Vid Söderbergsällskaopets årsmöte den 25 januari 2026 höll sällskapets förre ordförande Nils O. Sjöstrand ett föredrag med titeln Skilsmässa, sedvänja, sinnessjukdom och reumatism – En historisk betraktelse kring upplösningen av Hjalmar och Märta Söderbergs äktenskap.
Sällskapets medlem Gunnar Hedin har sammanställt detta referat av föredraget.
PROLOG Föredraget bygger på en studie under arbete av skilsmässolagarnas och skilsmässopraktikens förändringar under 1900-talet samt förändringarna inom psykiatrin och reumatologin under motsvarande tid. Allt med hänsyn till makarna Söderbergs äktenskaps upplösning. En historisk, kring fakta och tidsbundna föreställningar, koncentrerad belysning av skilsmässan avdramatiserar denna.
Vad hände egentligen?
Det har inte varit lätt att få en klar uppfattning om vad som egentligen hände. Källmaterialet har varit ensidigt; man har i huvudsak haft Hjalmar Söderbergs brev till systern Frida och Emilie, den andra hustrun. Märta kommer inte till tals. Bure Holmbäcks beskrivning av skeendet (i den stora biografin) bygger på breven och är ganska pro-Hjalle.
Mitt intresse för saken väcktes på tre olika sätt:
1) Ett minne från mitt skollov 1950. Min moster läste ur en adelskalender från sekelskiftet 1900. Hon utbrast ”Det är värst vad de gifter sig, skiljer sig och gifter om sig inom adeln”. Då yttrade min mormor ”Köpenhamn har aldrig legat långt från skånska slott och herresäten”.
2) Herbert Friedländers intervjuer åren 1941-44 med Hjalles bekantskaper. Henning von Melsted nämner där att 1810 års lag ”om tre till fem års obotlig sinnessjukdom hos den ena parten som skilsmässoorsak med försörjningsplikt” ersattes 1915 av en ny lag där underhållsplikten togs bort.
Här ska också nämnas dottern Doras brev 28 juni 1920 till Lisa Andersson efter ett sjukhusbesök hos Märta.
3) Ekonomins betydelse för ingående av äktenskap vid den aktuella tiden. Hjalle själv tar upp problemet i en passus i Martin Bircks ungdom; att det krävs 4000 kronor om året för en medelklassfamilj. Det beloppet var ganska högt; det motsvarade vad en läroverkslektor tjänade. Marika Stiernstedt (1875-1954) skrev på sin tid om ”jakten efter män med åtminstone 3000 kronor” i årsinkomst. Vad fick detta för konsekvenser? Jo, männen var äldre! En skillnad på upp till 30 år var inte ovanligt. Det talades om en rusning för kvinnor att bli gift före 22 års ålder. Vid 30 var man för gammal.
Hjalle hade en inkomst på ca 1000 kronor. Han utlovades ett underhåll från den blivande svärfadern om 2000 kronor, alltså sammanlagt 3000 kronor. Att svärfadern senare gick i konkurs blev ett hårt slag för makarna.
Som jämförelse kan nämnas Sven Lidman och Carin Thiel. Lidmans svärföräldrar tillsköt sammanlagt 8000 kronor i årligt underhåll.
Juridiken
Skilsmässolagstiftningen präglades under frihetstiden av att prästeståndet vidgade sin makt, vilket kom till uttryck i 1734 års lag med obligatorisk kyrklig vigsel. Det var nästan omöjligt att skilja sig. Hor var en möjlighet, men det var straffbart.
Med tiden utvecklades dock i praxis en utväg som kom att användas flitigt bland bättre bemedlade; den ena maken reste till utrikes ort (”Köpenhamnsresor”) varefter den andra stämde den förlupne maken med krav på skilsmässa (dvs. om makarna var överens). Ett exempel var Hjalles vän Ernest Thiel som flyktade till Paris (tillsammans med Hjalle, fast Thiel fastnade i Altona medan Hjalle reste vidare) med hustruns medgivande. Att lämna landet var alltså vad som förväntades.
När Hjalle väckte frågan om skilsmässa hade Märta inget dåligt förhandlingsläge. Hon skulle bli myndig och kunde räkna med att tilldömas vårdnaden av barnen. Men hon vägrade.
År 1915, alltså några år efter inledningen av Hjalles skilsmässoprocess (senast 1911), kom en ny lag om äktenskaps ingående och upplösning. Det var en liberalisering som innebar möjlighet till skilsmässa i två steg; först medling med hemskillnad, och efter en prövotid dom på definitiv skilsmässa. Lagen utgick även ifrån att det numera inte var släktens sak att ta hand om de sinnessjuka. Sinnessjukhusen började byggas ut.
För Hjalle återstod således bara en väg; sinnessjukförklaring utan understöd. Barnens vårdnad säkrades genom förmedling av Lisen Bonnier. Hon bad också Olof Kinberg att skriva intyg om Märtas tillstånd; insania degenerativa med imbecillitet. Belastande för Märta var även hennes ekonomiska lättsinne, affärer som Hjalle tvingades betala. Märta ville stanna hos barnen, men det var inte möjligt enligt tidens syn.
Märtas anstalter
- Sjukhem i Sigtuna dec 1909 – mars 1911 (överläkare: Olof Kinberg)
- Långbro april 1911 – sep 1911.
- Konradsberg (Stockholms hospital) under ett år och två månader.
Märta blev förvaringshjon. Sammanlagt tre år av psykiatrik och 23 år av somatik.
Det kan tilläggas att begreppet ”degeneration” hade blivit en allmän idé inom psykiatrin, insania degenerativa låg i tiden. Det låg i och för sig också i linje med kristendomens idé om syndafallet och arvssynden. En viktig exponent för idéerna var Bror Gadelius, Sveriges då ledande psykiater. En modediagnos var också hysteri (från J-M Charcot). Även ledgångsreumatism, som Märta led av, ansågs ingå i degenerationsbegreppet. Tanken var att kropp och själ samverkade.
Doras brev
I ett brev till husföreståndarinnan Lisa Andersson av den 28 juni 1920 beskrev Dora sitt besök hos Märta på S:t Eriks sinnessjukhus. Märta var arg och väsnades, (”ta mig härifrån!”). Dora fortsätter: En människa som inte kan resonera om utgifter och inkomster utan bara säger ”jag måste ha bad, massage med mera” är varken sinnessjuk eller nervös. (…) Sinnessjuk är hon inte, har aldrig varit.
I ekonomiska ting var modern enligt Dora en ”idiot”, men det var inte menat i psykiatrisk mening;
Rättegången
Hjalles advokat Romanus var rutinerad. Något yrkande om underhåll ställdes inte av motparten och det var också förmyndarens vilja. Lagen var restriktiv till underhåll (”bara om behov föreligger”). Äktenskapet var, som sagt, inte instiftat som försörjningsinrättning. Skilsmässan var klar först 1917.
Sammanfattningsvis kan det inte förnekas att Märta var i klart underläge i skilsmässoprocessen, men det var den oundvikliga följden av 1800-talets psykiatri och en på religiös grund föråldrad lagstiftning samt, inte minst, hennes absoluta vägran att gå Hjalle till mötes. Konfrontationen blev total.
Referat: Gunnar Hedin