström-sällskapets medlemsblad skriver Lennart Leopold om författarens tidiga Stockholms-år (1903-07) och fördjupar sig där i Hjalmar Söderbergs drama Gertrud (1907). En av gestalterna i dramat heter Erland Jansson, en ung poet som framstår som en tämligen föraktlig kvinnokarl. Han har ofta tolkats som ett slags porträtt av den unge Gustaf Hellström, som hade en kort kärleksrelation med Hjalmar Söderbergs älskarinna Maria von Platen, vilket var en av orsakerna till att Söderberg lämnade sitt äktenskap och flydde till Köpenhamn.

Bilden av Erland Jansson som ett porträtt av Gustaf Hellström lanserades i en doktorsavhandling 1962 om Söderbergs drama av litteraturvetaren Sten Rein, som ibland nära nog satte likhetstecken mellan Jansson och Hellström. Men det är enligt Lennart Leopolds uppfattning en ensidig och mycket dåligt underbyggd bild.

Erland Jansson är nog snarare en kompositfigur med drag inte bara av Gustaf Hellström utan också av Henning von Melsted, som också hade en kärleksrelation med Maria von Platen, och av Hjalmar Söderberg själv, skriver Lennart Leopold, som är pensionerad universitetslektor i litteraturvetenskap, styrelseledamot i Gustaf Hellström-sällskapet samt redaktör för dess medlemsblad och hemsida. Epostadress för eventuella frågor och synpunkter:                                            ghsallskapet@gmail.com.

Här en länk till Lennart Leopolds intressanta artikel i pdf-format: 

Gustaf Hellström och Erland Jansson

Nedan kommenterar Söderbergsällskapets förre ordförande Nils O Sjöstrand Lennart Leopolds artikel.

Kommentar: Nils O Sjöstrand

Det är väl mycket troligt att HjS låtit fragment av både Gustaf Hellström och Henning von Melsted ingå i karaktären Erland Jansson. Men när han format denna har annat lagts till, framför allt det ”proletära” i Janssons karaktär.

Hellströms bakgrund i ett underofficershem i en regementsstad kan inte ses som proletär – hur mycket av mindervärdeskomplex Hellström än kan ha hyst för den. Inte ens ett underbefälshem kunde ses som proletärt på den tiden. Janssons proletära bakgrund framgår ju av vad Gabriel Lidman säger om honom till Gertrud och inte minst av hans repliker och Söderbergs beskrivning av scenbilden i första aktens andra scen och tredje aktens första scen, dvs de stycken i pjäsen, där Gertrud och Jansson samtalar.

” Parkanläggning på en höjd i utkanten av staden – – – Fonden är ett stadslandskap med hyreskaserner, fabriker och ett par kyrktorn. – – -”. Det är Vanadislundens höjd mot det område som då kallades ”Sibirien”, ett av de mest proletära i den tidens Stockholm som HjS anger med sin beskrivning. Jansson är på egen hemmamark, Gertrud på främmande, kanske fientlig mark.

Jag delar sålunda Lennarts uppfattning att Erland Jansson inte kan vara ett (nid)porträtt av Gustaf Hellström.  I dag är för övrigt allt annorlunda på och kring ”höjden”. Cisternen är inbyggd i en imposant slottsliknande byggnad och Sibirien är lika gentrifierad som övriga Vasastaden. Här ber folk med bostadsrätter och inga proletärer.

Angående Sven Lidmans Vällust och vedergällning, som ju är nöjsam att läsa, inte minst för den gamle syndarens uppenbara förtjusning över sin vilda ungdoms dåliga liv och snaskigheter. Lidmans stora upptäckt vid frälsningen var ju att Gud var lika intresserad av Sven Lidman som Sven Lidman själv var intresserad av Sven Lidman.  Men man skall inte svälja allt vad Lidman skriver. Jag brukar vid mina vandringar på Östermalm framhålla, när vi kommer till huset vid Narvavägen, nära Karlaplan, där Maria von Platen bodde en tid, att Lidmans skildring av mötet med Maria har orimliga detaljer. Av Marias beskrivning av utsikten från hennes rum i brevet till kusinen Agnes, återgiven av i Parnass 3/2006,  framgår att Marias rum låg mot gården och trädgården, och inte mot Narvavägen.

Och om så vore, att hon bytt rum eller fått använda ett rum mot Narvavägen för mötet med Sven Lidman, så kunde man inte se ”Guds varnande finger” i form av Oscarskyrkans torn genom ett fönster inifrån lägenheten, knappast ens om man närmast livsfarligt hängt sig ut från fönstret – huset ligger allt för långt från kyrkan.

Andre opponenten på Reins doktorsavhandling, Herbert Friedländer, kan inte ha hört till dem som överraskats av ”fyndet” Maria von Platen i denna. Det framgår av hans nedskrivna intervjumaterial från 1940-talet. Åtminstone Bo Bergman och Ernest Thiel har nämnt henne för honom om jag minns rätt. Bergman nämnde förebilderna till de flesta av personerna i Den allvarsamma leken.

Nils O Sjöstrand

Hjalmar Söderberg och dagdrivargenerationen

Omkring 15 medlemmar i Söderbergsällskapet gjorde i slutet av augusti ett gemensamt besök i Helsingfors. På programmet stod ett föredrag av Merete Mazzarella, finländsk författare och professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, en guidad vandring i centrala Helsingfors och ett besök på Mannerheim-museet.

Hjalmar Söderberg besökte aldrig Finland men hans verk kom att starkt påverka en rad finländska författare, framför allt de unga som debuterade på 1910-talet i flanörgenren och som i den finländska litteraturhistorien kallas dagdrivarna efter titeln på en roman av Torsten Helsingius, Dagdrivare (1914).

En av de aktiva i denna dagdrivargeneration var Henning Söderhjelm (1888-1967) som så småningom blev litteraturkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han uttryckte i ett brev till Hjalmar Söderberg i samband med dennes 50-årsdag 1919 sin och dagdrivargenerationens beundran. Han vill inte beskriva Söderbergs böcker med alltför många adjektiv, skriver han, men:

”Saken är så enkel: Du var för oss den som förstod livet, den som verkligen visste vad det var. Vi gingo omkring och citerade dig för varandra och för oss själva och vi funno själva kärnan i allting uttryckt i Ditt melankoliskt pärlande språk. — Du var för oss ungdomsårens uppenbarelse, och det betyder ju mest.”

Runar Schildt. Foto från Wikipedia.

Söderhjelms vän Runar Schildt (1888-1925), den främste författaren i dagdrivargenerationen, uttryckte samma år också sin beundran i ett brev till Söderberg, som han betecknar som en mästare och ouppnåelig förebild. ”Jag tror att man med lätthet skall kunna varsna Martin Bircks spår hos litet hvar av oss – för att inte tala om våra försök, våra fåfänga försök att efterhärma Er historiettkonst”.

Merete Mazzarella. Foto från Wikipedia.

Merete Mazzarella höll sitt föredrag om finlandssvensk litteratur och den så kallade dagdrivargenerationen i ett samlingsrum på det nya centrumbiblioteket Oode i Helsingfors

I sin översikt konstaterade hon att det faktiskt rått ett slags undergångsstämning inom litteraturen på svenska i Finland ända sedan mitten av 1800-talet, då Zackarias Topelius konstaterade att ”det svenska skrivandet” bedrevs av ”ett tillspillogivet släkte”. I slutet av 1800-talet hade ungefär 14 procent av befolkningen i Finland svenska som modersmål, nu, drygt 120 år senare, har andelen sjunkit till omkring fem procent.

_ Men vi har ju ännu inte dött ut, vi har fortfarande en ganska livskraftig litteratur på svenska, även om få finlandssvenska författare kan leva uteslutande på sitt författarskap, sade hon

_ Och det vore roligt om man i Sverige hade lite mer koll på finlandssvensk litteratur. Till vår stora irritation har svenska litteraturhistoriker dessutom ofta så dålig koll att de gladeligen plockar in författare som Edith Södergran och Tove Jansson i den rikssvenska litteraturhistorien och liksom bortser från var de hör hemma…

Merete Mazzarella noterade att flanörlitteraturen, dagdrivarlitteraturen ju kännetecknas av avsaknad av mål, en rastlöshet, osäkerhet och en väldigt stark melankoli.

_ I ett läge där man kände att finlandssvenskan höll på att trängas undan av majoritetsbefolkningens finska var det ganska naturligt att man blev melankolisk och kände att man höll på att tappa fotfästet.

Det fanns också politiska orsaker, bland annat allt starkare påtryckningar från Ryssland, om att lagarna i storfurstendömet Finland inte längre skulle stiftas av lantdagen i Helsingfors utan av regeringen i S:t Petersburg.

Den generation som kallas dagdrivare tyckte sig alltså inte ha någon framtid som författare. De skrev romaner och noveller om unga människor som tappar fotfästet i tillvaron, som bara fortsätter studera, som inte har något mål, som lånar pengar och sitter på krogen och dricker, och ödesfrågan är om man ska ta sig samman eller inte.

Runar Schildt, det stora namnet i dagdrivargenerationen, skrev framför allt novellsamlingar, och de fick alltid goda recensioner. Merete Mazzarella:

_ Men efter varje novellsamling skrev kritikerna att det nu var dags för honom att ta sig samman och skriva den stora finlandssvenska romanen. Det hade att göra med att man kände sig trängd i det finlandssvenska samhället. Det låg i luften att vi behövde en stor, bred, realistisk roman som kunde skildra finlandssvenskarnas rådande situation, en roman som vi alla kunde spegla oss i och bekräfta att vi finns

Runar Schildt kunde inte skriva den romanen. Han drabbades av skrivkramp, och detta i kombination med att han förmodligen också hade en medfödd depression, resulterade i att han tog sitt liv 1925, knappt 37 år gammal.

_ Hos både Hjalmar Söderberg och Runar Schildt finns stämningar, känslor, problematik som man fortfarande känner igen i förbluffande hög grad. Ganska mycket senare litteratur har inte alls samma igenkänningsfaktor.

Av nutida finlandssvenska författare liknar Kjell Westö – som ingalunda kan beskrivas som en dagdrivare – faktiskt Runar Schildt och de andra dagdrivarförfattarna i att han är en väldigt god Helsingforsskildrare, noterade Merete Mazzarella i avslutningen på sitt föredrag.

Kurt Mälarstedt

Massimo Ciaravolo vid universitetet i Milano gav år 2000 ut ”En ungdomsvän från Sverige”, som handlar om mottagandet av Hjalmar Söderbergs verk i Finland 1895-1920.

Vårens program 2023

Lördagen den 4 februari höll Söderbergsällskapet sitt årsmöte, den här gången i Oscarshemmet, Rigagatan 3, Stockholm och inte som många år tidigare i Svenska Akademiens högtidssal i Börshuset eftersom akademien höjt hyran till en nivå som sällskapets ekonomi inte klarar av. Årsmötet accepterade styrelsens förslag att höja årsavgiften till 200 kr för enskild medlem och 350 kr för makar. Söderbergsällskap VB 2021-2022. Och Sällskapets ekonomi.

Efter sedvanliga årsmötesförhandlingar talade sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand över ett tema hos Hjalmar Söderberg: ”Hunden som människa och människan som hund”. Därefter samlades ett stort antal medlemmar för middag på Restaurang Högkvarteret.

Torsdagen den 23 februari besökte sällskapet Judiska museet i Gamla Stan, för visning av museet och information om nytt material som hittats i museets arkiv. Se ovan.

Lördagen den 18 mars höll sällskapets vice ordförande Lars Sjöstrand ett föredrag på Oscarshemmet om  Runar Schild – finlandssvensk författare och frände till Hjalmar Söderberg. Föredraget kan ses som en förberedelse till Söderbergsällskapets planerade resa till Helsingfors i slutet av augusti.

Lördagen den 22 april berättade Catarina Antonsson om sin släkting Lisa Andersson, en orättvist behandlad hushållerska och vårdnadshavare av Hjalmar Söderbergs barn Dora, Tom och Mikael vid sällskapets möte på Oscarshemmet.

Catarina Antonssons föredrag om Lisa Andersson, Söderbergbarnens vårdnadshavare, visade på en kvinna som inte bara var mycket engagerad i barnen utan även i kampen för kvinnlig rösträtt.

Elisabet Andersson kom från en baptistfamilj i Tranås. Efter en mager skolgång började hon arbeta som piga, Upprörd över dåtidens orättvisor och fattigdom  blev hon socialist och  aktiv socialdemokrat. Hon arbetade framför allt med frågor som rörde den stora gruppen hembiträden eller tjänarinnor och medverkade till bildandet av en fackförening, Tjänarinneförbundet, vars ordförande hon också blev. Hon skrev artiklar i förbundets tidning Tjänarinnebladet.

1909 hade situationen i den Söderbergska familjen blir ohållbar. Lisen Bonnier, hustru till Söderbergs förläggare Karl Otto Bonnier ingrep. Hon hade tydligen tidigt fått upp ögonen för den kapabla Lisa Andersson och lyckades engagera  henne för uppdraget som vårdnadshavare för Söderbergs barn. För att ta uppdraget ställde Lisa tuffa krav. Bland annat skulle Märta Söderberg, barnens mor, inte få blanda sig i hemmets skötsel.

Lisa Andersson med barnen Söderberg 1910/11, fr v Mikael, Dora och Tom.

Familjens ekonomi var trots omfattande stöd från Bonnier tämligen usel. Det gjorde att Lisa Andersson fick vända på slantarna. Om somrarna tog hon därför med sig barnen till sin hemtrakt Tranås där de kunde disponera en liten stuga nära hennes föräldrahem.

Under dessa år utvecklades en vänskap mellan Hjalmars syster Frida och Lisa Andersson. Frida fungerade som kontaktperson och var även engagerad i barnens uppfostran.1927 blev Lisa Andersson avskedad. Barnen var då vuxna men hon bodde ju kvar i Söderbergs lägenhet på Tyskbagargatan. Hon blev oerhört besviken över denna utveckling eftersom hon såg barnen som sitt allt.

Lisa Andersson på 1960-talet.

Lisa Andersson fortsatte sitt liv som hemtjänarinna i Östergötland och Stockholm och slutade sina dagar 1974, 98 år gammal.

Gerd Hamnegård

Ett längre sammandrag av Catarina Antonssons föredrag kommer inom kort att läggas ut här på hemsidan under fliken Texter.

Lördagen den 3 juni avslutades vårens program med att sällskapets medlem Hugo Sandelin, lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm, berättad om hur han använder Hjalmar Söderberg och hans verk i sin undervisning.

I ”Den allvarsamma leken” får Arvid Stjärnblom vid ett tillfälle ett råd av Nationalbladets chefredaktör Donckert att avsluta sitt provår som lärare på ett läroverk: ”Ge fan i lärarbanan herr Stjärnblom såvida det inte särskilt roar er att i hela ert liv slita en hund för ett stycke torrt bröd.”

Det var ett råd som Hugo Sandelin, medlem i Söderbergsällskapet, inte tagit till sig, om han någon gång fått ett liknande råd. Men som gymnasielärare på Kungsholmens gymnasium i Stockholm använder han ofta Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”, ”Doktor Glas” och ”Historiettewr” i sin undervisning, berättade han i sitt föredrag inför sällskapet.

I dessa verk finner han exempel som han använder i sin undervisning om olika litteraturhistoriska epoker, som  upplysningen. romantiken och realismen.

Söderbergs verk tycks passa dagens gymnasieelever. Även om det inte alltid är lätt för alla elever att ta till sig Söderbergs humor och ironi så går det att med lärarens handgripliga hjälp att överbrygga dessa svårigheter.

Trots att böckerna är över hundra år gamla går det också att med dem som underlag belysa de stora livsfrågorna för och med dagens gymnasieungdomar, konstaterade Hugo Sandelin. Föredraget lättades upp och präglades av  iföredragshållarens sinne för humor.

Gerd Hamnegård