Jack Hildén i Aftonbladet om den Doktor Glas-filmen. (Han är författare och son till Bengt Ohlsson.)

Två hunkar kan inte fronta ”Doktor Glas” Hjalmar Söderberg kommer gräva sig ur graven

Återigen har aggressiv marknadsföring förstört en film innan den kommit ut. Den här gången är det pojkban … förlåt, jag menar skådespelarduon och polarna Isac Calmroth och Christian Fandango som använder ett Tiktok-konto för att promota nytolkningen av ”Doktor Glas”. Man får följa med ”bakom kulisserna”, kolla på sketcher och ta del av matiga intervjuer där de får besvara frågor om huruvida de helst skulle tappa allt hår eller alla tänder. Tidigare har de bland annat medverkat i den fullständigt omotiverade nyinspelningen av ”Ondskan” samt gjort reklam för klädmärket Volt. Nu ska de alltså försöka komma undan med att spela pastor Gregorius och doktor Glas.

Hjalmar Söderberg håller as we speak på att försöka gräva sig ur sin grav. Och det kommer vara svårt för mig att komma ut på andra sidan av detta utan att låta som annat än en reaktionär bakåtsträvare. Ett svärd jag får falla på, alltså. Det är inte förbjudet att modernisera klassiker. Men någon borde ha förbjudit två snygga snubbar från att fronta just ”Doktor Glas”.

Sverige blir, och har länge blivit, utklassade av Norge, Danmark och Finland när det gäller film. Klassikern från 1905 skildrar ett Stockholm som framstår som en småstad – det skvallras på uteserveringarna kring Östermalm och Strandvägen. En svårmodig läkare uppsöks av Helga, som vill ha en medicinsk bortförklaring som gör att hon slipper ligga med sin vedervärdiga make Gregorius. När ingenting biter på den kåte pastorn börjar doktor Glas överväga mord.

Låt oss ha överseende med en del uppenbara invändningar som filmatiseringen väcker. Till exempel att pastor Gregorius i boken är ful och gammal, och att det är en del av äcklet som Helga känner inför honom. Vi kan också kasta åt sidan att en förutsättning för berättelsen – att Helga inte har någon annan att vända sig till än doktorn, eftersom skilsmässa är ett så pass uteslutet alternativ – helt enkelt inte existerar i dag. Särskilt inte för Christian Fandangos och Thea Sofie Loch Næsshippa par, som såklart förvandlats till två kändisar.

Men ok: man har struntat i sådant och i stället fokuserat på triangeldramat, verkar det som. Fair enough.Jag kan vara ännu mer förlåtande. Sverige blir, och har länge blivit, utklassade av Norge, Danmark och Finland när det gäller film. Förmodligen Island och Färöarna också. Skillnaden är pinsam. Och bara trailern till nya ”Doktor Glas” gör det uppenbart att dialogen håller samma porrfilmsnivå som vi fått vänja oss vid sedan länge. Men det är ett kulturellt systemfel som inte enbart denna film kan lastas för. De kan väl inte hjälpa att de är snygga.

Mer än något annat är Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” en uppvisning i att romanen är ett överlägset medium. Boken har redan filmatiserats, bland annat 1942. Även den är bitvis utan laddning, staden ser vardaglig och trist ut. Ja det stämmer, farfar har gått till urkunden! Borta är bokens förtätade, skymningsfärgade stämning. Man kan bläddra på måfå för att hitta talande exempel. Här är mitt:

”Jag känner mig tom och lätt som ett urblåst ägg. Nyss, då jag kom inom salsdörren och såg mig själv i spegeln, studsade jag inför uttrycket i mitt ansikte: något visst tomt och utslätat, något jag vet inte vad, som kom mig att tänka på uret utan visare, som jag bär i min ficka. Och jag måste fråga mig själv: det där som du har gjort idag – var det alltså hela ditt innehåll, finns det ingenting kvar nu därinne?”

Lycka till med att återskapa det där på film. Särskilt med två hunkar som för tankarna till youtubergruppen JLC snarare än Söderberg. Att se Isac Calmroth i en läkarrock är ungefär lika trovärdigt som att min tre månader gamla dotter skulle kunna utföra operationer.

Låter det onödigt hårt? Kanske till och med fördomsfullt och objektifierande? De kan väl inte hjälpa att de är snygga. Kanske, men jag har tvingats hit. Fördomarna pådyvlas genom Tiktok-kontot, där den uppenbara självgodheten och poserande bjussigheten sipprar in i den kommande filmen. Det är därigenom man drabbas av insikten att de här grabbarna omöjligt kan bära upp tyngden och allvaret som är berättelsens fundament. Som pr betraktat är det säkert lyckat. Kvinnorna dreglar i kommentarfältet.

Både Lovis Bratt Deland och Mina Asp Romefors har beskrivit hur den här sortens metagrepp blivit standard i Hollywood, med mestadels bra resultat. Åtminstone sett till intäkter. Filmatiseringen av Emily Brontës ”Wuthering heights” är en succé om man räknar antal sålda biobiljetter, men hånad av kritiker. Mycket av energin har liksom pyst ut på förhand, när huvudrollsinnehavarna Margo Robbie och Jacob Elordi har lajvat nykära på röda mattor och i sociala medier.

Av samma anledning avskyr jag redan ”Doktor Glas” utan att ha sett den. Jag vill gärna tro att jag hade kunnat ha ett hyfsat öppet sinne (kanske försiktigt skeptiskt), men sinnet är nu stängt och nyckeln försvunnen.

I ett videoinslag om pr-greppet säger Expressens Kristin Södrén Sjögren: ”Exakt ingen bryr sig om en hundra år gammal bok, därför behövs het marknadsföring”. Jaså? Förra året lästes boken i sin helhet live på SVT, med en drös kändisar som turades om. Den går så gott som alltid på någon scen runtom i landet, i höst kommer en ny uppsättning. För att inte talaom Therese Bohmans författarskap, och alla andra författare som skriver i hans anda. Det råder ingen brist på vare sig material eller intresse.

I en av Tiktok-filmerna säger Calmroth att han skrev manuset för att han vill visa hur det är att ”vara ung idag, med TikTok, Instagram, vi vill vara perfekta hela tiden”. Eh, okej? Det låter väl som något man kan göra film på. De hade säkert kunnat göra det bra om de hade valtnågot annat som fond. Egentligen nästan precis vad som helst, förutom ”Doktor Glas”.

Jack Hildén är författare och vikarierande biträdande kulturchef på Aftonbladet.