Två tunga avhandlingar om två av Hjalmar Söderbergs klassiska verk är Sten Reins Hjalmar Söderbergs Gertrud (1962) och Bure Holmbäcks Det lekfulla allvaret (1969). Sten Rein (1918-75) var den, som till båtnad för den litteraturvetenskapliga forskningen, avslöjade Maria von Platens roll i Hjalmar Söderbergs liv. Avhandlingen innehöll som bilaga ett längre brev från John Landquist där denne berättade om sin och Söderbergs relation till Maria. Sten Rein kunde därmed fastställa att rollfiguren musikern Erland Jansson i Gertrud i verkligheten motsvarades av författaren Gustaf Hellström. I båda fallen, pjäsens par Gertrud – Erland och verklighetens par Maria – Gustaf, var det unga män som haft ett förhållande med en äldre kvinna.

Hjalmar Söderbergs relation till Maria von Platen fungerade av och till i fyra år (1902-1906). Förhållandet avslutades med en krasch i maj 1906 sedan han fått reda på att Hellström i en fest på restaurant Du Nord skrutit med sin sexuella erövring av Maria. Sten Rein kände inte till Marias korta förhållande till författaren Henning von Melsted hösten 1903, då Hjalle befann sig hos den sjuka hustrun Märta i Gränna. Men när Reins avhandling redan var tryckt fick han genom von Melsteds dotter Lillemor tillgång till ett antal sparade kärleksbrev, skrivna av Maria till fadern Henning denna höst 1903.

Lillemor von Melsted uppmärksammades på sin fars koppling till Hjalmar Söderberg omkring 1960 då hon studerade litteraturhistoria på Stockholms Universitet. Hon träffade då som hastigast Bure Holmbäck på Kungliga Biblioteket (KB). Han nämnde att han arbetade på en avhandling om Söderberg och han reagerade på hennes namn. Var hon släkt med den Henning von Melsted som rörde sig i samma kretsar som Hjalmar? Och Holmbäck fick veta att Lillemor var dotter till Henning i dennes tredje äktenskap.

Första gången Lillemor fick klart för sig att Maria von Platen hade samband med Söderberg var då hon några år senare läste i DN om Sten Reins avhandling. Maria von Platen omnämndes i artikeln och Lillemor kände igen namnet från en påskrift på ett brunt kuvert i faderns arkivskåp. Hon öppnade nu kuvertet och fann kärleksbreven.  Hon tog kontakt per telefon med Sten Rein och sände breven med post till honom. Hennes önskan var att breven skulle uppmärksammas av det litteraturvetenskapliga forskarsamhället, eftersom de kunde vara av relevans för tillkomsthistorien av Söderbergs verk. Lillemor hade inte noterat Bure Holmbäcks namn vid deras korta möte. Möjligen kan hon ha trott att Rein var den forskare hon tidigare träffat på KB. Hon föreställde sig nu att Rein skulle skriva något om breven, kanske i en facktidskrift, eller förmedla dem till någon annan forskare. Historien är återberättad av Kurt Mälarstedt i hans bok om Maria von Platen, Ett liv på egna villkor (2006).

Åren gick.  Våren 1969 läste Lillemor i DN att Bure Holmbäck följande dag skulle disputera i Uppsala på en avhandling om Den allvarsamma leken. Hon sökte förgäves Holmbäck på telefon för att efterhöra om han sett breven. Lillemor tog därefter kontakt med Sten Rein, som fått kärleksbreven till låns, och förstod då att Bure Holmbäck inte fått vetskap om brevens existens. Hon var som TT-journalist inne i en stressad arbetssituation och följde den 22 maj in på sena kvällen händelseutvecklingen i Sveriges riksdag. Men under en måltidspaus vid 18-tiden tog hon en taxi till Reins bostad i Bromma för att hämta ut breven. De överlämnades under cirka 20 sekunders samvaro på Reins förstutrapp. Lillemor ringde därefter upp disputationens andre opponent, docenten Sven-Gustaf Edqvist, vars namn nämnts i DN.  Denne infann sig på Riksdagen, hämtade ut breven och såg till att de följande dag medtogs till disputationen i Uppsala och hamnade i händerna på förste opponenten, docenten Gunilla Bergsten.

Bergsten gjorde sensation under disputationen genom att vifta med det kuvert med breven som sparats i Henning von Melsteds arkivskåp. Hon gjorde en poäng av att breven gav en verklighetens relief åt Lydias otrohet mot Arvid i Den allvarsamma leken. Bure Holmbäck kommenterade i sin avhandling Lydias korta förhållande med den unge skådespelaren Ture Törne. Törne röjer indirekt Lydias namn när han berättar om sitt pjäsutkast. Men han hävdar samtidigt: ”Man förråder inte en dam!” Genom Reins tidigare avslöjande om Maria von Platen visste Holmbäck att Törne svarade mot verklighetens Gustaf Hellström, som till skillnad från Törne avslöjade en älskarinnas namn. Men Holmbäck visste inte att en annan älskare i romanen, översättaren Kaj Lidner, i verkligheten hade sin motsvarighet i författaren, sedermera advokaten, Henning von Melsted (d. 1953).

Såväl i romanen som i sina anteckningar talar Söderberg om den mörka, depressiva ”källargången”. Arvid upplever den en våt och kall höst efter hemkomsten från sin fars dödsbädd i Värmland och Hjalmar upplevde den hösten 1903, efter hemkomsten från Gränna då han fått kännedom om Marias otrohet. Hennes korta relation med Henning von Melsted var en pusselbit i förståelsen av en viss sekvens i romanen, en felande länk i romanens tillkomsthistoria som undanhållits Bure Holmbäck.

Opponenten betonade att disputanden inte kunde lastas för denna felande länk i avhandlingen.

Den som skriver dessa rader hittade i sitt ex av Bure Holmbäcks avhandling ett klipp från Svenska Dagbladet av den 24 maj 1969. Rubriken var: ”Disputation i Uppsala. Försvunna brev bomb i fullsatt sal.” Texten innehöll bl.a. följande:

Till stor förvåning för både respondent fil.lic. Bure Holmbäck och auditorium i den fullsatta sal 9 visade fakultetsopponenten Gunilla Bergsten ett kuvert innehållande kärleksbrev från Maria von Platen, . . . etc.

På docent Bergstens direkta fråga varför han [Sten Rein] inte överlämnat breven till lic. Holmbäck hade docent Rein svarat att han var okunnig om lic. Holmbäcks avhandlingsarbete. – Efter den tystnad som följde efter detta oväntade ”avslöjande” sade docent Bergsten: Det ska bli mig ett nöje att efter disputationsakten till lic. Holmbäck överlämna de återfunna breven som kan vara anledning till ett tillägg till avhandlingen.

SvD-skribenten, Bitte Lundborg, ställde därefter i sin artikel frågan om informationen mellan forskare var så knapphändig att något liknande de återfunna breven ”ofta inträffar”. Hon hade fått kontakt med Holmbäcks handledare professor Gunnar Brandell som svarade:

Inom Sverige finns det inte fler forskare inom ett och samma ämne än att viss kunskap om resp. arbeten måste nå fram på personlig väg. Dessutom finns det ett avhandlingsregister och i detta speciella fall har också den litteraturhistoriska tidskriften Samlaren ett flertal gånger haft uppgifter om Holmbäcks Söderbergsforskning.

Två saker förvånar. Sten Reins bristande forskaretik och mot bakgrund härav, hans närvaro på disputationen. Han utsatte sig därmed för auditoriets spontana förskräckelse över det oetiska beteende han gjort sig skyldig till. Hans närvaro kan inte bekräftas av Bure Holmbäck, Gunilla Bergsten eller Sven-Gustaf Edqvist som samtliga är avlidna. Lillemor von Melsted var upptagen i sin yrkesroll och kunde inte närvara.  Men dåvarande docenten, numera professorn, Thure Stenström var närvarande, och tycker sig minnas att Sten Rein satt på någon av de första bänkraderna i sal 9 och fick just den avslöjande fråga som opponenten ställde. Hans svar ledde till en andlös tystnad i salen. Antagligen kunde man höra en knappnål falla. Litteraturvetenskapen har sina dramatiska moment.

Stockholm i januari 2021

Ove Bring

En bakgrund.

Maria von Platen skrev tio brev till Henning von Melsted under sommaren och hösten 1903, då Hjalmar Söderberg alltså hade lämnat Stockholm för att hälsa på sin hustru Märta, som under sommaren vistades i Gränna tillsammans med de två barnen Dora och Tom. Märta väntade då parets tredje barn, Mikael, som föddes kort före jul samma år.

Det första brevet till Melsted ledde till en brevväxling och en kort kärleksförbindelse. Maria avslöjade inte sitt namn i detta brev, som återges nedan. Hon tog alltså kontakt med Melsted på samma sätt som hon hösten 1901 hade tagit kontakt med Hjalmar Söderberg, med ett anonymt brev.

Och i båda fallen var det en nyutkommen roman av de respektive författarna som inspirerade henne till att ta kontakt. I Söderbergs fall handlade det om Martin Bircks ungdom, i Melsteds om Stormtider. Både Söderberg och Maria von Platen hade läst denna roman; Söderberg recenserade den i Svenska Dagladet den 21 juli 1903. Romanen handlar om en man som slits mellan sin hustru och en kvinna han just träffat – alltså ett tema som både Söderberg och Maria kunde känna igen sig i.

Marias första brev till Melsted är odaterat, men enligt Melsteds notering skrevs det i juli eller augusti 1903. Hon hade då bott i Stockholm i knappt ett år efter att ha lämnat sin man och son i Kristianstad, och hon ger i brevet en ganska charmerande bild av sig själv.

Kurt Mälarstedt

Brevet:

Jag är en främling här. Jag går alltid ensam. Fastän jag känt af ensamheten, kändes det ibland att den känns tryckande och när jag blandar mig i gatuvimlet kommer ofta den önskan: ack om det ginge någon bredvid mig! Det är icke bekanta jag då tänker på, det är dem jag icke känner och dem som icke känna mig. Hvad det är ledsamt att icke känna människor, att ha fått reda på den lilla trånga krets inom hvilken var och en rör sig!

Jag har läst era böcker, annars vet jag ingenting om er, har ingen aning om hur Ni ser ut. Er sista bok har jag läst idag. Den är vacker! Säg, om ni möter mig på gatan en dag – gå fram och säg, god dag!

Jag har promenaddräkt i blått (stötande i violett) (en liten sammetskrage på koftan), hatt i ljust violett med kvitt flor, handskarna bär jag alltid i handen. Så är jag af medellängd, snarare öfver än under, hårknut högt uppe på hufvudet under hatten. Nu skall Ni säkert känna igen mig.

Ni skall icke tala med någon om mitt bref eller låta någon se det. Finner ni det löjeväckande så skratta för er själf medan ni rfver sönder det.

Kalla mig Fru Anna

Fotnot. Alla Maria von Platens brev till Henning von Melsted finns nu i Kungliga Bibliotekets handskriftssamling.