Detta är ett kåseri, ja en historiett, av Kristian Wedel infört i Göteborgs-Posten den 30 september 2025. Kristian Wedel är redaktör för GP Historia, kåsör och författare till drygt tjugo böcker – bland annat jubileumsboken Göteborg 400. På fritiden är han musikant i Hisingens nationalorkester Vier Brillen och skriver barnböcker tillsammans med skådespelaren Per Andersson.
Det här är historien om en ung förälskad man som läste Hjalmar Söderberg på nätterna.
Nu tänker du: Det där är en gammal sliten historia, unga förälskade män som läser Hjalmar Söderberg på nätterna har väl alltid funnits.
Nej, den här historien är ny, för den här unge mannen är fortfarande ung. Den utspelar sig på 2020-talet och den har nått GP:s Världens gång-redaktion på hemliga vägar.
Den säger något om 2020-talet. Kanske – men det är väl mer osäkert – säger den också något om Hjalmar Söderberg.
Den förälskade mannen som läste Hjalmar Söderberg på nätterna bodde i en etta i Bagaregården. Kanske bor han rentav där fortfarande.
Rummet hade utsikt över en gräsmatta, några stenbumlingar som kvarglömts av stadsplanerarna och en grilltunna av plåt. Den unge mannen brukade stå vid fönstret och betrakta dessa ting. Rummet var möblerat med ett litet rektangulärt salongsbord av furu som den unge mannen medfört från föräldrahemmet i Älvängen. Bordet stod mitt i rummet. Vid bordets ena långsida stod en grön tvåsitssoffa från Ikea. Där brukade han sitta och läsa på kvällarna och betrakta den vägg som fylldes av två vita Billybokhyllor. I bokhyllan stod mest pocketböcker, men också strödda spår av den unge mannens akademiska studier, till exempel H W Jansons konsthistoria och Sven-Eric Liedmans ”Från Platon till kriget mot terrorismen”. Där stod också en innebandypokal och ett svart bokstöd av metall som den unge mannen hade köpt på Bokmässan. På Bokmässan såldes bokstöd i form av många kända författares porträtt, till exempel Elin Wägner, August Strindberg och Harry Martinson. Den unge mannen hade naturligtvis köpt ett bokstöd som föreställde Hjalmar Söderberg.
Och han var förälskad.
Han hade bjudit hem henne till Bagaregården en tisdagskväll. Fredag eller lördag hade verkat alltför iögonfallande. Tisdagen var den perfekta kvällen. En tisdagskväll rymmer reträttvägar som saknas en lördagskväll.
Det hör också till historien att köket var en smutt innerst i lägenheten, avskilt från rummet blott av ett randigt draperi.
Och det blev tisdag.
Han skulle laga den enda maträtt han behärskade. Det var pasta carbonara. Redan på eftermiddagen skar han bacon och lök. Lageröl stöd i kylen.
När hon ringde på dörren var han redo. Han fick en flyktig kram. Denna kram pågick i exakt 1,4 sekunder och han visste att han i vilket annat sammanhang som helst efteråt skulle ha analyserat denna kram i dagar. Men det behövdes inte nu. Han visste att han snart skulle få klarhet.
En tisdagskväll rymmer reträttvägar som saknas en lördagskväll.
De satt i soffan. Utanför fönstret hördes Bagaregårdens stilla ljud: barnskrik på gräsmattorna, en rusande mopedmotor. Han hämtade två glas och två kalla öl. Normalt drack han ur flaskan, men något inom honom drev honom att använda glas denna kväll. De drack ölet. Hon log. Han blev lycklig när hon log.
Han gick ut i köket för att stjälpa spaghettin i det vatten som redan kokade. När han satte stekpannan mot plattan tänkte han: där inne sitter hon.
Och han föreställde sig att det skulle komma många kvällar då han stekte bacon och hon satt och väntade på maten. Tanken att hon någon gång skulle laga mat åt honom våga han inte tänka: detta är som sagt en berättelse från 2020-talet.
Han tänkte sig att det skulle vara så här. Detta var den första i en ocean av stilla kvällar. Han skulle stå vid spisen och hon skulle sitta i en soffa och ropa något till honom med vän röst.
Då avbröts hans tankar. Det var hennes röst. Den hördes inifrån rummet. Den var inte vän. De var en röst med klara tecken på varmgång. Den sa:
– Vafaen. VAFAAEEEN …
Han skyndade in. Han hade förkläde på sig och en kökskniv i handen.
Hon stod vid bokhyllan och pekade på det svarta bokstöd av metall som föreställde Hjalmar Söderberg. Hon sa:

Bokstödet, designat av Jan Landqvist.
– Du har Hitler i bokhyllan.
Den unge förälskade mannen stod svarslös i några sekunder. Han visste liksom inte var han skulle börja. Till slut sa han bara:
– Det är Hjalmar Söderberg.
Det hjälpte inte. Hon sa:
– Ingen väljer att vara sådär lik Hitler utan anledning.
Mörkret och tystnaden sänkte sig över Bagaregårdens gräsmattor och stenar och utegrillar. Det föreföll den unge mannen som om mörkret var på väg att sänka sig även över hans själ.
Desperat samlade han ihop korta personupplysningar om Hjalmar Söderberg. Han framhöll att Söderberg hade burit sin karaktäristiska mustasch i samband med publiceringen av ”Historietter” år 1898. Hitler var då nio år gammal. Det var mycket osannolikt att den nioårige Hitler från Salzburgtrakten i Österrike hade inspirerat författaren Hjalmar Söderberg till denna mustasch i Stockholm.
Han framhöll också att Hjalmar Söderberg sedermera – när Hitler hade satt igång med alla dumheter – blev känd antinazist.
Hon tittade på bokstödet. Hon sa:
– Det kan inte vara en slump att han och Hitler var så lika varandra.
Sedan reste hon sig.
Han fick ingen kram när hon gick.
Kvällen föll över Bagaregården.
Den unge mannen satte sig i soffan och åt en dubbel carbonara och tänkte på kärleken.