Texter

På denna sida lägger vi upp texter av olika slag med anknytning till Hjalmar Söderberg och Söderbergsällskapet, till exempel anföranden som hållits vid sällskapets program, minnesord, m.m.

Hjalmar Söderberg och den internationella politiken

Föredrag av Ove Bring, medlem i sällskapets styrelse och professor emeritus i internationell rätt, vid Söderbergsällskapets möte den 5 oktober 2019. Föredraget framfördes av sällskapets ordförande Gustaf Neander eftersom Ove Bring hade skadat ett ben.

Hjalmar Söderbergs författarskap lever, främst till följd av hans romaner om mänskliga relationer i ett svunnet Stockholm. Man han kommenterade också politiken, särskilt den internationella politiken och indirekt den internationella rätten. I sina verk infogade han inlägg om militarism, makt och rätt, krig och fred. Tidigt angrep han med frenesi nazismen.

I år uppmärksammar vi att det är 150 år sedan Hjalmar Söderberg föddes. Han speglar i sina romaner förhållandet mellan erotik och moral, mindre bekant är att han också intresserade sig för internationell politik och moral. Många exempel finns i Elena Balzamos bok Den engagerade skeptikern. Hjalmar Söderberg och politiken (2001) och i Gunnar Syréhns Den landsflyktige stockholmaren. Hjalmar Söderberg och Danmark (2018).

Min genomgång fokuserar på de politiska ståndpunkter och formuleringar som Söderberg var beredd att kommunicera till offentligheten – i sin roll som skönlitterär författare eller tidningsskribent. Han fördömer politisk demagogi och hävdar plikten av ett sökande efter den objektiva sanningen. Under 1900-talet sker en glidning i hans författarskap, han blir alltmer av en tänkare och mindre av en diktare. Han visar ett engagemang för rättsstatens principer och för en internationell moral med rättslig förankring.

Ett tidigt ställningstagande av denna typ förekommer i Historietter (1898) där Söderberg berör den politiska mentaliteten i Frankrike till följd av Dreyfus-processen. Den judiske officeren Alfred Dreyfus, vars familj kommer från det av tyskarna erövrade Elsass, anklagas för spioneri genom samröre med den tyska ambassaden i Paris. Med sylvass men distanserad ironi låter Söderberg i den lilla berättelsen ”Kyrkofadern Papinianus” en kyrkans man avslöja sina politiska fördomar. Prelatens syn på skuld och straff är minst sagt originell. Dreyfus må vara oskyldig till landsförräderi, men hans fall måste sättas in i ett större nationellt sammanhang. Den nödvändiga respekten för samhället kräver att han betraktas som skyldig. ”Om kapten Dreyfus vore en verklig fosterlandsvän, skulle han själv inse detta”. Han får ta sitt straff i det allmännas intresse. Läsaren får själv reflektera över absurditeten i detta. Söderberg avstår från didaktiska pekpinnar.

Mer explicit är Söderberg i sin kritik av kolonialismen, närmare bestämt den brittiska kolonialismen i Indien. I en recension i Svenska Dagbladet 1897 av Rudyard Kiplings indiska berättelser får han tillfälle att jämföra Kiplings Indien med engelsmännens Indien. ”Det befanns nämligen”, skriver han, ”att engelsmännen, som redan i så många släktled med liv och lust hade koloniserat, plundrat och exploaterat detta Indien, ännu icke hade sett det, verkligen sett och förstått det”. Detta i motsats till Kipling.

Den koloniala situationen i Indien ledde till det från början begränsade s.k. seapoyupproret som 1858 utvecklades till en landsomfattande revolt mot det brittiska styret. Söderberg noterar att upproret ”kvävdes i blod” och att hos engelsmännen tanken väcktes att man måste civilisera, dvs. europeisera, ”detta folk, som man dittills hade nöjt sig med att utsuga”. Söderbergs språkbruk är här förvånansvärt modernt, det leder tanken till år 1968 och Vietnamrörelsen.

Söderberg skulle återkomma till det internationella och principiella i tankeboken Hjärtats oro (1909). Texten inleds med hur författaren, driven av sin mentala oro, hamnat i Dragör vid Öresund, där han under några sommarveckor makligt tycks slå ihjäl tiden. Men i realiteten har han checkat in på det lilla badhotellet med ett litterärt projekt i bakhuvudet. Han ska producera lågmälda tankefigurer och utmana gällande föreställningar. Bland annat vill han punktera filosofen Vitalis Norströms pragmatiska sanningskriterium kopplat till en kristen grundinställning. En angreppspunkt är kristendomens passivitet inför det onda. Söderberg menar tvärtom: man ska motstå det onda. Här kommer han nära begreppet mänskliga rättigheter, att vi alla har rätt att insistera på en människovärdig behandling. Och inte vända andra kinden till.

I bokens första avsnitt möter författaren ”djäfvulen” i Köpenhamn och de tar ett glas absint tillsammans. Djävulen berättar om meningslösheten i de militära befästningarna på landsidan till Köpenhamns försvar. Ett halvt dussin moderna örlogsfartyg kan lägga sig på sjösidan och göra slarvsylta av det mesta i staden. Djävulen är mycket intresserad av detta. En bomb slår exempelvis ned på Kongens Nytorv och ”gör blodpudding av ett par tre fulla spårvagnar”. Det tycker djävulen är alldeles förträffligt. Han förklarar att bombardemang av en befäst stad ”står i full överensstämmelse med den militära hedern, och det europeiska folkrättssamvetet i Haag har inte ett muck att invända”. Ju fler massakrer, desto effektivare krigföring. Djävulen förväntade sig mer av samma slag till följd av ”luftskeppsteknikens utveckling”. Djävulen och författaren såg här framför sig områdesbombning som stridsmetod, något som tyska storstäder skulle få uppleva under andra världskriget.

Mellan raderna står Söderberg för en internationell moral som han beklagar inte är utvecklad till internationell rätt, ”det europeiska folkrättssamvetet” får klä skott för sin passivitet. Hans tänkande låg här på en progressiv framkant, i dag är områdesbombning som urskillningslöst drabbar civilbefolkningen folkrättsligt förbjuden.

Vad gällde frågan om kvinnlig rösträtt lyste hans reformvilja däremot med sin frånvaro. Även här rörde det sig om en gränsöverskridande problematik. I England hade den internationella suffragettrörelsen sitt högkvarter och i Sverige skulle Elin Wägner ge sig in i kampen.

Söderberg lät sig inte imponeras av argumenten. Lagstiftningen, skriver han, ”kan inte ändra om naturen och göra kvinnan till mannens jämlike”. Det finns i Hjärtats oro återkommande ironiska slängar mot kvinnosaken, vilket är förvånande med tanke på Söderbergs val i sitt privatliv av självständiga kvinnor som Maria von Platen och Emilie Voss. Men den kvinnosaksfientliga ironin är så gamängaktig att läsaren blir osäker på om den ska tas på allvar.

Hjärtats oro inkluderar ett socialt tema med medkänsla för svaga och förtryckta. Men författaren suckar uppgivet inför världens gång. Den pågående svenska storstrejken speglar en evig kamp mellan rika och fattiga i alla länder. Socialismen har en ”djup frändskap” med kristendomen, den ”är kristendomen utan Gud”. Den yttersta dagen har sin motsvarighet i den sociala revolutionen. Söderberg framstod som en radikal liberal som kunde ironisera över såväl kapitalism och socialism som kristendom.

Han konstaterar att statsmakten historiskt inte har sin grund i ”någon som helst rätt”, utan att förhållandet är det omvända: ”Rätten har sin grund i makten”. Statsmakten avskaffade en gång blodshämnden för att få ett våldsmonopol och kunde därefter utveckla ”den juridiska rätten”. I stället för samhällshotande primitivism kom statsmakten med reglerad och förutsägbar straffmätning. Resonemanget är invändningsfritt, men en rättshistoriker skulle säga att det är trivialt. Vad Söderberg vill komma fram till är att juridiken missbrukas genom tal om ”det allmänna rättsmedvetandet”, ett begrepp som påstås vara enhetligt men som i själva verket skiftar i innehåll allt efter olika folk och samhällsklasser. Här synes han föregripa en postmodernistisk relativisering av accepterade begrepp och ”sanningar”.

I Den allvarsamma leken (1912) återkommer han till Dreyfusprocessen. I Paris har Henrik Rissler hört tidningsförsäljarna ropa ut en nyhet om den senator som är en av Dreyfus försvarare: ”Scheurer-Kestner har haft en negress till älskarinna!” Rissler funderar: ”Scheurer-Kestner är visst omkring sjuttio år och kan naturligtvis under ett långt liv ha hittat på ett och annat att roa sig med. Men hur det kan bli ett bevis på Dreyfus brottslighet, det förstår man inte strax . . . ”. Söderberg hade redan i historietten ”Papinianus” förmedlat samma ironiska fundering till läsaren.

Senare i Den allvarsamma leken hamnar Emile Zolas stridsartikel ”J´accuse” på Nationalbladets redaktion. Zola anklagar det franska politiska och militära etablissemanget för en orättfärdig behandling av Dreyfus. Nationalbladets redaktör Markel bestämmer att hela artikeln ska översättas och tryckas. Tidningen hade, enligt berättaren, ”från första ögonblicket hållit den rätta kursen i Dreyfusaffären”.

Men nu är det 1898 och det finns fler internationella frågor som påkallar uppmärksamhet. Arvid Stjärnblom stannar till vid Gustav Adolfs torg och läser depeschbyråns senaste telegram: ”Påven har erbjudit sin medling mellan Spanien och Förenta staterna”. USA stödjer den cubanska frihetsrörelsens kamp mot den spanska kolonialmakten. En amerikansk väpnad intervention är på gång. Arvid ser framför sig påven Leo XIII:s gubbprofil och president McKinley, ”det amerikanska storkapitalets automatiska talmaskin, språkröret för alla dem som skulle förtjäna pengar på kriget”. Arvid tänker att de två herrarna får lite svårt att förstå varandra. I bakgrunden tycker han sig se virriga spanska statsmän och generaler som talade om Spaniens ära, ”det vill säga i det här fallet deras egen”. Nej tänker han, ”det kriget lär Leo XIII inte kunna förebygga”.

President McKinley önskar dock en fredlig lösning, men i april 1898 pressas han av kongressen och den inhemska opinionen att intervenera. Det spansk-amerikanska kriget bryter ut och Söderberg reagerar som alltid mot våldets praktik.

Dreyfusaffären fortsätter in på 1900-talet och här reagerar han mot lögnens praktik. I ett tal i Frisinnade klubben 1902, vid en fest till Emile Zolas ära, talade han om Zolas sanningslidelse, om dennes tro på sanningen som ”det högsta och enda värdet”.

I Den allvarsamma leken finns också flera hänvisningar till unionskrisen. Arvid skriver nyårskvällen 1902 ett brev till sin far. Där påpekar han att den svensk-norska unionen blivit en svaghet och en fara för Sverige. Norge vill ut ur unionen och konsulatstriden är bara en förevändning för att nå detta mål. Arvid tror att om krig med Ryssland utbryter kommer norrmännen att falla Sverige i ryggen. Norges grundlag stadgar att landet ska vara ”ett fritt och självständigt rike”. I praktiken har Norge autonomi, men inte suveränitet. Skulle fadern acceptera en sådan situation i Sverige? Kan han verkligen förebrå ”norrbaggarna att de inte är riktigt nöjda” med denna halvmesyr för egen räkning?

Senare, när unionsupplösningen 1905 är ett faktum, hävdar Henrik Rissler att ett krig mellan Sverige och Norge skulle ha varit början till slutet på bägge rikenas historia, eller i vart fall ”början till en lång vargatid”. Men, säger han, ”jag ansåg mig inte kallad” att undervisa de ledande männen om en så självklar sak. ”Jag ansåg det riktigast att lita på att de begrep det lika väl som jag. Och det tycks de ju också ha gjort!”

Söderberg vände sig emot den konservativa stridslystna minoritet som fanns i Sverige i unionsfrågan. I dessa kretsar, menade han, tolkade man kung Oscars fredliga hållning som ”en gammal och slagrörd mans ängsliga försiktighet”. Men, reflekterar han i en minnesartikel 1932:

Jag kan inte tänka mig annat än att Oscar II även i yngre och kraftigare år skulle ha handlat som han gjorde. Unionsproblemets olöslighet har han icke kunnat undgå att inse, och att med militära maktmedel ingenting verkligt stod att vinna men ohyggligt mycket att förlora för hela Nordens framtid, det torde senare tiders händelser ha lärt de flesta av dem som icke förstod det då. Och nog begrep salig kungen det!

Söderberg intresserade sig också för försvarsfrågan och kritiserade indirekt dem som tjatade om upprustning. I Sverige fanns en skiljelinje mellan vänster och höger rörande finansieringen av en pansarbåt (F-båten). I novellen ”Generalkonsulns F-båtsmiddag” (1912) togs även frågan om Danmarks försvar upp i ett militärstrategiskt resonemang. Någon i sällskapet påpekar att Tyskland i en krigssituation kommer att ”kasta sig över Danmark”, eftersom landet är ”hopplöst och hjälplöst” oförsvarbart och dess erövring ”är gjord i en handvändning”. Söderberg förutskickade här en tysk ockupation av Danmark. Så blev det inte under första världskriget men väl under andra.

Efter det första världskrigets utbrott 1914 stödde en stark opinion i Sverige det wilhelminska Tyskland och det habsburgska Österrike. Statsvetaren Rudolf Kjellén tonade ned 1789 års idéer om frihet, jämlikhet och broderskap och förespråkade i stället ”1914 års idéer” – om nationell gemenskap, ordning och rättfärdighet. För en stormakt var det rättfärdigt att söka expansion på andra staters bekostnad. Makt och geopolitik var realiteter som trumfade internationell rätt.

Söderberg reagerade starkt mot dessa strömningar i tiden. När han 1915 tillfrågas av Aftonbladet om sin uppfattning fnyser han följande om 1914 års idéer: ”Jag har den äran att känna dem. De är inte nya. De går som ledmotiv genom hela världshistorien: maktbrunstens, rovlystnadens, våldets och dumhetens idéer.”

När han 1922 publicerade dramat Ödestimmen, om situationen ”kort före utbrottet av ett stort krig” som det heter i scenanvisningarna, ironiserar han över den makthungriga nationalismen. I en scen låter han en ung officer i kejsardömet Taurien förklara för sin fästmö vad som gäller i storpolitiken. Vi ger först ordet till henne:

RUT: Karl, jag är din – i krig och fred. Men varför tror du så säkert att det blir krig?

KARL: Därför att det måste bli det – nu eller aldrig. Freden är utsliten. Vi har växt ur den, den kväver oss.

Och något senare i stycket utbrister Karl:

Är vi en stormakt eller är vi inte? Har vi världens bästa här bara för att briljera i paradmarsch? Men det finns gränser för vad en stormakt kan tåla – för vad den bör tåla! Din fars alltför välkända fredsvänlighet har inbragt oss det ena nederlaget efter det andra vid diplomaternas gröna bord. Men en stormakt måste vara fruktad, annars blir den till åtlöje, för gud och människor.

Kejsarens akademiske rådgivare, historikern Cassius, betonar det tauriska folkets rätt och plikt att härska över andra folk. Mellan raderna kastas skulden för det första världskriget på Tyskland – och Söderberg förfasas över de tyska akademikernas svek i sammanhanget. De borde, som han, hata kriget.

Ödestimmen har i stort sett aldrig spelats på teatrarna och Jesper Högström menar i sin Söderbergbiografi att pjäsen ”blir ett ganska mekaniskt skådespel, med pappdockor som är tomma bärare av idéer”. Jag håller inte med, utan ansluter mig till Elena Balzamos beskrivning av ”ett teaterstycke som, trots att det främst är ett politiskt reflexionsdrama, är ett litterärt mästerverk, ett idédrama i ordets renaste bemärkelse”.

Mellankrigstiden präglas av diktaturernas ankomst i Europa och Söderberg tar sig åt pannan. Hitler, Mussolini och Stalin ser han som banditer, och Hitler är den värste av dem. 1934 skriver han i Vecko-Journalen att ”vad vi har vant oss att kalla tysk kultur nu hör till oåterkalleligt förgången tid”. Och i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skriver han samma år att nazismen har förvandlat Tyskland till en kriminalfilm. Och i samma tidning skriver han 1935 om det tyska folket att det alldeles hjälplöst fallit offer för ”den smutsigaste och lögnaktigaste demagogi historien ännu har sett”. I sina privata brev och anteckningar kallar han Hitler för infantil viljemänniska, pratmakare, sutenör, ilsken hund och massmördare. Han ser tidigt nazismen som ett hot mot världsfreden. Han bor sedan länge i Köpenhamn med sin andra hustru och han anar en kommande tysk ockupation av Danmark.

Offentligt yttrade sig Söderberg sparsamt efter nazisternas maktövertagande och mot slutet av sitt liv knappast alls. I GHT kritiserade han i oktober 1939 antisemitismen och i februari 1940, under finska vinterkriget, uppmanade han Sverige att överge sin neutralitet och ställa sig på Finlands sida. Det blev hans sista offentliga inlägg. Den 9 april 1940 kommer tyskarna och han beväpnar sig med en rakkniv för att inte falla i deras händer. I oktober året därpå dog han, i ett Köpenhamn under tysk ockupation.

Gunnar Syhrén har i Den landsflyktige stockholmaren påpekat att Söderbergs politiska klarsyn dessvärre inte har mist sin aktualitet. Han avslutar sin bok som följer:

Hans sätt att betrakta perverterad nationalism och förvrängda sanningar som bakgrund till första världskriget, och samma fenomen som varande orsak till det andra, kan med ett minimum av fantasi ses peka på faror också i dagens storpolitiska situation. Detsamma gäller hans försvar för mänsklighet i en tid då människorättigheter är under press.

Vi har här uppmärksammat Hjalmar Söderbergs officiella och publika ställningstaganden. I brev till goda vänner eller i sina efterlämnade anteckningar kan han ta ut de politiska svängarna mer explicit. I brev till Carl Laurin, men även i tidningsinlägg, tog han engagerat ställning för den republikanska demokratiska sidan i spanska inbördeskriget. Sedan den blivande diktatorn Francisco Franco segrat 1939 var det skäl att hylla de svenska frivilliga som förgäves deltagit i kampen. Den svenska hjälpkommittén för Spanien gav ut en antologi med olika bidrag från svenska författare och med titeln I dag Spanien . . . Boken inleddes med en hälsning från Söderberg:

Unga svenska män, som har kämpat därute i världen för folkfrihetens sak – jag hälsar Er med [. . .] vördnad.

Efter andra världskrigets slut utgav Herbert Friedländer en bok med dittills opublicerade texter av Söderberg – Makten, visheten och kvinnan. Efterlämnande anteckningar (1946). Här finns ytterligare fördömanden av diktatorerna i Europa, men även våldsam kritik av brittiske premiärministern Chamberlain och dennes utrikesminister Halifax, som Söderberg ser som samarbetspartners till Hitler i fråga om Münchenöverenskommelsen om Tjeckoslovakien och det som blev upptakten till andra världskriget.

Söderberg kritiserade inte kommunismen lika ofta som nazismen, men hans principiella hållning var densamma, och i sitt sista officiella inlägg i februari 1940, i GHT, tog han parti mot Sovjetunionen i Finlands vinterkrig. Han avslutar sitt inlägg med att kommentera det politiska läget som följer:

Ställningen är denna: På ena sidan står Ryssland – så länge Stalin har makten i sin hand – och Tyskland, så länge Hitler har hären i sin hand. På andra sidan står Finland, Västmakterna och civilisationen. Och på samma sida står framtiden, såvida denna jord ännu har något som kan kallas en framtid. På vilken sida skall Sverige stå?
Det var då han menade att Sverige skulle överge sin neutralitet – och gå i krig mot Ryssland.

Söderberg sökte den politiska sanningen och han menade att man måste våga uttala den. Även mot makten i form av en diktatur. Då blev, som Gunnar Syhrén uttryckt det, sanningen till ett motstånd och tanken till en handling. Författaren som tänkare står för handling. Här ligger Söderberg i linje med den högst aktuelle amerikanske historikern Timothy Snyder som, i en skrift om det 20:e århundradets erfarenheter, argumenterar för ett intellektuellt motstånd mot tyranniets praktik, en form av sanningssökande aktivism i stället för tillbakadragen passivitet inför det onda. Hjalmar Söderberg förvånar oss genom att ha en plats i det moderna, vara en del av moderniteten.

Ove Bring

Hjalmar Söderberg, Horatius och Lydia

Föredrag hållet av fil dr Martina Björk, nedan, vid Hjalmar Söderbergsällskapets årsmöte den 21 januari 2017.

IMG_7576 (1)

”Förnamnet tog jag från Horatius”

I samband med att Pernilla Augusts filmatisering gick på bio, läste jag om Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken – och kom också över Kurt Mälarstedts intressanta artikel från DN från 2009. (Artikeln återges nedan). Den handlar nämligen om ett brev som Hjalmar Söderberg fick och besvarade.

En sommardag år 1922, tio år efter det att Den allvarsamma leken kommit ut får Hjalmar Söderberg ett brev från Lydia Stille. Ja, hon heter så, en dam i Tranås, en beundrarinna som frågar om författaren månne haft henne i åtanke då han valde namn till romanens kvinnliga huvudperson. Denna fru Stille har nämligen författat dikter som blivit publicerade – och så har hon grunnat om han kanske har sett dessa och lagt hennes namn på minnet. Söderberg svarar omgående och utbrister: ”Det finns märkvärdiga sammanträffanden!” Han säger sig inte känna till avsändaren, denna amatörpoet från Tranås, men avslöjar: ”Förnamnet tog jag från Horatius.”

Det är ju inget självklart svar, tänker jag. Det finns en Lydia också i Apostlagärningarna, hon som döptes av Paulus och blev den första kristna europén. Lydia är ett vackert namn och var populärt vid förra sekelskiftet. Det kan alltså ha funnits flera skäl till valet av namn. Men Söderberg uttalar sig tvärsäkert. Ändå var arbetsnamnet Paula – som i alla fall får mig att associera till Paulus och Lydia i Apostlagärningarna. Men han bytte alltså namn, och jag blev nyfiken på om det fanns någon anledning till att han hämtade namnet Lydia hos Horatius. Detta skall mitt föredrag handla om. Jag menar att Söderberg har hämtat inspiration till sin Lydia i Horatius diktning.

Horatius Lydia-dikter

Horatius diktsamling Oden,  eller Carmina (som är dess latinska namn), kom ut år 23 f Kr och är nog hans mest kända verk. Ur denna är hämtade flera bevingade uttryck, såsom ”Carpe diem” – Fånga dagen; ”Nunc est bibendum” – Nu ska vi dricka; ”Exegi monumentum aere perennius” – Jag har uppfört ett monument mer varaktigt än brons.

En del av dikterna är filosofiska betraktelser, kommentarer till något som hänt eller vad någon sagt, några handlar om Augustus och ett antal är kärleksdikter. I kärleksdikterna finns ett galleri av personer med grekiska namn, av den anledningen att förebilderna till dessa dikter är grekiska. Horatius berömmer sig av att ha överfört den grekiska poesin till latinsk vers. Ett antal åtråvärda kvinnor förekommer. Lydia, vars namn helt enkelt betyder ”flickan från landskapet Lydien” (i nuvarande Turkiet) är en av dem. Hon förekommer i fyra dikter och är därmed den kvinna som får mest uppmärksamhet i Horatius diktsamling. I alla dikter tilltalas hon av ett diktjag – som jag för enkelhets skull kommer att kalla ”skalden”.

Jag skall här kort presentera dikterna för att sedan återkomma till dem.

Den första (1.8) handlar om en man, Sybaris, som blir så förälskad i Lydia att han helt glömmer sina plikter. Kärleken har gjort honom världsfrånvänd och overksam. Skalden står utanför och beskriver detta. Men i nästa dikt (1.13) är han märkbart svartsjuk. Första strofen lyder:

Cum tu, Lydia, Telephi

cervicem roseam, cerea Telephi

laudas bracchia, vae meum

fervens difficili bile tumet iecur!

I Göran Svärds översättning:

När du, Lydia, Telephus’

rosenskimrande hals, Telephus’ mjölkvita

armar prisar – då kokar, ve,

levern i mig och spyr bittraste galla ut.

Uppenbarligen blir både den som blir älskad av Lydia och den som svartsjukt står och ser på förgjord av hennes charm och skönhet.

I den tredje dikten (1.25) har svartsjukan utvecklats till en önskan om hämnd, om att någon sorts gudomlig rättvisa skall råda, att Lydia skall bli gammal och inte längre vara lika eftertraktad. Hon skall få känna hur det känns att bli ratad.

Den fjärde dikten (3.9) är en dialog mellan diktjaget och Lydia. I den får vi reda på att även diktjaget – skalden – har haft en romans med Lydia. Men nu har de båda nya partners. De verkar nöjda med sina liv, men skalden undrar vad som skulle hända om kärlekens klockor skulle klämta för dem igen.

Ivar Harrie, som skrivit en bok om Horatius, kallar diktserien med Lydia för ”en skiss till en kärleksroman”. Men varken han eller någon annan drar en parallell mellan Horatius och Söderberg, så här var så att säga oplöjd mark för mig.

Venus tvingande ok

Ni som har läst Den allvarsamma leken vet att Arvid Stjärnblom och Lydia Stille inleder en sommarromans som inte följs upp. Det har ingenting med bristande intresse att göra, utan beror på Arvids passivitet som kommer av känslan att han ingenting kan erbjuda. Här skulle man kunna invända mot min tes, i och med att Söderberg låter Arvid vara olydig gentemot Horatius. I stället för att göra det horatianska ”carpe diem” till sin devis låter Arvid tillfällena passera och slumpen råda. Trots att han dagligen tänker på Lydia hör han inte av sig till henne. Men när han hör om Lydias giftermål med den stenrike och betydligt äldre Marcus Roslin, ser han inom kort själv till att ”bli gift” med ett gott parti, Dagmar Randel. Så går åren.

I den sista av Horatius Lydia-dikter som jag nämnde (3.9) möts skalden och Lydia i en dialog. I varsin inledande strof prisar de nostalgiskt den lycka som utmärkte den tid då de var förälskade. Nuförtiden är de upptagna på var sitt håll: Lydia älskar en annan man, Calais, och skalden har ett förhållande med den blonda Chloë. Horatius frågar:

quid si prisca redit Venus

diductosque iugo cogit aeneo,

si flava excutitur Chloe

reiectaeque patet ianua Lydiae?

 Vad skulle hända om den forna Venus återvänder och tvingar in under sitt ok av brons dem som blev åtskilda? Vad skulle hända om blonda Chloë kastas ut och dörren står öppen för den försmådda Lydia? (min översättning)

I Den allvarsamma leken korsas Arvids och Lydias vägar igen, tio år senare. Av en händelse träffas de under en föreställning på Operan. När Lydia under deras samtal får veta att Arvid är gift ställer hon den kanske något överraskande frågan: ”Är hon ljus eller mörk?” ”Ljus”, svarar Arvid. Hans blonda Chloë heter Dagmar.

Vad skulle hända om den forna Venus återvänder? Mellan Arvid och Lydia flammar passionen upp på nytt. När de så bejakar den, är det inget som de själva väljer. Åtminstone är det så jag läser Söderberg. Genom redaktör Markels ord bjuds läsaren att förstå den idé om ödets makt över människan, den determinism som Söderberg är känd för och som också sammanfaller med den antika ödessynen.

Markel säger: ”Man väljer inte sitt öde. Man väljer lika lite sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!”

”Prisca redit Venus”. Den forna Venus har alltså återvänt för att under sitt ok tvinga samman Arvid och Lydia som en gång skildes åt.

Det handlar om att finna sig på samma gång ”villig och tvungen”, som Viktor Rydberg formulerar det i sin dikt ”Skogsrået”, som också är central i Den allvarsamma leken. Det är en typiskt romantisk dikt om ett övernaturligt väsen och om erotikens förtrollande och förgörande kraft. En man lockas av ett kvinnligt väsen, ett skogsrå. Han måste ge sig in i denna passionens häxkarusell, trots att han inte kan komma oskadd ur den. För sig själv citerar Arvid några rader:

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,

han får aldrig mer det tillbaka.

Till drömmar i månljus trår hans själ,

han kan ej älska en maka.

Mötet med Lydia förändrar Arvid. Han är inte längre den han var och det är omöjligt för honom att gå tillbaka till sitt gamla liv och till sitt äktenskap.

 

Lydia som kvinnotyp

I den romantiska naturmystiken förekommer skogsrån och älvor som förvrider huvudet på män så att de blir galna eller till och med dör. Det är något liknande vi möter hos Lydia, både hos Horatius och Söderberg. Låt oss återvända till Horatius Lydia. Dikt 1.8 inleds:

Lydia, dic, per omnis

te deos oro, Sybarin cur properes amando

perdere

Lydia, jag ber dig vid alla gudar, tala om för mig varför du är så ivrig att förgöra Sybaris

med din kärlek… (min översättning).

Nu är det så att Sybaris inte dör i ordets vanliga mening, men han förändras – till det sämre, enligt hans manliga vänner. Han blir frånvarande, omanlig och ointresserad av det som borde uppta hans intresse. Han försvagas. Ordet ”perdere” betyder verkligen ”förgöra”. Horatius Lydia besitter en kraft som bryter ned mannen.

Idén om en kvinnotyp som förgör män, en mansslukerska, en femme fatale, blir populär under förra sekelskiftet. Lydia Stille kan sägas förkroppsliga denna idé. Hon inleder förhållanden med tre andra män förutom Arvid. Det är äkta maken Marcus Roslin, Arvids tidningskollega Kaj Lidner samt hans revykamrat Ture Törne. Lika många män har Lydia hos Horatius, utöver skalden själv. De är alltså Sybaris (för övrigt kan nämnas att hans namn är samma som ”sybarit” – vällusting), Telephus, han vars hals och armar hon prisar och Calais från dialogdikten. De två första tillhör skaldens vänkrets – framgår det av dikterna. Båda ”Lydior” väljer alltså älskare ur den manliga huvudpersonens umgänge. Ett citat ur Den allvarsamma leken: ”Och han (Arvid) tänkte: ”Det var nu också en förfärlig mani hon hade: att alltid välja sina älskare just bland mina vänner och bekanta…”

I Söderbergs roman tar Kaj Lidner livet av sig. Varför är inte helt utsagt, men man kan läsa mellan raderna att det är hans affär med Lydia som blir den utlösande faktorn. Vad vi i varje fall kan sluta oss till är att hennes kärlek inte räddar honom. Det är en juldagsmorgon som han begår självmord – och just på julafton har det ringt på hennes dörr medan Arvid var där.

Detta med Lydia som litterär ”typ” föreslås av söderbergsforskaren (tillika er tidigare ordförande) Bure Holmbäck. Han menar att Rydbergs dikt introducerar denna typ. Lydia är inte längre en oskuldsfull ung flicka som bor med sin pappa, utan representerar nu den ”ödesdigra” kvinnan. Holmbäck hänvisar till ett ställe i romanen, där Arvid hör en vän berätta om en flickvän från förr som varit svekfull. Arvid kommenterar: ”Det fanns alltså en Lydia på 1870-talet också. Ack ja, det har väl alltid funnits och skall alltid finnas. Hon är evig som naturen.” Och ja, hon fanns även i antikens Rom – åtminstone i litteraturen.

Holmbäck refererar också till en scen i romanens slut. Det är vid en försoning, julafton 1908, just den dag som Kaj Lidner – får vi anta – ringer på hennes dörr. Lydia har fått Iliaden i present av Arvid, så här har vi ytterligare en koppling till antik poesi (i det här fallet inte romersk lyrik men grekisk epik) och hon frågar honom vem Ate var. Han svarar: ”Ate… var en grekisk gudomlighet. En av de mindre. En ödesgudinna. En olycksgudinna. Hon ansågs som en personifikation av det bedårande fördärvet.”

Horatius Lydia är som typ betraktad lik många andra eftertraktade kvinnor i antik lyrik: hon är självständig, temperamentsfull och förförisk men nyckfull. Lätt att fånga och samtidigt svårfångad. För henne tycks kärleken vara en lek. För mannen också, till en början. Men när det väl blir allvar flyr hon, in i någon annans famn. Hon är älskarinna, inte maka. Det här är en kvinnotyp som är vanlig i romersk poesi under det vi kallar guldåldern, Caesars och Augustus tid, kanske med början hos Catullus. Poeterna skapar flickvänner utifrån den här modellen till sina alter egon. Flickvännerna har grekiska namn, de är attraktiva. Diktsviterna blir som följetonger. I vissa fall, som hos Catullus och Propertius, framställs kärlekssagan som något alldeles unikt.

Catullus skriver om sin Lesbia (ett namn han valde för att hedra Sapfo) i en dikt att hon inte ville ha någon annan än honom, inte ens om Jupiter själv henne bad. Vi kan höra Lydia Stilles upprepade ord eka: ”Jag har aldrig älskat så”. Men Catullus diktjag får erfara att Lesbia träffar andra – och han konstaterar bittert i samma dikt att hennes ord inte är värda någonting: ”Men det som en kvinna säger till sin trånande älskare – det bör man skriva i vinden och i snabbt rinnande vatten” (min översättning).

Propertius förklarar för läsaren att kärleken till Cynthia är stark och äkta, något alldeles speciellt.

Propertius 1.12:

mi neque amare aliam neque ab hac desistere fas est:

Cynthia prima fuit, Cynthia finis erit.

Det är inte möjligt för mig att vare sig älska någon annan eller avstå från henne: Cynthia var den första och Cynthia skall bli den sista. (min översättning)

Men även hon är otrogen och nyckfull och visar inte lika mycket engagemang som sin älskare.

Ovidius har sin Corinna – och han skildrar deras stormiga relation i många dikter: båda han och hon är otrogna.

Tibullus älskar Delia som också är opålitlig svekfull.

Medan dessa poeter har en musa – har Horatius flera – av vilka en av dem är Lydia.

Arvid betraktar sin Lydia som den stora, riktiga, sanna kärleken. Men blir gång på gång besviken. Eventuella tankar på ett liv med Lydia, med henne som maka, måste han släppa. För hon är just den här typen från romersk lyrik: älskarinna, inte maka.

Jag erinrar mig en passage ur Den allvarsamma leken. Det är när Lydia stolt frågar Arvid om han har noterat dörrskylten till hennes nya stockholmslägenhet (dit hon flyttat efter att ha lämnat sin make). Med skylten manifesterar hon sin självständighet och ovilja att gifta om sig (och därmed byta efternamn). Hon säger: ”Jag är glad att jag har fått igen mitt namn och mig själv: att jag åter en gång har blivit Lydia Stille. Jag tycker att jag har fått igen något av mig själv, något som jag hade tappat, eller slarvat bort… Såg du min lilla mässingsplåt på dörren? Lydia Stille står det på den! Ingenting mer, ingenting annat! Och annat skall det heller aldrig stå på min dörr – varken Roslin eller Stjärnblom eller något annat!” Det är i samma veva som hon säger: ”Mig får du älska på hedniskt vis”. Och hon återkommer också i slutet av romanen att hon aldrig vill gifta om sig. Det räcker med en gång, som hon säger. Till och med det var en gång för mycket.

Den utestängde älskaren

Som jag nämnt skrev de romerska författarna med grekiska förebilder. De grekiska personnamnen är ett exempel på hur man övertagit en poetisk värld. Ett annat är de litterära motiven. Ett sådant är ”paraklausithyron” som kommer av grekiskans ”paraklaio”, ”sörja bredvid” och ”thyra”, ”dörr”.

Det handlar alltså om hur en man önskar bli insläppt av sin dam, men tvingas vända med svansen mellan benen. Motivet förekommer i grekisk poesi men blir så gott som obligatoriskt i augusteisk poesi, där man kallar det exclusus amator, ”utestängd älskare”. Ovidius har en sådan dikt (Amores 1.6), som är 74 rader lång, där skalden försöker övertala en portvakt om att få komma in men blir nekad: ”Se….. hur dörren har blivit våt av mina tårar” (min översättning) – apropå detta med att gråta vid dörren. Även Propertius och Tibullus har detta motiv. Propertius (1.16) tilltalar dörren och frågar:

‘ianua vel domina penitus crudelior ipsa,

quid mihi tam duris clausa taces foribus?

 Port, du som till och med är mer grym än min härskarinna,

varför tiger du för mig, stängd med dina massiva dörrar? (min översättning)

I Horatius dikt 3.10 står diktjaget utanför en annan kvinnas port, Lyce, och piskas av blåst och regn utan att få komma in.

I Den allvarsamma leken blickar Arvid otaliga gånger upp mot sin älskades fönster, i vilket hon brukar tända två ljus. Om de lyser, vet han att hon är hemma. Ändå händer det att hon inte öppnar när han ringer på dörren. Vid ett tillfälle ringer Arvid på Lydias dörr tre gånger utan att hon öppnar. Dagen därpå skickar hon ett brev till honom i vilket hon förklarar det uteblivna välkomnandet. Vredgad skriver han i sitt svar att han aldrig mer kommer att stå som ”en usel kärlekstiggare”, som han uttrycker det, utanför hennes dörr. Och som jag redan har nämnt ringer det på hennes dörr vid ett senare tillfälle, när Arvid är hos henne. Lydia underlåter att öppna. Denna gång är det en annan ”usel kärlekstiggare”, Kaj Lidner, får vi förmoda, som står utanför.

Arvid är en exclusus amator, ”en utestängd älskare”: han som ena kvällen släpps in genom sin älskarinnas dörr för att nästa kväll förgäves ringa på dörrklockan. I detta spel är Arvid en lekboll för Lydias nycker. Han är välkommen de stunder hon behagar öppna för honom. Det är en destruktiv lek som Arvid inte vill delta i.

Bittert tvingas han inse att han inte kan hoppas på något annat av Lydia, hon ”som lockar till sig den ena mannen efter den andra och aldrig slår sig till ro, förrän ålderdomen eller döden sätter punkt för trafiken”. Även i detta citat läser jag en referens till Horatius. I dikt 1.25 finns samma tanke formulerad som en önskan om hämnd, att livet skall döma rättvist så att också hans älskade en gång skall få känna hur det är att bli avvisad. När Lydia blivit äldre kommer inte längre kärlekstiggarna att stå på rad utanför hennes fönster och fråga: ”Lydia, dormis?” ”Lydia, sover du?”. Likväl skall åtrån brinna i henne, alltmedan männen kommer att rikta sin blick och håg åt ett annat håll.

Dikten i Göran Svärds översättning:

Numer djärva ynglingar mera sällan / ivrigt bultar på dina fönsterluckor, / inte de dig sömnen berövar, porten / vilar på tröskeln,

den som förr så lätt och så ofta svängde / på sin dörrtapp. Du inte mer får höra / ”Dessa långa nätter förtär mig, vakna, / Lydia, vakna!”

Snart i stället skall du som gammal gumma, / glömd av forna älskare, gå i öde / gränd och gråta när i den svarta natten / nordanvind viner.

Ännu kärlekslustan dig bränner, den som / brukar hetsa stona till vild besatthet, / ännu den din såriga lever fräter, / medan du klagar

att den glada ungdomen bara gläds åt / friska murgrönsrankor och mörkgrön myrten, / men åt östans vintriga vindar offrar / löven som vissnar.

I det här antika litterära motivet är den uppvaktande mannen ofta berusad. Men Söderberg vänder på det när han låter Arvid som utestängd älskare uppgivet lämna Lydias dörr, förnedrad, och gå ut i stockholmsnatten och supa ned sig. ”Han gick på en krog och söp förfärligt.”

Årstider

När Arvid och Lydia träffas som unga i skärgården är det sommar. Men när Lydia åter träder in i Arvids liv är det vinter. Vintern är påtaglig i Den allvarsamma leken. Det snöar och snöar. Det står också att Arvid längtar efter snö. Vad snön representerar är jag inte helt klar över, men den faller när det blir dramatiskt, och jag tolkar den som ett illavarslande omen. Så länge Arvid är ungkarl är det ”mulna och gråkalla dagar och ibland lite snöblandat regn”, men den dag som Arvid och Dagmar gifter sig är det snöstorm – för övrigt samma dag som kriget mellan Ryssland och Japan bryter ut (10 februari 1904). När Arvid och Lydia träffas snöar det och snöar och snöar.

Hur som helst faller snön på vintern – och det är för det mesta vinter när Arvid och Lydia har sina möten. Förhållandet verkar förknippas med höst och vinter, kanske därför att det är dömt till undergång. När de stämt träff på nytt efter tio år – på hotell Continental – utbrister Lydia: ”Å, Arvid – att det skall vara så höstligt för oss två. Vi är ju ännu unga!” Och han svarar: ”Ja. Det har blivit för tidigt höst för oss.” ”Det har blivit för tidig höst” mumlade han. Men – men det kommer ju dock till sista an på oss själva om vi vill hålla till godo med hösten eller göra oss en högsommar…” Men utanför har just ”dödsklockorna” ringt (kungen är död) och kommer också att ringa igen i slutet av kapitlet: ”Därute klämtade ännu dödsklockorna genom decembermörkret.” Även om det råkar vara sommar klämtar dödsklockorna. Under den juniutflykt till Strängnäs som Arvid och Lydia företar, klämtar klockorna för en död medan de sitter på kyrkogården.

Hos Horatius förknippas Lydia med vinter. I dikten jag nyss läste hörde vi om Nordanvinden, östans vintriga vindar och vissnade löv. När Lydias ungdom och skönhet har falnat återstår bara vinter. Chloë däremot, den blonda, hon som skalden är tillsammans med i dialogdikten, associeras i en annan dikt med vår.

Kanske kan det också förklara varför Söderberg, med eftertryck, kommenterar paret Stjärnbloms äktenskap som lyckligt, trots den skepsis med vilken Arvid själv betraktar det. Ett kapitel (inledningen till del III) inleds: ”Arvid och Dagmar Stjärnblom levde mycket lyckligt tillsammans.” Efter någon sida dyker en liknande formulering upp: ”Arvid Stjärnblom levde mycket lyckligt med sin hustru.” Det korta kapitlet avslutas: ”Men i övrigt levde de mycket lyckligt tillsammans.” Tre gånger sägs det. Det är inte utan att jag funderar på om även detta är en påverkan från Horatius. Det kan vara ett ”märkvärdigt sammanträffande”, men så här låter det i en av Lydia-dikterna, 1.13:

felices ter et amplius

quos irrupta tenet copula nec malis

divulsus querimoniis

suprema citius solvet amor die.

Trefalt lyckliga, ja mer än så är de som ett obrutet band håller samman,

där kärleken inte slits upp av otäcka gräl, utan skall upplösa bandet på deras yttersta dag. (min översättning)

Horatius hyllar alltså den trofasta kärleken, den där Venus inte sliter upp det trohetsband som en gång har knutits. De som slipper vara med om något så uppslitande är trefalt lyckliga.

Avslutning

Att Maria von Platen stod modell för Lydia och andra av Hjalmar Söderbergs litterära gestalter är känt. Men Söderberg gjorde mer än bara applicerade namnet Lydia på denna förlaga. Tillsammans med sitt förnamn fick hela den poetiska Lydia följa med; hon, som också finns hos Catullus, Ovidius, Propertius och Tibullus – i gestalterna Lesbia, Corinna, Cynthia och Delia. Från samma antika litterära värld vävde Söderberg in motiv och idéer i sitt verk – och formuleringar som verkar hämtade från Horatius. Det som Ivar Harrie kallar ”skiss till en kärleksroman” tillvaratogs alltså av Hjalmar Söderberg i det som blev hans kanske mest älskade roman, en av den svenska litteraturens främsta kärleksromaner.

Martina Björk

 

Ett brev från Lydia Stille

En dag i juni 1922 fick Hjalmar Söderberg, som då bodde i Köpenhamn, ett brev från en fru Lydia Stille i Tranås. Hon inledde sitt brev en aning svulstigt: ”Ärade och Store Diktare och författare! Tillgiv en ringa och okänd blåstrumpa att på detta sätt besvära Eder”.

Denna inledning var säkert inte den främsta anledningen till att Hjalmar Söderberg fann brevet så intressant att han besvarade det med vändande post. Det som intresserade honom var Lydia Stilles namn, och det var också för sitt namns skull hon hade skrivit till författaren.

Tio år tidigare hade Hjalmar Söderberg gett ut sin stora kärleksroman Den allvarsamma leken, där han än en gång i diktens form bearbetade sin omtumlande kärlekshistoria med Maria von Platen mellan 1902 och 1906, den historia som ledde till att han bröt upp från sitt äktenskap och sin hemstad Stockholm och bosatte sig i Köpenhamn, där han fann en ny kärlek.

Han hade gett den kvinnliga huvudpersonen i romanen, hon som Arvid Stjärnblom älskade djupt och förtvivlat, namnet Lydia Stille.

Redan när romanen kom ut hade Lydia Stille i Tranås slagit vad med ”några av Edra gynnare och beundrare”, som hon skrev i sitt brev, att hon skulle våga fråga Söderberg hur det kom sig att han gett hjältinnan i romanen hennes namn, ”vilket tillhör de mindre vanliga”.

Hon hade uppskjutit frågan i tio år. Men nu:

”Tillåt mig framställa frågan som en undran: Då Ni var i färd med att skapa, månne Eder frånvarande och fjärrskådande blick omedvetet snuddade vid ett namn, vilket som helst – kanske mitt – som på så sätt fogades samman med Eder skapelse eller var det blott en dikt? I så fall väl lyckad och värd en komplimang (!) jämförd med det opoetiska Stjärnblom.”

Som en liten antydan om var Hjalmar Söderberg kunde ha sett hennes namn bifogade Lydia Stille bland annat ett klipp ur tidskriften Idun av den 29 oktober 1908 med en dikt med titeln ”Hvar finns du!” och undertecknad med hennes namn.

Lydia Stilla framförde också ett tack för det i Hjalmar Söderbergs böcker som tilltalade henne. ”Allt tycker jag ej om, men mycket älskar jag”.

Redan samma dag som Hjalmar Söderberg mottog brevet från Lydia Stille, den 22 juni 1922, satte han sig alltså ned och skrev ett svarsbrev som han inleder med att notera att ”det finns märkvärdiga sammanträffanden!”.

När Söderberg nästan tjugo år tidigare hade skrivit sin roman Doktor Glas hade han kontrollerat i både stats- och adresskalendern att det inte existerade någon person med detta namn i verkligheten, berättar han i sitt brev. Men bara några månader efter det att romanen hade kommit ut hade han sett i tidningarna att en doktor Glas, ”provinsialläkare någonstans i Norrland”, hade fått Vasaorden.

Inte heller Lydia Stilles namn hade Hjalmar Söderberg hämtat direkt ur verkligheten:

”Då jag sommaren 1908 påbörjade Den allvarsamma leken (på Skodsborgs Badehotel) kände jag inte Ert namn. Det faller av sig själv att jag i så fall skulle ha hittat på något annat. Förnamnet tog jag från Horatius. Hvar jag fick tillnamnet från är svårt att säga. Det fanns i min ungdom, och finns kanske ännu, en instrumentmakare Stille vars fönster vid Fredsgatan jag under många år dagligen gick förbi. Kanske var det därifrån jag fick namnet.

Jag ser att Ni daterar den första av Edra dikter i Idun till okt. 1908. Jag var då (liksom nu) i Köpenhamn och såg aldrig Idun. Och naturligtvis kunde det aldrig ha fallit mig in att i en bok annektera ett namn, som redan genom tryck tillhörde offentligheten.”

Hjalmar Söderberg ber om förlåtelse ”om den omedvetna annexionen” av Lydia Stilles ”vackra namn” berett henne något obehag. Han avslutar sitt brev med att tacka för hennes ”intagande dikter” och tillägger i ett PS att han i de första utkasten till sin roman hade gett den kvinnliga huvudpersonen ett annat förnamn, Paula.

I Den allvarsamma leken faller Arvid Stjärnblom vid flera tillfällen i tankar över sin älskades namn.

”Ett namn kan säga så mycket och så litet… ’Lydia Stille’. Så vackert det låter. Lydia Stille. Lydia Sti—”, funderar han i början av romanen. Hans funderingar avbryts av att det ringer på dörren.

När Arvid senare befinner sig i Värmland för att ta hand om sin sjuke far – medan hans Lydia samtidigt är honom otrogen med en ung diktare i Stockholm – blir han skräckslagen när han får syn på namnet Lydia i en dödsannons. Det visar sig vara namnet på en tre månader gammal flicka, men i samma tidningsnummer finns det ”bland giftermåls- och kärleksannonserna” ett romantiskt meddelande undertecknat ”Lydia”.

”Han log för sig själv då han läste annonsen. Namnet Lydia, tänkte han, tycks inte vara fullt så ovanligt som jag trodde…”

Vid ett senare tillfälle i romanen berättar någon för Arvid Stjärnblom en historia om skalden Edvard Bäckström och en flicka vid namn Lydia som stod i en cigarrbod vid Näckströmsgatan.

”Arvid lyssnade tankfullt. ’Lydia’. Det fanns alltså en Lydia på 1870-talet också. Ack ja, det har det väl alltid funnits och skall alltid finnas. Hon är evig som naturen”.

Det finns alltså inget direkt samband mellan Lydia Stille i Den allvarsamma leken och Lydia Stille från Tranås. Men även den senare hade ett intressant liv, kanske också fyllt av många allvarsamma lekar, som en av hennes efterlevande uttrycker saken.

Lydia Stille föddes i Slite på Gotland 1882, växte upp i Sörmland och kom till Tranås i unga år. Hon drev ända till något år före sin död 1955 en ateljé för konsthantverk där hon bland annat gjorde högtidsadresser och målade på lampskärmar och kakel. Hon var aktiv i Tranås majblommeförening från dess start 1910 och i Tranås husmodersförening. Hon ägnade sig också åt folkbildning och deltog 1925-29 i den kvinnliga medborgarskolans kurser på Fogelstad.

Och hon skrev dikter. Den första och den sista strofen i en av de dikter som Hjalmar Söderberg fann intagande, den som publicerades i Idun, lyder så här:

Det borde finnas en i vida världen,

som tänkte mina tankar under färden

och tydligt, när han läste detta kände:

Hon är min drömsjäls enda, rätta frände.

—-

Så vandra du och jag på lifvets bana

och söka fåfängt själens enda vän.

Han glider tyst förbi, när minst vi ana,

vi mötas och ses aldrig mer igen.

Lydia Stilles brev till Hjalmar Söderberg finns i Söderbergsamlingen på Göteborgs universitetsbibliotek. Söderbergs brev till henne finns i privat ägo och är tidigare inte känt utanför familjen.

Kurt Mälarstedt

(Denna artikel publicerades ursprungligen i Dagens Nyheter 14.2.2009.)

 

Bure Holmbäck till minne

Bure Holmbäck, privat

Bure Holmbäck, Söderbergsällskapets grundare och förste ordförande, avled den 1 oktober 2013, 90 år gammal efter en längre tids sjukdom. Han efterlämnar makan Gunhild Frylén och tre söner. Här minnesord av Bure Holmbäcks efterträdare som ordförande Nils O Sjöstrand.
Bure Holmbäck föddes 1923 i Fjällsjö i Ångermanland. Han var son till skogs- och industrimannen Bure Holmbäck och dennes maka Margareta f Lindeberg. Familjen flyttade 1927 till Luleå, där han tog studentexamen 1942.

Bure blev reservofficer vid kavalleriet och hade från början tänkt gå i faderns fotspår och bli civiljägmästare, men efter en tids naturvetenskapliga studier och skogs- och industripraktik slog han om och läste humaniora vid Uppsala universitet. Han disputerade 1969 på en avhandling om Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och blev senare docent i litteraturvetenskap. Han var bibliotekarie vid Kungliga biblioteket 1960-67 och anställd vid Sveriges Radio 1967-88, bland annat som kulturchef vid Ljudradion.

Det är främst som Söderbergforskare Bure Holmbäck blir ihågkommen. Han utförde en pionjärinsats med doktorsavhandlingen Det lekfulla allvaret (1969), den stora biografin Hjalmar Söderberg – Ett författarliv (1988) och presentationen Hjalmar Söderberg och passionerna (1991) samt flera mindre skrifter som Hjalmar Söderbergs Stockholm (1985) och Flanören och vattenvärlden (1987). Till detta kommer ett stort antal uppsatser i olika tidskrifter.

Intresset för Hjalmar Söderberg var inte överväldigande bland litteraturvetare när Bures forskargärning inleddes och denne var inte heller hans första val. Han har ofta berättat att det gällde Selma Lagerlöf. Men så fick han veta att en annan forskarstuderande hade valt samma ämne och sökte därför ett annat och kom då fram till Söderberg. Den stora beundran för och kärlek till Hjalmar Söderberg, som Bure utvecklade, kom sålunda till honom sent och inte som för många söderbergbeundrare redan under skoltiden.

Bure Holmbäck tog initiativet till en utställning om Hjalmar Söderberg på Kungliga biblioteket 1984. Den blev en succé och ovanligt välbesökt. Gensvaret inspirerade honom till att stifta Söderbergsällskapet 1985 och som idérik ordförande ledde han Sällskapet fram till 2000. Han skrev flera av verken i dess skriftserie. Han inledde arbetet på att få en staty av Hjalmar Söderberg uppsatt i Stockholm. Drömmen förverkligades vid Söderbergsällskapets 25-års jubileum 2010 då Peter Lindes staty av Söderberg restes i Humlegården framför Kungliga biblioteket.

Bure kom även att verka som en inspirerande handledare för utländska söderbergforskare och han hjälpte många svenska litteraturvetare. Hans sista insats gällde utgivningen av Hjalmar Söderbergs samlade skrifter i en serie om 17 volymer. De om Förvillelser, Martin Bircks ungdom och Den allvarsamma leken hade utkommit och han höll på med Doktor Glas när livslågan släcktes.

Med ingen kunde man ha så givande och roande samtal om Hjalmar Söderberg och annat som med Bure Holmbäck. Samtalen ville aldrig ta slut. Nya vinklingar kom hela tiden. Men han var ingen velourman och kunde även uppvisa den övertygelsevisshetens istadighet som stockholmaren gärna förknippar med norrländskt kynne. Hans satiriska roman Verket (1978) minner mera om en förorättad August Strindberg än om en ironisk Hjalmar Söderberg.

De sista åren präglades av lidande som han bar tappert och tålmodigt. ”Jag har ju två dödliga sjukdomar” sade han ofta. Till detta kom dövhet och inskränkta synfält men tankeförmågan var intakt in i det sista. Till Söderbergsällskapets stora glädje kunde han komma och även delta i den efterföljande diskussionen vid vårt program en månad innan han avled. Sorgen överflyglas av beundran för livsgärningen.

Nils O Sjöstrand