Här publiceras en något förkortad version av Tina Hamrin-Dahls föredrag i Söderbergsällskapet den 27 april 2025.

Det alster Söderberg sysselsatte sig med att analysera i juni och juli 1909 – då sommaren tillbringades i Dragör – var Vitalis Norströms Tankelinier (1905) som omfattar 650 sidor. Den 27/8 1909 skickade Söderberg en manuskriptbunt till Karl Otto Bonnier som motsvarar ”Norströmavsnittet”, vilket bör ses som en sammanhängande enhet i Hjärtats oro (1909). ”Det nu sända har jag skrivit under loppet av augusti på grundval av några anteckningsböcker, som jag under juni och juli fyllde med mina infall”, meddelar Söderberg.

I den regniga sommaren på en hotellbalkong utgör Norström Söderbergs enda litterära sällskap. Utan en överblick över Vitalis Norströms religionsfilosofi kan Hjärtats oro framstå som märkliga utfall från Söderbergs sida, men Vitalis Norström är en bortglömd filosof och få som läser Söderbergs verk i dag vet vilka argument Söderberg polemiserar mot. Avhandlingar om Söderberg ger oss Söderbergs syn på Norström, filosofen får själv inte komma till tals. Syftet med denna utläggning är att föra fram de idéer som ligger till grund för Söderbergs angrepp. Vilket tänkande är det som orsakar de hånfullheter, ironier, sarkasmer och förlöj­liganden som Söderberg på ett mycket roande sätt förmedlar i Hjärtats oro? Vad är det som gör honom så upprörd att han en hel sommar ägnar sig åt spydigheter för att, ”sätta Norström på plats”?

Ödet hade skickat Söderberg till Dragör. Determinismen understryks då han plötsligt i juni väljer att ta första tåg bort från Köpenhamn och det råkar gå till Dragör. Han köper en tredjeklassbiljett för femtio öre och lämnar kroglivet för att försöka vara produktiv. Anteckningsboken fylls med protester mot pragmatism och viljefilosofi, hela den levnadsfilosofi som utgör Norströms tankevärld fyller nämligen Söderberg med avsmak och förakt.

– Handen på hjärtat, herr Söderberg, fanns inte aversionen mot Norström tidigare? Jodå, den påläste vet att Vitalis Norström utsetts till fiende redan i januari 1909 då ”Riksförbundet för sedlig kultur” bildades av Cecilia Bååth-Holmberg, Anna Hierta-Retzius och Vitalis Norström, som bland annat anförde Hjalmar Söderbergs författarskap som grund för initiativet. Läsningen av Tankelinier sommaren 1909 handlade inte om att försöka förstå Norströms filosofi, utan att smula sönder den. Det manuskript som översändes i augusti bör ses som ett led i hans allmänna taktik att misskreditera Norström.

I ett brev 1906 till filosofen Allen Vannérus (1862–1946) förklarar Norström för sin tidigare kollega vid Göteborgs högskola, att denne inte riktigt förstått Norströms utläggning. ”Du har otvivelaktigt sett ’linjerna’ och ’planen’, men på två punkter förstår du inte fullt min mening: I fråga om det intellektuellas förhållande till det praktiska och i avseende på gudsbegreppet

Det gäller även Söderberg, att han inte förstår Norströms gudsbegrepp, eller inte vill förstå det. Vannérus ser Gud endast som en integrerad del i Norströms filosofiska system, men Gud är för Norström nödvändig som en arbetande enhet i tillvarons djup, en objektiv ande som ligger till grund för allt. Enligt Vannérus är Gud blott en symbol för Norström, vilket denne reagerar kraftigt mot och svarar att han inte rövar någon realitet från Gud genom att fatta honom som symbol, han är ju symbol av det rent förnuftiga eviga livet som inte kan infångas i våra föreställningar, eller avbildas med hjälp av våra begrepp, utan blott betecknas och därigenom markeras – ungefär som en symbol på en penningsedel. Så är det väl med alla värdeuttryck, att de inte avbildar några värden utan endast betecknar dem? Dessa uttryck eller beteckningar saknar inte verklig kraft och giltighet! För Norström är Gud en symbol i förhållande till det eviga livet, inte i riktning mot världen. I förhållande till världen är han tvärtom ’väsen’ och ’sann verklighet’.

Norström poängterar att han på inget vis vill upplösa den intellektuella objektiviteten, men den dirigeras visserligen ej av någon beskaffenhet hos objektet självt, utan av en gemensam läggning hos de uppfattande subjekten. Norström ser sig som en motståndare till det ”mekaniska” och det ”abstrakta” – en försvarare av det personliga och förnuftiga livet.

Då Norström 1877 i Uppsala som student drabbades av en komplicerad nikotinförgiftning, kom – under brinnande kamp och förtvivlan –  en ande över honom. Efter denna nikotinförgiftning hade han återkommande panikattacker och i samband med dessa religiösa upplevelser.

Den Lebensphilosophie som var Norströms, var ett försök att övervinna tidens dekadenstrend, exempelvis bland flanörerna, och finna en väg tillbaka till ett liv med andlig kultur. Enligt den amerikanske filosofen William James, som Norström läste, uppmuntrade skepticismen till känslolöshet, medan tron på en absolut moral gav en livsbejakande energi. Det mänskliga livet behövde en moraliskt-religiös världsåskådning. Redan i början av The Varieties of Religious Experience (1902) tog William James avstånd från den medicinska materialismen som ogiltigförklarade den religiösa erfarenheten. Enligt James beror alla mentala tillstånd på kroppsliga dito, en vetenskaplig teori eller en ateistisk övertygelse är lika beroende av organiska orsaker. Han hävdar att en slutgiltig bedömning av värdet hos en idé eller erfarenhet endast kan göras i ljuset av dess fruktbarhet i individens liv . James ville filosofiskt rättfärdiga religiös tro, han påvisade att religiösa tillstånd uppvisade uppenbara likheter med icke-religiösa dito, men det som skiljde dessa tillstånd – utöver dess form – var deras betydelse i de människors liv som upplevt dem.

Norströms utsaga om religiös erfarenhet gäller ett sakförhållande i vilket det finns sådant som inte förekommer i den sinnliga varseblivningen. Sanningen är ingen kopia av verkligheten, utan en funktion av en vilja bortom tingens kategorier. Verkligheten är därför aldrig något som vetenskapen närmar sig, rättar sig efter, eller åstadkommer.

Söderberg pressade frågan om Guds existens när han sammanfattade Norströms tro i satsen ”Jag vill att det skall finnas en Gud: alltså finns han…”. Norström påpekar dock att gudsföreställningens sanning inte är detsamma som att Gud faktiskt existerar. Mot Vitalis Norström religionsfilosofi ställer Söderberg sin tro på en intersubjektiv sanning. Söderberg ansåg att viljetänkandet var reaktionärt, något som kan förklara Söderbergs kamp mot religiösa tillämpningar av pragmatismen. För Söderberg är förnuftet det ofrånkomliga för all tankeverksamhet, likaså för Norström, men de bägge tänkarna tolkar ”förnuftet” på olika sätt.

Norströms sätt uppfattas av Söderberg som ”förnuftshat”. Människan påstås drivas av en objektiv sanningssökarinstinkt och i Söderbergs fall innebär det en kamp mot kulturell konservatism. Förnuft har för Söderberg andra konnotationer än vad förnuftsbegreppet har för Norström, detsamma gäller sanningsbegreppet. Norström gör en åtskillnad mellan sanning och verklighet. Verkligheten är given, och eftersom den är omedelbar och individuell kan vi inte nå den med vår kunskap, som är meddelbar och allmän. Sanningen måste alltså skiljas från verkligheten. Den sanning som vi tillskriver de omdömen vetenskapen formulerar är resultat av en aktiv bearbetning. Vetenskapen analyserar erfarenheten och fogar ihop det sönderdelade till en helhetssyn på naturen: sanningen om naturen. Det är dock ingen avbild av naturen eller verkligheten. Sanningen hos resultaten har med pragmatism att göra, vilken praktisk nytta samhället har av dem. Vi har dock inte nått fram till verkligheten, eller erhållit någon kunskap om verkligheten. Genom att relativisera och pragmatisera sanningsbegreppet försökte Norström undergräva naturalismen. Hans andliga dimension i verkligheten bestod i livserfarenheten, i den religiösa erfarenheten låg den sanna verkligheten.

Norström definierade gärna religion med tankar om att böja sig under det han inte rådde på. Den inre dialog Norström för kan i James perspektiv ses som ”religionens själva väsen och själ”.  Den religiösa erfarenheten kan vara en personlig erfarenhet och ge en besviken människa såväl glädje som styrka och en orientering i sin anpassning till en särskild verklighet. Enligt Norström är det verkligheten själv som laddar upplevelsen av Gud med realitetskaraktär. I ett religionspsykologiskt perspektiv är det personligheten som med sitt aktivitetssystem bidrar till verklighetskänslan i upplevelsen. Religiös erfarenhet är ett slags varseblivning, såväl illusionen som erfarenheten är upplevelser, men illusionen är inte reproducerbar, vilket erfarenheten är.

Sett i Norströms perspektiv utgör det personliga livet i känslans och viljans form filosofins material, som i sin tur är en systematisk översikt över trons och hoppets innehåll. Norströms religionsfilosofi är inte aforismer, utan värdelära. Det var en styggelse för Norström att ”filosofera med viljan” eller att komma med något ”känslotänkande”, men genom att tala om känslans och viljans roll som kunskapsorgan gav han anledning till missförstånd. Söderberg drog intelligensfientliga konsekvenser ur Norströms så kallade antiintellektualism.

Helt i linje med Söderbergs tänkande påpekar Vannérus att Norströms utläggningar om det andliga livets styrka och förmåga till konsolidering, lider av en brist, nämligen den ensidighet, varmed det religiösa livets värdefullhet betonas. Ateisten behöver inte drabbas av en fullständig värdeutblottning om han måste avstå från de specifikt religiösa livsvärdena, eftersom de religiösa värdena inte sammanfaller med livsvärdena, utan utgör endast en del av dessa. Både religiösa och icke-religiösa har tillgång till de värden som det mänskliga livet i sig erbjuder.

Norström anser att vetenskapen skall forma våra åskådningssätt till medel och organ för vårt förnuftiga liv. Tyvärr, sker det på bekostnad av vårt andliga djup. Norström noterar att tron på Guds försyn undanröjs då mångvetande är viktigare än självkännedom. Det religiösa sanningsbegreppet infogar objektiv vetenskaplig sanning som ett underordnat moment i den religiösa sanningens överordnande hela.

Enligt Vannérus slipper Norström ifrån teoretiska svårigheter genom att binda samman den ”naturliga verkligheten” med tanken om ett absolut förnuft, då den religiösa viljan kopplas bort från hela det teoretiska förnuftet och dess sanningsidé. MEN, tänker förmodligen Söderberg, om den objektiva sanningen inte är ett absolut förnufts manifestation kan den religiösa viljan inte omkonstruera verkligheten på grund av egen maktfullkomlighet. Även för den religiösa viljan måste det objektiva sanningsbegreppet ytterst bli avgörande, i den bemärkelse att viljan inte kan ha högre krav än den teoretiska sanningen tillåter!