Söderbergsällskapets dåvarande ordförande Nils. O Sjöstrand höll detta anförande när Peter Lindes staty över Hjalmar Söderberg avtäcktes och överlämnades till Stockholms stad den 11 september 2011.

Det är för oss inom Söderbergsällskapet en stor glädje att i dag få överlämna Peter Lindes inkännande och finstämt tolkade bronsstaty av Hjalmar Söderberg till Stockholms stad. Statyns detaljer, som konstnären valt att framhäva anknyter till Söderbergs verk. De röda handskarna till inledningen av hans debutroman Förvillelser 1895, där huvudpersonen köper ett par röda handskar i en butik på Arsenalsgatan. Käppens gyllene ormhuvud anknyter till den vinjett med lampan med ormen, som Söderberg själv ritade och som första gången användes på omslaget av novellsamlingen Främlingarna 1903 och sedan återfanns på hans senare böcker, men som de flesta förknippar med mästerverket Doktor Glas 1905.

Statyn står framför Kungliga Biblioteket som Hjalmar Söderberg tidvis ofta besökte. Jag vill redan här tacka för allt stöd vi fått under vårt arbete från biblioteket och dess ledning och riktar detta tack till dess chef, Riksbibliotekarien Gunnar Sahlin, som står här bredvid mig.

Men Söderbergs verk har många anknytningar till Humlegården, som min företrädare som Söderbergsällskapets ordförande, tillika dess grundare, docent Bure Holmbäck framhållit i skrifter. Det var under Bures tid som ordförande som tanken på en staty dök upp men först under min tid har den kunnat förverkligas och det är många inom Söderbergsällskapet som arbetat för detta. Jag kan inte här räkna upp dem alla, men vill framhålla, att min egen roll har varit blygsam, och jag känner i denna stund en ödmjuk tacksamhet.

Jag kan inte heller här räkna upp alla bidragsgivare enskilda, organisationer och fonder som gjort projektet möjligt men framför Sällskapets varma tack till dem alla

Det är inte bara i sitt författarskap som Hjalmar Söderberg har anknytning till Humlegården. Här i trakterna, i det som då kallades Ladugårdslandet föddes han för 141 år sedan den 2 juli 1869; närmare bestämt föddes han vid  Grev Turegatan, men familjen flyttade snart till den lilla Majorsgatan, där han växte upp. Både huset, där han föddes och det där han växte upp är sedan länge rivna.

Pojken Hjalmar Söderberg var som alla barn som vuxit upp i trakterna runt Humlegården väl bekant med denna stora vackra park med alla dess möjligheter till lek och äventyr.

Vad Hjalmar Söderberg själv skulle ha tänk och sagt om han visste att han skulle stå staty här i barndomens park vet vi inte. Förmodligen skulle han le litet ironiskt och kanske känna sig litet rörd.

Hans ärelystnad var av det djupa slaget, koncentrerad kring hans verks fullkomnande. Den var redan från början inte av ytligt slag och blev inte heller, som så vanligt är bland diktare och konstnärer och andra, förytligad med tiden.

Han var ingen tävlingsmänniska, han var inte vad amerikanarna brukar kalla ”prize orientated”, han traktade inte efter stolar i akademier och sådant.  Friedrich Nietzsches ord ”jag vill mitt verk” kunde kanske ha varit hans om det inte varit så att han avskydde viljetänkande i alla dess former.

Hans verk kom att leva och överleva de flesta av hans samtidas. Vid sekelskiftet 2000 stod det i en litterär krönika i en av våra stora dagstidningar, att av alla de svenska prosaförfattare som verkade för hundra år sedan, d v s vid sekelskiftet 1900, endast tre kunde sägas ha ett fortfarande levande författarskap; tagna i åldersordning var de tre: August Strindberg, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg.

När Författarcentrum Öst i Stockholm 2002 skulle välja den första boken för kampanjen ”Stockholm läser” blev det Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905. Den hade då 1997 kommit ut i sin 6:e pocketupplaga, till kampanjen trycktes en 7:e upplaga och 2005 kom en 8:e upplaga och i år finns det en ny upplaga med förord av Kerstin Ekman. Under det senaste decenniet har dessutom tre upplagor med hårda pärmar getts ut. Det säger litet om livskraften i det av sina verk som Söderberg satte främst. Men mönstret går igen för alla romanerna. Och han ges ut alltmer i utlandet och finns nu översatt till drygt 25 språk.

När Hjalmar Söderberg var död 1941 skrev Gunnar Ekelöf en minnesessä som han kallade  ”Hjalmar  Söderbergs Stockholm” Han framhöll där, att Söderberg var den tredje av de stora stockholmskildrarna i vår litteratur. Det var enligt Ekelöf ”en förnäm samling”: Bellman var den förste, Strindberg den andre. Det fanns också mindre ljus men dessa fick i sammanhanget ”förbli onämnda”.

Bellman fick sin byst av Niclas Byström på Djurgården 1828 och sin staty av Alfred Nyström på Hasselbacken 1872, nu också i Kräftriket vid Brunnsviken. Dessutom finns hans medaljong av Sergel på minnesvården vid Klara kyrka och på ett par andra platser.

Strindberg fick i Carl Eldh sin skulptör och har suttit naken som titan och brottats med makterna och sig själv i Tegnerlunden sedan 1938. Han finns också påklädd på stora berget i Bellevue-parken och sattes upp i sten allegoriskt som ”författaren” i stadshusträdgården´ redan 1923.

Det är följaktligen på tiden att Hjalmar Söderberg kommer upp som staty. Peter Linde har i sin staty kongenialt fångat in huvudstadens skildrare, hans propra elegans samt vemodet och känsligheten hos honom som så många lärt sig älska i författarskapet. Vi är tycker att vi skänker staden en fin gåva.

Men jag vill till sist också erinra om motståndaren till ”de usla makterna i tiden”. Hjalmar Söderbergs dödsdag infaller om litet mer än en månad, den 14 oktober.  När han 1941 dog i det härtagna Köpenhamn, där han bott sedan 1917, syntes allt förtvivlat. Hitler behärskade kontinenten och Danmark och Norge, hans trupper stod ännu segerrika i Afrika och hade trängt fram till Moskvas förorter och U S A hade inte inträtt i kriget. Låt oss därför även i dag minnas Hjalmar Söderbergs kamp mot förtryckande överideologier; den är alltjämt aktuell!