Gunnar Hedin:  Jubileumstal 11 september 2025

Vår kära ordförande har bett mig berätta lite om statyinsamlingen, och det har sin bakgrund i att jag klev in i styrelsen som skattmästare i januari 2007. Insamlingen hade just kommit igång. Jag fick ansluta till statygruppen. Där fanns redan Claes Djurberg (ordf.), Bure Holmbäck och Kurt Mälarstedt.

Statyn över Hjalle måste vara den största kraftsamlingen som sällskapet har genomfört. Det som står ut för mig nu efteråt är ju själva djärvheten i projektet – det fanns inga garantier alls för att det skulle lyckas.

I statygruppen hade vi alltså en hel del att pyssla med. Ett antal avtal skulle skrivas och en del juridiska knutar måste lösas upp. Jag tar tre av de viktigaste.

För det första: Vem skulle ge oss mark? Vi behövde en markanvisning!

Och vilken mark ville vi ha? Jo Humlegården såklart, och framför nationalbiblioteket. Det hade både Bure Holmbäck och Nils O. Sjöstrand utrett på längden och tvären.

Vid den här tiden berättade Bure Holmbäck för mig att han haft kontakt med några herrar från Stora sällskapet på Blasieholmen. De pekade på fördelarna med Blasieholmstorg, där de ”bysantinska hästarna” står, alltså två bronshästar. (uppställda 1989)

En staty där skulle göra susen, sa man.

Det här triggade en del skämt. En av våra äldsta medlemmar, Sven-Gustaf Edqvist, fick infallet på ett möte att föreslå … en ryttarstaty – Hjalle på en häst! Jag undrar om inte Hjalle själv skulle ha uppskattat den här knorren på det hela.

Med tanke på att Kungliga biblioteket är ett statligt byggnadsminne krävdes inte bara fastighetsägarens tillstånd utan också godkännande från riksantikvarieämbetets (RAÄ). Det gick vägen. RAÄ:s beslut:

”Den föreslagna statyn är av måttlig storlek och god konstnärlig kvalitet. Uppställningen bedöms inte påverka området på något sätt som strider mot skyddsföreskrifterna.”

För det andra: Vem skulle ha äganderätten – och därmed underhållsansvaret?

 Det blev en kalldusch för oss att Statens fastighetsverk (SFV) avvisade statligt ägande (30/12-08). Skälet till det är statens policy att inte ta emot gåvor som inte ger intäkter utan bara kostnader. Så vi tvingades – på darrande knän! – uppvakta Stockholms stad, där Konstrådet lyckligtvis godkände att statyn skulle skänkas som gåva till staden. Där föll en tung sten!

För det tredje: Var skulle statyn placeras mer exakt?

Placeringsfrågan blev en aning infekterad. Konstrådet med Mårten Castenfors i spetsen gjorde så sent som våren 2010 en framstöt för att statyn skulle placeras på KB:s trappa, t.v. om entrén. Det var i och för sig en grandios tanke att Hjalle skulle stå där och hälsa på alla besökare. Det var också konstnärens åsikt. Problemet var att ”spelplanen” hade blivit låst redan 18 månader tidigare.

En grupp tjänstemän från riksantikvarien och fastighetsverket hade nämligen gjort syn på platsen en höstkväll 2008 för att hitta en lämplig plats för statyn. Tyvärr kunde varken Mårten Castenfors eller Peter Linde närvara. Statygruppen var där, men blev inte närmare tillfrågad. Jag fick för egen del en distinkt känsla av att tjänstemännen redan pratat ihop sig. Inom ett par dagar kom också RAÄ:s beslut om den plats där statyn står idag.

Jag menar alltså att Konstrådet kom igång alldeles för sent. En förvaltningsmyndighet river så gott som aldrig upp ett beslut av estetiska skäl, särskilt inte efter 18 månader. Det här är ett skolexempel på att allt krut måste satsas innan ett beslut fattas. Det ligger alltför mycket prestige i vågskålen.

Uppdragsavtalet. Det var väldigt trevligt för oss att ha med Peter Linde att göra. Vi fick se hans skiss på ett tidigt stadium. Tyvärr kunde vi inte ge Peter klartecken från början, för insamlingen tog sin tid – vi ville i vart fall nå en halv miljon kronor för att vara på den säkra sidan. Först i maj 2009 undertecknades uppdragsavtalet.

En halv miljon kronor kan låta mycket, men man får inte glömma alla avbränningar för konstnären: hyra, materiel, gjuteriets fakturor, moms, inkomstskatt, sociala avgifter m.m.

Insamlingen pågick på flera fronter samtidigt. Det som lyfte insamlingsarbetet redan i starten var att min företrädare som skattmästare, Hans Vrethem, kunde förmedla två anonyma donationer på sammanlagt 195 tkr. Därtill kom ca 75 tkr från sällskapets medlemmar. Man talar ibland om en flygande start, och det var det sannerligen!

Vi siktade högt: Att Nobelstiftelsen, Svenska Akademien och Läkarförbundet skulle avböja var väntat, men vi hade hoppats mer på de företag som ligger nära Humlegården. Allihop avböjde! Också Bonniers förlag tackade nej, men istället skänkte två äldre Bonnier-direktörer privat 50 tkr vardera. Väldigt snyggt, får jag säga!

Vårt genombrott kom från ett helt annat håll – stiftelserna!

1. a) Wicanders konststiftelse, som Konstakademien förvaltar, beviljade ett anslag på 100 tkr.
2. b) Forsgrénska stiftelsen, en mycket fet stiftelse, som förvaltas av Stockholms stad. Jag hade tjänstgjort i stadshuset och kände till den stiftelsen mycket väl. Jag ville inte skylta med mitt namn så jag bad Claes att skriva en ansökan. Vi var otroligt tursamma, för den stiftelsen hade utdelning bara vart femte år och nu råkade det vara dags! Vi fick 185.000 riksdaler i kategorin ”Anläggande och förskönande av allmänna platser”.

DÄRMED var vi uppe i nära 700 tkr våren 2010. Insamlingen var i hamn. /Slutsumma:717.210 kr/