Av BURE HOLMBÄCK
Hjalmar Söderberg (1869-1941) är en av 1900-talets stora svenska författare. Han uppmärksammades tidigt för de egenskaper som fortfarande gör att han är älskad av många läsare: den personliga blandningen av vemod och skärpa, av allvar och lekfullhet, av melankoli och kvickhet, av oföretagsamhet och engagemang. Han beskrivs ofta, med rätta, som en lysande Stockholmsskildrare, och man tänker då både på miljöerna och på tidsstämningarna. Hans verk har samtidigt en bestående aktualitet: så många av hans tankar och uppfattningar är moderna, eller rättare sagt tidlösa, något som blir tydligt genom hans klara och spirituella stil. Men hans verk rymmer också mycket annat, inte minst berättelser om kärlek, som har gjort oförglömliga intryck på många generationer av läsare.
Han har skrivit dikter, noveller, kåserier, litteratur- och teaterrecensioner, romaner och dramatik, men också samtidskritiska kommentarer och flera religionshistoriska arbeten. Hans läsare blir fler och fler, hans verk kommer ständigt ut i nya upplagor och finns nu översatta till ett 20-tal språk. På de svenska biblioteken lånas han ut i ökande takt: under året 2003, mer än 60 år efter hans död, registrerades över 40.000 lån av hans böcker.
Från början uppfattades han alltför ofta som en blaserad flanör, en trött kafésittare som betraktade världen utanför utan egentligt intresse, men efter hand blev det tydligt för allt fler att han var en intensivt engagerad granskare av såväl sin samtid som historiens lärdomar. Hos honom finns ett patos för rättvisa, anständighet och förnuft, som utan åthävor genomlyser det mesta han har skrivit, och som driver honom oavsett om han skildrar mänskliga relationer, analyserar politiska förhållanden eller diskuterar religiösa föreställningar. Han är en skarp psykologisk iakttagare, på samma gång illusionslös och medkännande, en passionerad politisk analytiker och en seriös religionshistorisk amatörforskare.
Han stilkonst präglas inte bara av kvickhet, eftertanke och intellektuell skärpa utan också av fin känsla för stämningar, i andra sammanhang av en träffsäker polemik och elegant ironi, av allvar och humor och alltid av hans omutliga ärlighet.
Söderbergbilden
Det är troligt att uppfattningen om Hjalmar Söderberg hos en större publik etablerades med Förvillelser och diskussionen om Harald Molanders beryktade recension av den (se nedan, Debutanten). Söderberg har kanske rätt i att den skadade honom genom att underkänna både bokens litterära kvalitet och dess syfte – något som visserligen vederlades i en rad andra recensioner, men som ändå observerades. Men han har också bekänt sin tacksamhet till Molander på en punkt: boken slapp ”bli hängd i tysthet”.
I viss mån bidrog han själv till den tidiga bilden av honom: han skrev ”dekadensdikter” i boulevardbladet Figaro och kallade sig vid ett par tillfällen ”osedlig literatör”. Han lyckades skapa en bild av sig som en ”skeptisk”, ”gallsjuk” och oengagerad flanör, och den bilden fick förvånande seg livskraft.
Men hans litteraturkritik, hans stilkonst och allvaret i hans verk gav honom efter hand en position i den svenska litteraturen kring sekelskiftet 1900. En rad kritiker prisade hans rena och klara stil, hans sociala medkänsla uppmärksammades, och han blev läromästare för en grupp Stockholmsförfattare, den tidens Stockholmsskildrare.
Så småningom blev dock hans inflytande något som man måste befria sig från. Det gällde till exempel Gustaf Hellström, Sigfrid Siwertz och Ludvig Nordström, som alla tre gick sina egna vägar under intryck av ”tidens strömningar”, under åren före första världskriget.
Den viktigaste litteraturkritikern under en lång period, Fredrik Böök, var uttalad motståndare till Hjalmar Söderberg på flera plan, och det kunde verka som om hans avfärdanden – ”fin de siècle”, något ”kraftlöst”, en ”modebetonad trötthet”, en ”förlegad skepsis” etc – skulle få effekt. Men Hjalmar Söderberg levde vidare, tillräckligt många kritiker och läsare såg att flanören var något mer, att han också var en revoltör. Den norske författaren Helge Krog betonade i sin bild av Söderberg redan 1915 ”den hårda, härdade viljan att säga och fasthålla sanningen precis som den är”, och den finlandssvenske kritikern Henning Söderhjelm har satt in denna förening av flanöranda och häftigt engagemang i ett större perspektiv: den finska ”dagdrivarlitteraturen” i det sista skedet av den ryska tiden, med generalguvernören Nikolaj Bobrikov som förtryckets symbolgestalt. Den litteraturen, påminner Söderhjelm, har beskrivits bland annat av en av dess egna företrädare, Ture Janson, som skrev om en av sina gestalter: ”Han var själen i ett radikalt politiskt-litterärt sällskap, som benämndes Deukalion. Man diskuterade Hjalmar Söderberg och möjligheterna att intaga Sveaborg.”
Hjalmar Söderbergs skarpa kritik av utvecklingen i Tyskland under 30-talet uppmärksammades och väckte ny respekt och beundran för honom, för hans klarsyn, oräddhet och moraliska integritet. Ingemar Wizelius konstaterade vid hans 70-årsdag 1939: ”Bland våra äldre författare är han den som i dag står längst till vänster; en mer övertygad motståndare till fascismen finner man inte.”
Litteraturforskningen under de sex decennier som har gått efter Hjalmar Söderbergs död har utvecklat, nyanserat och förfinat denna sammansatta bild: mångsidigheten i hans författarskap, skärpan i hans analyser av politiska, religionshistoriska och moraliska frågor, den märkvärdiga livskraften i hans stil och den respektingivande självständigheten i hans livshållning.
Hans Stockholmsskildringar håller sig fortfarande levande och friska, och hans gestaltningar av kärlekens lust och elände fångar ständigt nya generationer av läsare. ”Han formulerar tillvaron åt en och gör den därmed gripbarare och uthärdligare”, har Per Wästberg formulerat saken. Hans ställning i vår tid kan belysas av utlåningen i de svenska biblioteken: 1995 lånades hans böcker över 30.000 gånger, en siffra som 2003 hade ökat till drygt 40.000.
Debutanten
Hjalmar Söderbergs väg till författarskapet förefaller ovanligt kort och lätt, i jämförelse med många andra författare. Redan som gymnasist fick han sina första dikter publicerade på våren 1888, och innan han hade fyllt 20 år stod hans första novell att läsa i Dagens Nyheter. Han publicerade sig de följande åren i en rad tidningar, tidskrifter och kalendrar med noveller, dikter och ”skisser”, en genre som var vanlig vid den tiden, och med litteratur- och teaterrecensioner.
Mycket snart framstod han som en ”färdig” författare, även om han hela sitt liv genomgick en tydlig utveckling. Hans debutbok Förvillelser (1895) har nr 117 i förteckningen över hans verk. Han erbjöd den först till Wahlström & Widstrand, som tackade nej, varefter Bonniers antog den. Det är en ”flanörroman” om en ung slarver, medicinstudenten Tomas Weber, som försummar sina studier och ägnar sig åt dagdrivarliv i Stockholm, förför två flickor, överger den ena, gör den andra med barn och förfalskar en växel. Boken föranledde en uppmärksammad fejd, därför att en av recensenterna, Harald Molander, uttryckte sig fördömande och orättvist; han fick svar både av offret själv och av en grupp etablerade och respekterade författare, som tog Söderbergs parti därför att de uppfattade både den litterära konsten och de djupare kvaliteterna i boken.
Hjalmar Söderbergs familjeförhållanden under barndomen och skoltiden var stillsamma och harmoniska. Fadern var tjänsteman – notarie i Kammarkollegium. Hjalmars förhållande till föräldrarna och den tre år äldre systern var kärleksfullt och i huvudsak oproblematiskt, även om modern tycks ha hyst en viss oro för hans litterära uppfattning (intresset för Strindberg) och hans kritiska inställning till kristendomen. I hemmet fanns också mormodern, Hedvig Wiberg, originell, begåvad och mycket älskad av sina barnbarn.
Innan Hjalmar Söderberg blev journalist och författare på heltid i Stockholm vid mitten av 90-talet hade han prövat några andra möjligheter: han hade – formellt – fått anställning i Generaltullstyrelsen, där han dock inte gjorde några större insatser; han tillbringade en termin (hösten 1890) i Uppsala, där han studerade latin och statskunskap; och han var ett knappt halvår (december 1891-april 1892) journalist vid Nyaste Kristianstadsbladet i Kristianstad.
Kritiker och novellist
Både som kritiker och som berättare visar Hjalmar Söderberg redan från början en mognad och en stilistisk säkerhet, som gör att dessa tidiga skrifter än i dag kan läsas med stor behållning.
En viktig möjlighet för honom att få en litterär plattform och ordnade inkomster öppnade sig när Svenska Dagbladet bytte ägare och rekonstruerades våren 1897: han erbjöds att ingå i den nya redaktionen, och han kom att stanna där i mer än 11 år.
Han hade skrivit noveller, kåserier, prosalyrik, dikter, litteraturkritik och någon teaterkritik redan tidigare, på många olika håll; nu kunde han koncentrera sig till ett forum och utveckla alla dessa genrer, om han ville, och han skrev inte mycket på andra håll – mest i Ord och Bild, men också tillfälligt valda publikationer: julkalendrar och skämttidningar.
I Svenska Dagbladet utvecklade han nu teaterkritiken, som han tidigare bara gett ett fåtal prov på. Under sina 11 år i tidningen recenserade han ett 150-tal föreställningar och skrev dessutom några stora teaterkrönikor i Ord och Bild.
Det var i Ord och Bild som han 1897 publicerade två korta berättelser, som han kallade ”historietter”: ”Tuschritningen” och ”Kronärtskockan”. Det blev fler av liknande slag, en del i Ord och Bild, en del i Svenska Dagbladet, och 1898 gav han ut en samling av dessa korta noveller, med titeln Historietter. Med sin personliga stil, sin växling mellan skämt och tragedi, mellan absurt och vardagligt, mellan symbolism och realism, har denna bok blivit en klassiker i den svenska novellkonsten. Historietten ”Pälsen” är inte bara ett ofta återkommande bidrag i novellantologier, den tillhör också den svenska filmhistorien. Den bildade underlag till ett av de tidigaste svenska filmmanuskripten, författat av Hjalmar Söderberg själv men inspelat först 1966 och då för televisionen.
Novellen som genre passade honom väl. Han har skrivit ett 80-tal, av vilka de flesta har publicerats i hans fem novellsamlingar (den sista 1927), där man finner både satiriska samtidsbetraktelser, vemodiga kärlekshistorier, gripande vardagstragedier och pastischartade historiska berättelser, alla skildrade med samma säkra stilkonst.
Romanerna
Litteraturvetenskapligt är Förvillelser onekligen en roman, men Hjalmar Söderberg kallade den själv på titelbladet för ”berättelse”, kanske som ett uttryck för anspråkslöshet. Samma beteckning satte han på sin tredje bok, utvecklingsromanen Martin Bircks ungdom (1901).
Om Förvillelser har blivit en klassiker inom den svenska flanörlitteraturen (senaste upplagan, den tjugonde, kom 2002) och Historietter inom den svenska novellkonsten, så har Martin Bircks ungdom fått en särställning tack vare sin barndomsskildring. Med denna berättelse (som i sin första del i hög grad bygger på författarens egna barndomsminnen) fick han också sitt definitiva genombrott som författare. Men Martin Bircks ungdom är inte bara en charmfull, levande och stämningsfull barndomsskildring; den rymmer också en allvarlig och intelligent diskussion om viktiga livsfrågor: om religionen, om samtidens dubbelmoral och förhållandet mellan män och kvinnor, om ”livets mening”.
Först den tredje av sina längre berättelser, Doktor Glas (1905), kallade Söderberg själv en roman. Denna Stockholmsskildring i dagboksform från sekelskiftet 1900, med dess moraldiskussion, dess utsökta miljöskildring och intensivt berättade (fast något konstruerade) mordhistoria har bedömts som hans stilistiskt främsta verk. Som så många av hans skrifter föranledde den en polemik – denna gång initierad av den unge läkaren Poul Bjerre, som gav ut en pamflett mot vad han uppfattade som tendensen i Doktor Glas.
Hjalmar Söderbergs fjärde roman, Den allvarsamma leken (1912), hans sista roman i traditionell mening, väckte också blandade reaktioner hos samtidskritiken. Några recensenter prisade den som en stor och gripande kärleksroman, medan andra, däribland Fredrik Böök, beskrev den som ett misslyckande. I dag, drygt 90 år efter utgivningen, förefaller uppskattningen ha haft större livskraft än underkännandet, både bland kritiker och bland läsare. Redan på 40-talet beskrevs den av litteraturkritikern Ingemar Wizelius som ”vår litteraturs enda betydande kärleksroman”.
Både Doktor Glas och Den allvarsamma leken har filmats två gånger, och den sistnämnda har dessutom sänts i radio, både i dramatiserad form och som radioföljetong.
Dramatik
Som dramatiker framträdde Hjalmar Söderberg första gången 1906 med kärleksdramat Gertrud. Det byggde på upprivande och smärtsamma personliga erfarenheter, det var ett försök till ”katharsis”, att skriva sig fri från en känslomässig katastrof, men det var också en pjäs full av allmängiltiga sanningar om kärleken och iakttagelser om dess villkor. Gertrud skrevs under några intensiva veckor i Köpenhamn sommaren 1906, gavs ut som bok i oktober samma år och spelades på Dramaten första gången i februari 1907, med Gerda Lundequist i huvudrollen. Samma dag hade pjäsen också premiär i Köpenhamn, med Betty Nansen som Gertrud. Pjäsen har sedan in i våra dagar spelats flera gånger på Dramaten, på en lång rad andra svenska teatrar och på turnéer i Sverige och utomlands. Den sattes upp i Tyskland och i Frankrike på 80-talet och i Athen i slutet av 90-talet.Gertrud har också spelats in som film av Carl Dreyer (1964) och ett par gånger av TV-teatern. På 30-talet sändes den som radioteater.
Även enaktaren Aftonstjärnan (1912) har blivit en klassiker. Ursprunget var en liten dialognovell från 1898, ”Underbara ting”, som utspelas på en liten kvarterskrog i Stockholm, ett satiriskt återgivet, lätt absurt samtal om drömmar och övernaturligheter mellan några pokulerande herrar. Av den färdiga pjäsen blev det något helt annat, fast dillerierna finns kvar som ett underhållande sidotema. Aftonstjärnan är en på samma gång vemodig och bitter vardagshistoria om förtryck och översitteri, om känslomässig utpressning, om pengarnas makt och om den goda människans utsatthet i en kall värld. Den har spelats på Dramaten, på flera andra scener (bland annat på Berns, i regi av Hans Alfredson, med Lena Nyman i huvudrollen som servitrisen Vivan och Sven Lindberg som Doktorn, författarens språkrör), i TV-teatern och av amatörgrupper.
Hjalmar Söderbergs tredje pjäs, Ödestimmen (1922), blev inte lika framgångsrik. Det är ett politiskt drama, en analys av de mekanismer som leder fram till ett krigsutbrott. Att bakgrunden är första världskrigets början 1914 är helt klart, även om Hjalmar Söderberg har utformat pjäsen som ett allmängiltigt idédrama. I centrum står statskansler Anker, regeringschefen, som i det längsta vill undvika att hans land inleder kriget, och den vankelmodige kejsaren Felix III, som till slut övertalas av sina nationalistiska och chauvinistiska rådgivare.
Ödestimmen uppfördes i Oslo (Kristiania) 1923 och gjorde då en viss lycka. Dramaten avstod länge från att spela pjäsen, efter diskussioner om ett uppförande både på 20-talet och på 30-talet. När den till slut framfördes på den svenska nationalscenen 1945 (med Anders de Wahl som statskanslern, Uno Henning som kejsaren och Lars Hanson i en imponerande biroll som historieromantisk rådgivare) var det för sent. Frågan om Tysklands ansvar för de båda världskrigen föreföll lite för enkel, och pjäsens egentliga innehåll, Hjalmar Söderbergs analyser av det politiska/intellektulla klimatet 1914, saknade aktuellt intresse. Det hjälpte inte att han på djupet hade träffat på strömningar som på ett kusligt sätt var besläktade med dem han hade varnat för på 30-talet – nazismen -, något som flera recensenter påpekade.
Det finns också flera inslag i dramat som även i våra dagar har en märkvärdig aktualitet: den politiska uppblåstheten, den äventyrliga krigshanteringen och massmediernas cyniska följsamhet.
Religionskritikern
Hjalmar Söderbergs första publicerade novell, ”Skilda vägar” (1889), handlar om en religiös konflikt: två älskande som inte kan leva tillsammans därför att hon är troende, han ateist. Det var ett tidstypiskt tema, men religionskritiken blev ett tema som följde honom genom hela hans författarskap. Det finns i romaner, noveller, dikter och artiklar: som satiriska prästporträtt, som raljanta reflexioner i förbigående, som allvarliga intellektuella analyser och livsåskådningsdiskussioner, som aktuella debattinlägg, som lärdomshistoriska notiser.
Ett viktigt verk i denna genre är ”tankeboken” Hjärtats oro (1909), som i några viktiga avsnitt innehåller en polemik mot filosofiprofessorn Vitalis Norström, på sin tid en inflytelserik tänkare och kulturdebattör. Vad Hjalmar Söderberg främst reagerade mot var Norströms pragmatiska syn på trosfrågan. Men Hjärtats oro rymmer också åtskilligt annat och är ett av exemplen på Hjalmar Söderbergs eftertänksamma och samtidigt skarpa samtidskritik.
Efter hand utvecklade sig det religionshistoriska intresset till böcker som byggde på omfattande teologiska studier. Den första av dessa böcker,Jahves eld (1918), handlar om Mose och hans roll som religionsstiftare. Hjalmar Söderberg tog fasta på vissa forskares okonventionella eller kontroversiella hypoteser och utvecklade dem på egen hand. Hans resultat var att Mose inte var en självständig grundare utan byggde vidare på en fornarabisk religion, där tjurkulten spelade en viktig roll och månskäran blev symbol för tjurhornen. Till formen består Jahves eld av tre delar: en pastisch (i biblisk stil) av berättelsen om Mose, utformad med hänsyn till de vetenskapliga teserna (som bl.a. gick ut på att Mose kände till krutet och använde det vid behov för att framkalla den heliga elden); vidare ett samtal mellan den föregivne författaren, journalisten Markel (ett av Hjalmar Söderbergs alter egon)och ett par av hans vänner; och slutligen en resonerande kommentardel.
Med Jesus Barabbas (1928), som genom sin form kan betecknas som hans femte roman, tog Hjalmar Söderberg upp ett betydligt mer kontroversiellt ämne: historien om Jesus. Han valde även denna gång en berättelse på två plan. I modern tid utspelas berättelsen i Köpenhamn, där huvudpersonen är den pensionerade löjtnant Gustav Mauritz Jägerstam, som säger sig i en tidigare inkarnation ha levt på Jesu tid och då varit bekant med honom, och som ännu har minnen av de händelser som utgör grunden till kristendomen. Söderbergs tes – att Jesus inte blev korsfäst – och sannolikt än mer den raljanta stilen i berättelsen och hans föga respektfulla attityd till frälsaren, vållade en stor uppståndelse kring boken. Vad som gör att man inte kan ta denna upprörda kritik på allvar är den uppenbara brist på saklighet som präglar påfallande många av kommentarerna.
Hjalmar Söderberg återkom med ett vetenskapligt anlagt arbete fyra år senare: Den förvandlade Messias (1932). Det råder inget tvivel om att denna undersökning är allvarligt menad: det framgår redan av stilen, en vetenskaplig sakprosa, av de källkritiska principer som författaren deklarerar och av den resonerande kommentaren.
Söderberg anslöt sig till den s.k. historiska skolan, som ansåg det klart att Jesus har levat. Vad som däremot väckte anstöt var hans teori att Jesus och Barabbas var samma person och att korsfästelsen aldrig ägt rum: ”Barabbas” blev ju frigiven. Hur djärv denna hypotes än kan förefalla, finns det en rad seriösa forskare, både både före och efter Söderberg, som har framfört den. En annan punkt som väckte förargelse var hans uppfattning att Jesus var troende jude, något som inte heller var Söderbergs eget påfund.
I det rabalder som boken väckte var Hjalmar Gullbergs recension i BLM välgörande fördomsfri: han föreslog att författaren skulle kallas till professor i Nya Testamentets exegetik i Lund.
Samtidskritikern
En av de artiklar som Hjalmar Söderberg publicerade under sin tid som journalist i Kristianstad hade rubriken ”Sociala grubblerier” (1892). Där behandlade han tidens stora frågor i ett översiktligt perspektiv och kommenterade bland annat anarkismen på ett fördomsfritt och balanserat sätt. Själv har han, i ett brev till Bo Bergman, sagt att han var socialist när han skrev artikeln, något år innan den publicerades. Senare kan man beskriva honom som en radikal liberal.
Det finns många återkommande exempel på Hjalmar Söderbergs engagerade intresse för sociala och politiska frågor: hans deltagande i demonstrationen för Hjalmar Branting när denne hade avtjänat ett fängelsestraff för hädelse 1889 och hans engagemang för nationalekonomen Knut Wicksell när denne hade dömts för samma brott 20 år senare; hans lidelsefulla intresse för Dreyfusaffären, den juridiska skandal som plågade Frankrike och vållade upprördhet i utlandet i ett decennium kring sekelskiftet 1900; hans debattinlägg i försvarsfrågor, både danska och svenska; hans förtvivlan vid första världskrigets utbrott 1914 och hans intensiva intresse för krigets utveckling; hans tidiga uppmärksammande av nazismen; hans hyllning till de svenska frivilliga i Spanien.
Man kan se även en annan sida av hans författarskap som ett uttryck för detta engagemang: hans språkintresse, hans kritiska språkliga analyser. Under första världskriget polemiserade han mot den konservative historieprofessorn Carl Hallendorff rörande en fransk vitbok om tillfångatagna tyska soldaters dagböcker, där upprörande övergrepp mot civilbefolkningen skildrades. Under 30-talet använde han sitt sinne för textanalyser för en liknande granskning av nazistiska dokument om de s.k. 30 juni-morden 1934, Hitlers stora utrensningar inom SA.
Hjalmar Söderbergs intresse för en kritisk diskussion om samhällsfrågor har ofta förbisetts, och än i dag kan det förekomma att han beskrivs som en ointresserad flanör. Men man behöver inte uppsöka hans artiklar och debattinlägg för att upptäcka detta intresse: det finns också i hans böcker, i romaner, noveller och pjäser. Vad som möjligen kan lura den ouppmärksamme är att diskussionen vanligen förs på ett så lågmält sätt, hellre med ironi än med proklamationer, oftare med en kort men innehållsrik markering än med omfattande utredningar. Men mönstret är klart, och hettan är uppenbar för den lyhörde.
Översättaren
Även som översättare har Hjalmar Söderberg vunnit respekt för sin talang och sin stilistiska säkerhet. Flera av hans översättningar, t.ex. av Anatole Framce och Guy de Maupassant, har kommit ut i nya upplagor ännu många decennier efter den första utgivningen. Bland andra Olle Holmberg och Fredrik Böök (annars en trofast motståndare till Söderberg) har vältaligt prisat hans förmåga som översättare.
Hans första översättningar i början av 1890-talet var några dikter av J.P. Jacobsen, Charles Baudelaire och Heinrich Heine. 1897 kom en samling noveller av Anatole France, följd av dennes romaner Drottning Gåsfot(1899), Den röda liljan (1902) och En komedianthistoria (1905).
En intressant omständighet med Hjalmar Söderbergs översättningar är att franska texter klart överväger bland prosaverken, tyska bland dikterna. Det kan också vara lockande att se ett mönster i hans val av författare att översätta: den sensible och lyriske Jacobsen, den dekadente esteten Baudelaire, den filosofiske skeptikern France, den kvickt satiriske Heine, den klassiske naturalisten Maupassant… Man kan tycka att han fann intresse för olika sektorer av sitt eget väsen.
Han har också översatt en rad pjäser, från danska, franska och tyska, som har uppförts på olika teatrar (tre på Dramaten).
Mer att läsa om Hjalmar Söderberg:
På Wikipedia finns en lång, detaljrik artikel om författaren, hans verk och mycket annat med anknytning till honom. Här en länk: sv.wikipedia.org/wiki/Hjalmar_Söderberg