Det är väl mycket troligt att HjS låtit fragment av både Gustaf Hellström och Henning von Melsted ingå i karaktären Erland Jansson. Men när han format denna har annat lagts till, framför allt det ”proletära” i Janssons karaktär.

Hellströms bakgrund i ett underofficershem i en regementsstad kan inte ses som proletär – hur mycket av mindervärdeskomplex Hellström än kan ha hyst för den. Inte ens ett underbefälshem kunde ses som proletärt på den tiden. Janssons proletära bakgrund framgår ju av vad Gabriel Lidman säger om honom till Gertrud och inte minst av hans repliker och Söderbergs beskrivning av scenbilden i första aktens andra scen och tredje aktens första scen, dvs de stycken i pjäsen, där Gertrud och Jansson samtalar.

” Parkanläggning på en höjd i utkanten av staden – – – Fonden är ett stadslandskap med hyreskaserner, fabriker och ett par kyrktorn. – – -”. Det är Vanadislundens höjd mot det område som då kallades ”Sibirien”, ett av de mest proletära i den tidens Stockholm som HjS anger med sin beskrivning. Jansson är på egen hemmamark, Gertrud på främmande, kanske fientlig mark.

Jag delar sålunda Lennarts uppfattning att Erland Jansson inte kan vara ett (nid)porträtt av Gustaf Hellström.  I dag är för övrigt allt annorlunda på och kring ”höjden”. Cisternen är inbyggd i en imposant slottsliknande byggnad och Sibirien är lika gentrifierad som övriga Vasastaden. Här ber folk med bostadsrätter och inga proletärer.

Angående Sven Lidmans Vällust och vedergällning, som ju är nöjsam att läsa, inte minst för den gamle syndarens uppenbara förtjusning över sin vilda ungdoms dåliga liv och snaskigheter. Lidmans stora upptäckt vid frälsningen var ju att Gud var lika intresserad av Sven Lidman som Sven Lidman själv var intresserad av Sven Lidman.  Men man skall inte svälja allt vad Lidman skriver. Jag brukar vid mina vandringar på Östermalm framhålla, när vi kommer till huset vid Narvavägen, nära Karlaplan, där Maria von Platen bodde en tid, att Lidmans skildring av mötet med Maria har orimliga detaljer. Av Marias beskrivning av utsikten från hennes rum i brevet till kusinen Agnes, återgiven av i Parnass 3/2006,  framgår att Marias rum låg mot gården och trädgården, och inte mot Narvavägen.

Och om så vore, att hon bytt rum eller fått använda ett rum mot Narvavägen för mötet med Sven Lidman, så kunde man inte se ”Guds varnande finger” i form av Oscarskyrkans torn genom ett fönster inifrån lägenheten, knappast ens om man närmast livsfarligt hängt sig ut från fönstret – huset ligger allt för långt från kyrkan.

Andre opponenten på Reins doktorsavhandling, Herbert Friedländer, kan inte ha hört till dem som överraskats av ”fyndet” Maria von Platen i denna. Det framgår av hans nedskrivna intervjumaterial från 1940-talet. Åtminstone Bo Bergman och Ernest Thiel har nämnt henne för honom om jag minns rätt. Bergman nämnde förebilderna till de flesta av personerna i Den allvarsamma leken.

Nils O Sjöstrand

Omkring 15 medlemmar i Söderbergsällskapet gjorde i slutet av augusti ett gemensamt besök i Helsingfors. På programmet stod ett föredrag av Merete Mazzarella, finländsk författare och professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, en guidad vandring i centrala Helsingfors och ett besök på Mannerheim-museet.

Hjalmar Söderberg besökte aldrig Finland men hans verk kom att starkt påverka en rad finländska författare, framför allt de unga som debuterade på 1910-talet i flanörgenren och som i den finländska litteraturhistorien kallas dagdrivarna efter titeln på en roman av Torsten Helsingius, Dagdrivare (1914).

En av de aktiva i denna dagdrivargeneration var Henning Söderhjelm (1888-1967) som så småningom blev litteraturkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han uttryckte i ett brev till Hjalmar Söderberg i samband med dennes 50-årsdag 1919 sin och dagdrivargenerationens beundran. Han vill inte beskriva Söderbergs böcker med alltför många adjektiv, skriver han, men:

”Saken är så enkel: Du var för oss den som förstod livet, den som verkligen visste vad det var. Vi gingo omkring och citerade dig för varandra och för oss själva och vi funno själva kärnan i allting uttryckt i Ditt melankoliskt pärlande språk. — Du var för oss ungdomsårens uppenbarelse, och det betyder ju mest.”

Runar Schildt. Foto från Wikipedia.

Söderhjelms vän Runar Schildt (1888-1925), den främste författaren i dagdrivargenerationen, uttryckte samma år också sin beundran i ett brev till Söderberg, som han betecknar som en mästare och ouppnåelig förebild. ”Jag tror att man med lätthet skall kunna varsna Martin Bircks spår hos litet hvar av oss – för att inte tala om våra försök, våra fåfänga försök att efterhärma Er historiettkonst”.

Merete Mazzarella. Foto från Wikipedia.

Merete Mazzarella höll sitt föredrag om finlandssvensk litteratur och den så kallade dagdrivargenerationen i ett samlingsrum på det nya centrumbiblioteket Oode i Helsingfors

I sin översikt konstaterade hon att det faktiskt rått ett slags undergångsstämning inom litteraturen på svenska i Finland ända sedan mitten av 1800-talet, då Zackarias Topelius konstaterade att ”det svenska skrivandet” bedrevs av ”ett tillspillogivet släkte”. I slutet av 1800-talet hade ungefär 14 procent av befolkningen i Finland svenska som modersmål, nu, drygt 120 år senare, har andelen sjunkit till omkring fem procent.

_ Men vi har ju ännu inte dött ut, vi har fortfarande en ganska livskraftig litteratur på svenska, även om få finlandssvenska författare kan leva uteslutande på sitt författarskap, sade hon

_ Och det vore roligt om man i Sverige hade lite mer koll på finlandssvensk litteratur. Till vår stora irritation har svenska litteraturhistoriker dessutom ofta så dålig koll att de gladeligen plockar in författare som Edith Södergran och Tove Jansson i den rikssvenska litteraturhistorien och liksom bortser från var de hör hemma…

Merete Mazzarella noterade att flanörlitteraturen, dagdrivarlitteraturen ju kännetecknas av avsaknad av mål, en rastlöshet, osäkerhet och en väldigt stark melankoli.

_ I ett läge där man kände att finlandssvenskan höll på att trängas undan av majoritetsbefolkningens finska var det ganska naturligt att man blev melankolisk och kände att man höll på att tappa fotfästet.

Det fanns också politiska orsaker, bland annat allt starkare påtryckningar från Ryssland, om att lagarna i storfurstendömet Finland inte längre skulle stiftas av lantdagen i Helsingfors utan av regeringen i S:t Petersburg.

Den generation som kallas dagdrivare tyckte sig alltså inte ha någon framtid som författare. De skrev romaner och noveller om unga människor som tappar fotfästet i tillvaron, som bara fortsätter studera, som inte har något mål, som lånar pengar och sitter på krogen och dricker, och ödesfrågan är om man ska ta sig samman eller inte.

Runar Schildt, det stora namnet i dagdrivargenerationen, skrev framför allt novellsamlingar, och de fick alltid goda recensioner. Merete Mazzarella:

_ Men efter varje novellsamling skrev kritikerna att det nu var dags för honom att ta sig samman och skriva den stora finlandssvenska romanen. Det hade att göra med att man kände sig trängd i det finlandssvenska samhället. Det låg i luften att vi behövde en stor, bred, realistisk roman som kunde skildra finlandssvenskarnas rådande situation, en roman som vi alla kunde spegla oss i och bekräfta att vi finns

Runar Schildt kunde inte skriva den romanen. Han drabbades av skrivkramp, och detta i kombination med att han förmodligen också hade en medfödd depression, resulterade i att han tog sitt liv 1925, knappt 37 år gammal.

_ Hos både Hjalmar Söderberg och Runar Schildt finns stämningar, känslor, problematik som man fortfarande känner igen i förbluffande hög grad. Ganska mycket senare litteratur har inte alls samma igenkänningsfaktor.

Av nutida finlandssvenska författare liknar Kjell Westö – som ingalunda kan beskrivas som en dagdrivare – faktiskt Runar Schildt och de andra dagdrivarförfattarna i att han är en väldigt god Helsingforsskildrare, noterade Merete Mazzarella i avslutningen på sitt föredrag.

Kurt Mälarstedt

Massimo Ciaravolo vid universitetet i Milano gav år 2000 ut ”En ungdomsvän från Sverige”, som handlar om mottagandet av Hjalmar Söderbergs verk i Finland 1895-1920.

Lördagen den 4 februari höll Söderbergsällskapet sitt årsmöte, den här gången i Oscarshemmet, Rigagatan 3, Stockholm och inte som många år tidigare i Svenska Akademiens högtidssal i Börshuset eftersom akademien höjt hyran till en nivå som sällskapets ekonomi inte klarar av. Årsmötet accepterade styrelsens förslag att höja årsavgiften till 200 kr för enskild medlem och 350 kr för makar. Söderbergsällskap VB 2021-2022. Och Sällskapets ekonomi.

Efter sedvanliga årsmötesförhandlingar talade sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand över ett tema hos Hjalmar Söderberg: ”Hunden som människa och människan som hund”. Därefter samlades ett stort antal medlemmar för middag på Restaurang Högkvarteret.

Torsdagen den 23 februari besökte sällskapet Judiska museet i Gamla Stan, för visning av museet och information om nytt material som hittats i museets arkiv. Se ovan.

Lördagen den 18 mars höll sällskapets vice ordförande Lars Sjöstrand ett föredrag på Oscarshemmet om  Runar Schild – finlandssvensk författare och frände till Hjalmar Söderberg. Föredraget kan ses som en förberedelse till Söderbergsällskapets planerade resa till Helsingfors i slutet av augusti.

Lördagen den 22 april berättade Catarina Antonsson om sin släkting Lisa Andersson, en orättvist behandlad hushållerska och vårdnadshavare av Hjalmar Söderbergs barn Dora, Tom och Mikael vid sällskapets möte på Oscarshemmet.

Catarina Antonssons föredrag om Lisa Andersson, Söderbergbarnens vårdnadshavare, visade på en kvinna som inte bara var mycket engagerad i barnen utan även i kampen för kvinnlig rösträtt.

Elisabet Andersson kom från en baptistfamilj i Tranås. Efter en mager skolgång började hon arbeta som piga, Upprörd över dåtidens orättvisor och fattigdom  blev hon socialist och  aktiv socialdemokrat. Hon arbetade framför allt med frågor som rörde den stora gruppen hembiträden eller tjänarinnor och medverkade till bildandet av en fackförening, Tjänarinneförbundet, vars ordförande hon också blev. Hon skrev artiklar i förbundets tidning Tjänarinnebladet.

1909 hade situationen i den Söderbergska familjen blir ohållbar. Lisen Bonnier, hustru till Söderbergs förläggare Karl Otto Bonnier ingrep. Hon hade tydligen tidigt fått upp ögonen för den kapabla Lisa Andersson och lyckades engagera  henne för uppdraget som vårdnadshavare för Söderbergs barn. För att ta uppdraget ställde Lisa tuffa krav. Bland annat skulle Märta Söderberg, barnens mor, inte få blanda sig i hemmets skötsel.

Lisa Andersson med barnen Söderberg 1910/11, fr v Mikael, Dora och Tom.

Familjens ekonomi var trots omfattande stöd från Bonnier tämligen usel. Det gjorde att Lisa Andersson fick vända på slantarna. Om somrarna tog hon därför med sig barnen till sin hemtrakt Tranås där de kunde disponera en liten stuga nära hennes föräldrahem.

Under dessa år utvecklades en vänskap mellan Hjalmars syster Frida och Lisa Andersson. Frida fungerade som kontaktperson och var även engagerad i barnens uppfostran.1927 blev Lisa Andersson avskedad. Barnen var då vuxna men hon bodde ju kvar i Söderbergs lägenhet på Tyskbagargatan. Hon blev oerhört besviken över denna utveckling eftersom hon såg barnen som sitt allt.

Lisa Andersson på 1960-talet.

Lisa Andersson fortsatte sitt liv som hemtjänarinna i Östergötland och Stockholm och slutade sina dagar 1974, 98 år gammal.

Gerd Hamnegård

Ett längre sammandrag av Catarina Antonssons föredrag kommer inom kort att läggas ut här på hemsidan under fliken Texter.

Lördagen den 3 juni avslutades vårens program med att sällskapets medlem Hugo Sandelin, lärare vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm, berättad om hur han använder Hjalmar Söderberg och hans verk i sin undervisning.

I ”Den allvarsamma leken” får Arvid Stjärnblom vid ett tillfälle ett råd av Nationalbladets chefredaktör Donckert att avsluta sitt provår som lärare på ett läroverk: ”Ge fan i lärarbanan herr Stjärnblom såvida det inte särskilt roar er att i hela ert liv slita en hund för ett stycke torrt bröd.”

Det var ett råd som Hugo Sandelin, medlem i Söderbergsällskapet, inte tagit till sig, om han någon gång fått ett liknande råd. Men som gymnasielärare på Kungsholmens gymnasium i Stockholm använder han ofta Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”, ”Doktor Glas” och ”Historiettewr” i sin undervisning, berättade han i sitt föredrag inför sällskapet.

I dessa verk finner han exempel som han använder i sin undervisning om olika litteraturhistoriska epoker, som  upplysningen. romantiken och realismen.

Söderbergs verk tycks passa dagens gymnasieelever. Även om det inte alltid är lätt för alla elever att ta till sig Söderbergs humor och ironi så går det att med lärarens handgripliga hjälp att överbrygga dessa svårigheter.

Trots att böckerna är över hundra år gamla går det också att med dem som underlag belysa de stora livsfrågorna för och med dagens gymnasieungdomar, konstaterade Hugo Sandelin. Föredraget lättades upp och präglades av  iföredragshållarens sinne för humor.

Gerd Hamnegård

 

Författaren Gun-Britt Sundström fann för en tid sedan i sitt arkiv ett intressant brev från litteraturkritikern och pedagogikprofessorn John Landquist (1881-1974) med tack för hennes roman För Lydia (1973), som är en parafras på Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken (1912). Brevet är en hyllning till Maria von Platen, som Söderberg hade en kärleksrelation med 1902-06 och som inspirerade honom till den kvinnliga huvudpersonen Lydia Stille i Den allvarsamma leken. Även John Landquist hade en kärleksrelation med Maria von Platen, 1907-10.

Här nedan återges Gun-Britt Sundströms introduktion till Landquists brev, och därefter brevet samt några kommentarer till dess innehåll.

”Dessa kråkfötter får Ni inte offentliggöra förrän efter min död om det så skulle passa Er då”, skrev John Landquist i ett brev till mig 1973 i vilket han tackade för min roman För Lydia. Han avled året därpå, 92 år gammal, men jag tror inte att jag alls reflekterade över att publicera hans brev på den tiden. Jag tyckte inte att det innehöll något som inte redan var känt bland litteraturforskarna, dessutom var det lite genant med det starka berömmet av min romanparafras samtidigt med avogheten mot Söderberg.

 Men när jag nu återfann detta brev i mina arkiv tycktes det mig både rörande och tänkvärt, även om det inte innehåller några sensationer.

1910, då John Landquists relation med Maria von Platen nyss hade tagit slut, berättade han om den (utan att nämna hennes namn) i ett brev till Ellen Key, som återges i Kurt Mälarstedts biografi Ett liv på egna villkor. Den bild man får där är att Maria hade tröttnat på John och kanske aldrig hade varit lika förälskad i honom som han i henne. På ålderdomen däremot vill han ta på sig hela skulden för brytningen, och han gör allt för att intyga vilken enastående person denna kvinna var.

 Mellan dessa två tidpunkter hade den förändringen skett att Maria von Platen hade blivit offentligt utpekad som modell för Söderbergs Gertrud och Lydia och därmed förknippad med allt det hätska och föraktfulla som hade skrivits och sagts om i synnerhet den senare kvinnogestalten (med början i Arvid Stjärnbloms desperata skämt om ”australnegrernas aritmetik” som inte skulle förslå för antalet av hennes älskare).

Den åldrige Landquist är så angelägen om att försvara ”originalet” att han blir ologisk och framställer det som fel av Söderberg att ge den fiktiva Lydia egenskaper som den verkliga Maria inte hade. Det är mycket mänskligt och igenkännligt. Striden om Ingmarie Erikssons Märit, den enda roman hittills som har fällts för förtal i svensk domstol (1967), var ett skolexempel på den motsägelsefulla indignation som ofrivilliga modeller kan uttrycka: ”Det där stämmer ju inte alls med verkligheten!” – ”Det där stämmer ju precis med verkligheten!”

Båda delarna kan naturligtvis vara kränkande för den utpekades integritet.

Det brev från Maria von Platen på 1950-talet som Landquist nämner återfinns också i Kurt Mälarstedts bok.

Gun-Britt Sundström

John Landquists brev till Gun-Britt Sundström 1973:

Stocksund 17.3.1973

Författarinnan Gun Britt Sundström

Jag tackar er hjärtligt för den sända boken. Den är intensiv, fängslande, passar in i den tid, vari ni placerat Lydia, och kan läsas lika bra fullständigt oberoende av Söderbergs. Jag har nittioett år gammal blivit oduglig att skriva maskin, varför ni får ursäkta att jag nödgad därtill skriver för hand och hoppas ni någorlunda kan läsa det jag skriver. Men hur bra er teckning av Lydia än är så har den liksom Söderbergs bok nästan intet att göra med det utpekade originalet. Originalet saknade alla dessa älskare i den journalistiska miljön som Söderbergs svartsjuka fantasi utmålade.

Originalet var enslig, starkt musikalisk, stolt, känslig och ömtålig och inte minst vegetarisk och nykterist. Det är ett groteskt påhitt, att hon köpt revbensspjäll till kärleksmötet. Hon får t.o.m. säga att aldrig i livet har revbensspjäll smakat henne så gott. Då hon September 1907 besökte mig i Uppsala, hade jag överlycklig att hon kom glömt att hon var vegetarian och beställt in extra smörgåsbord på Grindstugan till en frukost. Hon svarade litet missnöjd: ”Käre då, ska du äta så mycket” och nöjde sig för sin del med smör, bröd, en omelett, kaffe.

Hon kände ingen i den journalistiska sfären och såg inte åt någon mera under de tre år vi var samman. Det är inte hon, som svikit mig men jag som övergett henne. På våren 1910 tycktes hon bli missnöjd med mig, skulle tillbringa sommaren hos föräldrarna i Skåne och förbjöd mig strängt att skriva ett brev. Hon ville ej utsätta sig för moderns misstankar. Jag misstänkte hon var trött på mig. I september 1910 råkade jag Elin Wägner i Arild, blev förälskad i henne. Jag anade inte hur djupt olycklig Maria v. Platen blev, då hon fick veta saken i oktober. Hon hade redan i våras tänkt sig säga ett ord om giftermål då nära förhållanden nu började reda sig. [tillagt: Det hade hon dock aldrig sagt mig.] Har ni tänkt på att den man förorsakat ett svårt lidande, inte följer med strömmen av det förflutna och inte blir allt blekare i minnet men alltjämt levande och nära.

Fru v. Platen hade erotiskt misshandlats, varöver hon klagade, då hon 20-årig, helt oerfaren, blev gift med en 44-årig major. Hon hade varit intagen av Hjalmar Söderbergs författarskap men aldrig varit förälskad i honom, men till slut en kort tid gett med sig på grund av hans enträgenhet. Hon hade en tid förälskat sig i Gustaf Hellström, ung, reslig, vital, begåvad men hennes känsla tog plötsligt slut med hans underklassskvaller. Efter mig har hon ej älskat någon. Jag råkade henne några gånger 1912. Den allvarsamma leken hade just då utkommit och författaren skänkt mig ett exemplar. Hon nämnde ej boken, och jag förteg den. Hon har med all säkerhet ej läst boken. Hon hyste för Söderberg likgiltighet med ett […] av förakt efter Gertrud, som ger en del av henne.

1956 skrev jag till henne, 86årig, och tackade henne för tre lyckliga ungdomsår. Hon skrev då till mig ett förtjusande brev, återgivet i en avhandling jag inte hittar. Hon hade under hela första världskriget vistats i Italien, sedan i Skåne. Hon bodde 1914-1918 i Palermo och i Subiaco. Jag har tänkt dessa upplysningar kunde intressera er, då ni skrivit en hel bok med Söderbergs känslor som utgångspunkt. Hon var en sällsynt vinnande människa misshandlad av livet. Hon utgav 1906 en nu bortglömd bok Clio av Anatole France. En förstklassig översättning, berömd av mig innan jag kände henne.

Dessa kråkfötter får Ni inte offentliggöra förrän efter min död om det så skulle passa Er då. Till skillnad från paret i Söderbergs roman kunde vi fullt fritt gå med varandra vart som helst på opera eller teater. Två gånger såg jag med henne Carmen på Operan.

Hon förekommer i min doktorsavhandling Viljan 1908, inspirerade en Björnsonstudie av mig 1913, därför att hon sjungit för mig Björnsonsånger vid sitt piano, hon föranledde min bok om Knut Hamsun, därför att jag först läste Hamsun i hennes exemplar av hans Pan.

Jag skickade henne 1959 en ny bok av mig jämte ett brev, men då var hon redan död sedan tre månader.

Då ni försvarar Lydia, försvarar Ni också originalfiguren till Söderbergs roman. Hon var bara ännu bättre än ni har anledning att anta. Jag är Eder tacksam

Eder

John Landquist

[Före ”av förakt” i brevet står ett ord som jag inte lyckats tyda. G-B S]

Maria von Platen, cirka 1903

Några kommentarer till John Landquists brev

Mycket tyder på att Maria von Platens relation till John Landquist (bilden ovan, 1906) trots vissa problem var djupare och mer tillitsfull från hennes sida än hennes tidigare förhållande med Hjalmar Söderberg och framför allt än hennes förhållanden med två andra författare, Henning von Melsted och Gustaf Hellström. Före brytningen med Landquist hade hon till och med talat med sina föräldrar om att hon ville gifta sig med honom. Denna plan stäcktes av att hennes far i så fall skulle dra in det underhåll han bestod henne med.

Maria von Platen och John Landquist hade också en viss kontakt när hon befann sig i Italien och inte kunde ta sig hem till Sverige på grund av Första världskriget. Enligt en plan skulle hon försöka ta sig till Schweiz och där träffa John Landquist och få hjälp med hemresan. Denna plan omintetgjordes av att Landquist inte kunde resa till Schweiz på grund av att hans syster hade blivit sjuk.

Landquists förälskelse i Elin Wägner, som ju idag är betydligt mer allmänt känd än han, ledde till äktenskap. De gifte sig 1910 men skildes tolv år senare.

Den avhandling Landquist nämner var Sten Reins doktorsavhandling 1962 om Hjalmar Söderbergs skådespel Gertrud i vilken Söderbergs förbindelse med Maria von Platen avslöjades för en bredare allmänhet. ”Det förtjusande brev” från Maria von Platen som Landquist nämner i samband med detta var hennes tackbrev för en bok han hade sänt henne 1957, men när han några år senare sände henne ännu en av sina böcker var hon alltså redan död.

Kurt Mälarstedt

Kurt Mälarstedt har varit vår förträfflige WEB-redaktör under många år men vill nu lämna över ansvaret för vår hemsida. Känner du dig kallad och har lite kunskap inom det området? Kontakta då någon av oss i styrelsen. Kurt är förstås beredd att introducera en ny redaktör i arbetet.

Gustaf Neander, Söderbergsällskapets ordförande

Regissören Rebecca Örtmans pjäs Dagmar gavs som en läsning med efterföljande samtal på scenen Kilen i Kulturhuset söndagen den 26 februari. Pjäsen handlar förstås om Arvid Stjärnbloms hustru i Den allvarsamma leken, men ur ett metoo-perspektiv. Här en länk till biljetter och mer information.

Pjäsen har sedan någon tid kunnat avlyssnas som ljuddrama på  Dramaqueen, en podd som erbjuder både lyssning och film med klassisk, nyskriven och oprövad dramatik i kortformat genom readings, en enklare läsning av dramat. Här en länk: https://www.dramaqueen.nu.

Dagmar står förstås i dialog med Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken (1912) och Gun-Britt Sundströms roman För Lydia (1973). I Dagmar är kärlekshistorien flyttad till samtiden och efterdyningarna av #metoo. I detta spänningsfält utspelar sig historien. Medan Söderberg berättade historien ur Arvid Stjärnbloms perspektiv och Lydia berättade den ur Lydia Stilles perspektiv berättas den här ur Arvids hustru Dagmars perspektiv. Så här sammanfattas Dagmar på Dramaqueens hemsida:

”Dagmar konfronterar Arvid när han chattat med Lydia Stille. Arvid erkänner att han och Lydia har en relation. Dagmar ställer ett ultimatum att Arvid måste lämna Lydia om Dagmar ska kunna förlåta. När dramat startar har Arvid rest iväg över helgen för att fundera över sina känslor inför Lydia och Dagmar, vem ska han välja? Dagmar är ställd i ett pausläge, i pausens smärtpunkt lever hon i hopp och förtvivlan. I möte med kvinnor från olika generationer — sin syster, sina döttrar, väninnor och i samtal med älskarinnan — får hon nya perspektiv. I väntan på att Arvid ska bestämma sig förändras hon själv. När gryningen kommer, och Dagmar hör hur Arvid sätter nyckeln i tamburdörren, har hon själv fattat ett avgörande beslut.”