Söderbergs enaktare Aftonstjärnan sattes upp på Berns av Hans Alfredson 1983, med bland andra Lena Nyman och Jan Blomberg i rollerna. Programbladet utformades som en fyrsidig tidning i tabloidformat, där nyheter och annonser från tidigt 1900-tal blandades med aktuella texter. Regissören bad författaren Gun-Britt Sundström  medverka. Detta var hennes bidrag.

Manshjärtats outgrundliga råhet

”Du är inte någon riktig kvinna. En kvinna skall ljuga och smila och smeka. Ja, smeka – det kan du. Men du gör det för ditt eget nöje. Och det vet du! Sådant får en kvinna inte veta.”

Detta är inte någon sammanfattning av Hjalmar Söderbergs kvinnosyn men ett ganska bra uttryck för dess motsats. Det är en replik han har lagt i munnen på knölen Jansson (i skådespelet Gertrud), föremål för titelpersonens stora passion. Han är visserligen rekordartat knölaktig, men den uppfattning han gör sig till tolk för tycks vara den allmänna meningen.

Söderberg måste ha varit mycket ovanlig i sin egen tid, då dubbelmoralen härskade i en maktfullkomlighet som vi idag knappt kan föreställa oss, hur sant det än må vara att män och kvinnor alltjämt ofta döms efter olika normer. Som författare är han fascinerad just av den älskande kvinnan, kvinnan inte som könsobjekt utan -subjekt, hon som smeker därför att hon själv vill det och är skamlöst medveten om det. I debutromanen Förvillelser är det den väluppfostrade familjeflickan Märta som vill fortsätta den farliga förbindelsen sedan huvudpersonen Tomas väl förfört henne. I Doktor Glas skildras hur den erotiska laddningen kring en otrogen prästhustru förtrollar hennes läkare till den grad att han osjälviskt begår mord för hennes skull. Och Lydia som viskar sitt ”Kom!” är den som står för hettan i Den allvarsamma leken: bredvid henne framstår den passive Arvid som rena sillmjölken.

Över huvud taget är det kvinnorna som representerar den riktiga kärleken hos Söderberg. Paret i Aftonstjärnan är ett bra exempel: ”Ingenjören” verkar ju måttligt engagerad i Vivan, oförmögen som han är att intressera sig för något annat än sina egna problem – hon däremot älskar honom så osjälviskt och så huvudlöst att hon visar sig beredd att sälja sig för hans skull, något som hon förstås aldrig skulle ha fått något tack för om det blivit av. 

Söderberg undgår inte att romantisera och idealisera kvinnokönet, men på det hela taget har han ändå en inlevelse i kvinnors situation som är förbluffande med hänsyn till tidens anda. Med mansgrisar och punschpatrioter har han inget förbarmande, nej över alla enfaldiga och självbelåtna representanter för manssamhället går hans satir mördande fram – men jag kan inte erinra mig ett enda exempel på att en kvinna utsätts för sådant hån. Han visar faktiskt förståelse för alla sorter, precis som det står i Martin Bircks ungdom: ”han dömde ingen av dem, icke ens de ärbara.”

En kategori som det alltid varit tacksamt att förlöjliga är såna där flickor som i panik över att de håller på att bli för gamla, dvs i det här sammanhanget så där i tjugofem-trettioårsåldern, gör vad som helst för att bli gifta. Inte heller i det fallet blir det hos Söderberg värre än någon droppe fin ironi. Just till denna grupp hör också den kvinna han mest skildrar ”inifrån”, Martin Bircks väninna. Hennes situation beskrivs ur hennes eget perspektiv så att den framstår precis så föga skrattretande som den är. Hon har nästan gett upp hoppet om att hitta en äkta man och säker sig en älskare istället, många är intresserade men själv tappar hon lusten när det kommer till kritan: 

var gång det närmade sig ett avgörande, överväldigades hon av blygsel och blev plötsligt iskall av rädsla och motvilja. Ty var gång, då ögonblicket kom, läste hon i mannens blickar hans hjärtas outgrundliga råhet.

Outgrundlig är just vad denna manliga råhet är för Söderberg, den väcker hans oförställda förvåning. Han är ju minst av allt någon tendensförfattare, och frågan är om hans ens var medveten om att hans författarskap innehåller en konsekvent feminism. Till skillnad från en del nutida kvinnosaksmän verkar han genuint självtänkande; att kvinnor exploateras och behandlas illa är inte något han har läst sig till, utan han tycks på egen hand och under stigande häpnad ha kommit underfund med tingens ordning, vägledd bara av en sällsynt sensibilitet och rättskänsla.

Hur avvikande han måste ha varit bland sina samtida bröder förstår man av de funderingar han låter Martin Birck formulera:

Han hade märkt, att de flesta aktningsvärda unga män, och de gamla för resten också, trodde på två sorters kärlek, en ren sort och en sinnlig sort. Unga flickor av bättre familj skulle älskas med den rena sorten, men det betydde förlovning och giftermål, och det hade man sällan råd till. I regel var det därför bara förmögna flickor, som kunde inspirera en ren kärlek, eljest hörde denna känsla mera hemma i lyrisk poesi än i verkligheten. Den andra sorten däremot, den sinnliga, kunde och borde en normal ung man ägna sig åt ungefär en gång i veckan. Men hela denna sida av tillvaron ansågs inte han någon allvarlig betydelse, det var icke något som kunde göra en människa lycklig eller olycklig, det var enbart komik; ett stoff till roliga historier och en lika angenäm som hygienisk förströelse, när man hade lyft sin avlöning och druckit en halva punsch. Men på mellantiderna sysselsatte hela det sexuella livet endast föga de aktningsvärda och hyggliga bland männen; de funno dess funktioner osköna och oanständiga, eller som de helst sade svinaktiga, emedan de icke kunde utföra dem utan att känna sig som svin.

För Söderberg är alltså kärleken en allvarlig sak. Kanske är det därför hans hjältinnor just inte är roliga. Gertrud till exempel är rent odräglig med sitt Ibsenska krav på den ideala passionen och sitt helgonlika överseende med Janssons knölaktigheter.

Deras mest märkbara brist är överlag bristen på humor. Se på lilla Vivan i Aftonstjärnan! Att hon skulle uppskatta det grymma aprilskämtet hon blir offer för begär jag inte, men nog har Söderberg gjort henne lite väl trög i huvudet när hon inte förstår vad Doktorn menar med att orsaken till att han inte kan sitta hemma och läsa är ”något som inträffade 1892, ett bröllop”. Efter en rundlig betänketid kommer den korkade tjejen tillbaka och frågar – Vadå för bröllop?

Kanske är det ett utslag av Söderbergs överidealisering av kvinnorna: de är så höjda över all svinaktighet att de inte ens förstår de cyniska lustigheter som manssläktet kan ägna sig åt.

Gun-Britt Sundström