Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas har blivit föremål för åtskilliga efterbildningar, parafraser och pastischer. De första var korta berättelser som läraren och deckarförfattaren Jean Bolinders ”Människans egen kraft eller: Ett nytt slut på Doktor Glas” (1976) och journalisten och författaren Sven Sörmarks ”Pastor Gregorius” (1984). Bolinder anknöt till den finländske kemisten och kåsören Guss Mattsons ”kemiska” recension av Doktor Glas från 1906, vari hävdades att cyankaliet i pillret borde ha omvandlats till ofarlig pottaska och pastorn följaktligen dött av slag.
I Bolinders novell grips dr Glas av ruelse efter sin handling och söker ta livet av sig med sina piller utan att lyckas. Han går till polisen och bekänner sitt brott men får till svar av den kemikunnige polismannen att det inte är brottsligt att ge någon pottaska. I Sörmarks långa novell släpper pastorn sitt piller i glaset och byter sedan oförmärkt sitt glas med läkarens. Det blir följaktligen denne som dör i vattenbutiken i Kungsträdgården (och som senare blir jordfäst av pastorn i Jakobs kyrka).
Den engelske läkaren och poeten Dannie Abses The Strange case of Dr Simmonds & Dr Glas (2002) inledde de många längre och mera djuplodande imiterande verken från innevarande århundrade. Dessa kan grovt indelas i två huvudgrupper: 1. Böcker som utgår från Hjalmar Söderbergs mästerverk men berättar en annan historia och 2. Böcker som utgår ifrån Doktor Glas men berättar någon av makarna Gregorius’ historia, som givetvis broderas ut och innehåller annat än Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.
Till den första genren hör Abses roman och Kerstin Ekmans Mordets praktik (2009). Till den andra hör Bengt Ohlssons Gregorius (2004), Bjarne Moelvs Helgas offer. Dagboksroman om ett brott (2007), Birgitta Lindéns, Jag, Helga Gregorius(2008), Helena Siganders Helga Gregorius berättelse Dosan (2013) och Sigillet Helga Gregorius berättelse (2019) samt Rigmor Tjerngrens Agnes och Helga – en berättelse om passion (2015). Förutom de två romanerna har Helena Sigander även skrivit skådespelet Helga som spelades i Stockholm 2006 men inte tryckts.
Som synes dominerar berättelser där Helga Gregorius intar huvudrollen. Förklaringen till detta är väl främst att hennes gestalt och öde anknyter till många fortfarande mycket aktuella problem som könsroller, könsmaktsordning, kvinnlig sexualitet, kvinnoförtryck, våld mot kvinnor och våldtäkt.
Anna-Lena Hansson som är högstadielärare vid Ebba Braheskolan på Kvarnholmen har låtit eleverna i klass 9 b forma avslutande daganteckningar av Helga Gregorius och sänt uppsatserna till Sällskapet.
Kurt Mälarstedt och jag har läst dem och konfererat. Vad jag nu skriver utgör sålunda en syntes av våra omdömen. Först måste sägas att vi blev imponerade över hur välskrivna många av daganteckningarna är. Särskilt fint återges i flera stämningen i ett sensommarens och den begynnande höstens Stockholm.
Uppsatserna handlar sålunda om Helga Gregorius dagbok, och det är romanens avslutande delar som ger stoffet. Helgas perspektiv står självklart i fokus. Pastor Gregorius är död och begraven. I många av uppsatserna gör Helga sin sammanfattning av den döde. Hon är ofta nyanserad. Makens våldtäkter gillar hon givetvis inte och i några av uppsatserna är Helga övertygad om att den avlidne maken nu befinner sig i helvetet. Men i del daganteckningar framhåller hon, att han också hade goda sidor och att hon kanske ibland kunde ha varit mera tillmötesgående men hon fann ju honom motbjudande. Hon kan även känna skuld för hans död. Utanför det erotiska i samlivet kunde de dock ha ganska trevligt och i en hel del av uppsatserna känner hon saknad efter pastorn.
En del av uppsatserna innehåller Helgas tankar om och över dr Glas. Låg han bakom pastorns död? Han hade ju lovat hjälpa henne! Nyanserat framställs ofta läkarens personlighet och några kraftigare fördömanden av hans gärning finns knappast i berättelserna. Drömmotivet i Doktor Glas tas i en uppsats skickligt upp men nu är det Helga som drömmer.
I flera av elevernas berättelser utgör det brev som Helga postar 20 september, när dr Glas på avstånd ser henne för sista gången i romanen, en viktig komponent. Brevets adressat varierar i berättelserna. Adressaten kan vara pastor Gregorius fast brevskriverskan vet att han är död; men adressaten kan också vara dr Glas, eller helgas älskare Klas Recke, eller en hemlig adressat som skall förbli hemlig. I en uppsats skriver Helga till sin pappa på landet och vill komma till honom. Det är ett både klokt och fyndigt alternativ. Helga behöver ju ro under graviditeten och någon som kan hjälpa henne och det väntade barnet, när älskaren, tillika barnafadern, övergivet henne och maken är död.
Ett problem, när man skall skriva en ny historia baserad på Doktor Glas, är hur mycket man skall anknyta till romanens tid och språk. De flesta uppsatserna har modernt språkbruk och inte mycket av en äldre tids miljö. Det är ett klokt val eftersom försök att härma en gången tid och dess stil ofta leder till felaktigheter. Sådana finns i ett par uppsatser, där pluralformer av verb används. Här har genomgående pluralformerna används i meningar där subjektet är i singularis och då blir det fel. Man skrev förr: vi äro, de voro, vi springa, vi sprungo, de hava o.s.v.. Och man skrev: jag är, han var, Jag springer, jag sprang, han har o.s.v.. I de nämnda uppsatserna används verbformer som jag äro, han voro, jag springa, jag sprungo, han hava o.s.v. Det blir helt fel och stör en läsare som kan den gamla grammatiken.
Att uppsatserna ofta fjärmat sig från äldre tids seder, bruk och ords betydelser är däremot inte särskilt störande, tvärtom, det ger ofta texten friskhet. Helga duschar i en del berättelser. Det utrycker en önskan att befrias och komma loss och är välfunnet. Men på romanens tid hade få hushåll duschmöjligheter och dusch användes då främst som en medicinsk behandling.
Man duar i flera inlägg. Men på romanens tid duade man inte om man inte tillhörde samma familj eller var ungdomsvänner eller liknande. Att läkare och patienter sade du till varandra, som nu är brukligt, var knappast tänkbart för hundra år sedan. Du-reformen inom sjukvården kom i slutet av 1960-talet, då generaldirektören Bror Rexed införde den. Men att man säger du till varandra i uppsatserna är knappast störande.
Ett exempel på ord som ändrat betydelse är ordet klinik som används i några uppsatser, Där talas om dr Glas’ klinik. I dag används ofta ordet klinik som synonym till mottagning. Men så gjorde man inte på romanens tid, då betydde klinik en inrättning för inneliggande patienter. Ordet klinik kommer av det grekiska ordet ”kline” som betyder bädd/säng. För dagens läsare som är vana vid dagens språkbruk är det knappast störande att kalla Glas mottagning för klinik.
Det hade varit roligt om något program med de unga författarna som inbjudna kunde ha ordnats. Men det går ju inte i dessa coronatider. Och efter sommaren då Sällskapets vaccinerade medlemmar hoppeligen åter kan träffas är ju niorna skingrade till olika gymnasier och annat.
Jag vill än en gång framhålla hur bra jag tycker att de flesta uppsatserna är och hur givande det varit att läsa dem. Två av dem bifogas.
Nils O. Sjöstrand