Statyprojektet
Skriv ut denna sida
Hjalmar Söderberg i brons
Det finns i Sverige mer än 60 författarporträtt i form av större och mindre skulpturer i offentlig utomhusmiljö, och redan av det skälet är det befogat att tänka sig en staty över Hjalmar Söderberg i Stockholm. Ett annat – mera konkret – skäl är förstås hans ställning i den svenska litteraturen. Det handlar inte bara om kvaliteterna i hans verk, det gäller också livskraften och hållbarheten. Hans böcker kommer ständigt ut i nya upplagor, han översätts till nya språk, hans dramatik spelas ännu efter 100 år (vilket gäller mycket få av hans samtida kolleger), och han citeras och åberopas i en häpnadsväckande omfattning – under långa perioder kan han omnämnas varje dag i någon form i någon tidning eller tidskrift. Han är i hög grad närvarande i vår tid.
Denna intensiva litterära och mediala närvaro behöver kanske inte i och för sig markeras genom att man reser en staty över Hjalmar Söderberg. Han kunde säga med Horatius: “Jag har rest ett monument, varaktigare än brons“ (“Exegi monumentum aere perennius“). Det skulle kunna anföras att hans verk och eftervärldens uppskattning av dem är tillräckliga som bevis på hans storhet, och någon kan möjligen se ett minnesmärke i metall som mindre väl överensstämmande med hans karaktär. Mot den bakgrunden kan det vara motiverat att anföra några av de synpunkter som har ventilerats i Söderbergsällskapets styrelse och bland ett antal associerade. Resultatet av insamlingen tyder på att dessa synpunkter har stöd i en bredare krets.
Att resa en staty över en människa är ett uttryck för respekt och uppskattning, för en vilja att påminna om den insats vederbörande har gjort på sitt område och den betydelse han eller hon har haft. Det är en tradition som har urgamla rötter, och den lever i hög grad i våra dagar, under senare decennier rentav med en tydligt ökad frekvens. Hjalmar Söderberg har en mycket bildmässig berättarteknik, han har också ett mångsidigt intresse för bildkonsten, däribland porträtt. Ett tema i detta motiv är hans utläggningar om statyer och skulpturer. Han har flera gånger kommenterat sitt utseende, han var mån om vilket intryck han gjorde, och han har tecknat flera självporträtt. Dessa omständigheter gör det naturligt att presentera honom i en åskådlig bild.
Porträtt i olja av honom finns tillgängliga i två offentliga samlingar, Statens porträttsamling på Gripsholm (Herman Vedel) och Thielska galleriet (Gerda Wallander), och dessutom på Bonniers Manilla (Astrid Kjellberg Juel), en samling som visas efter särskild beställning. En bild i större format i en öppen miljö kan bland annat anknyta både till bildmässigheten i hans berättarkonst och till hans ikonografi och därtill möta en större publik.
Redan från början var styrelsen enig om den naturliga platsen för statyn: Humlegården. Det är en miljö som spelar en mycket stor roll som scen i Hjalmar Söderbergs verk, skildrad i en rad olika stämningar, väderleksförhållanden och belysningar, men den var också ett viktigt personligt mål för honom: han tillbringade åtskillig tid på Kungl. biblioteket och har flera gånger berört detta faktum i sina verk.
På KB finns också en växande samling av material till Söderbergforskningen, däribland den stora klippsamling, som Sällskapet äger och som fortlöpande överlämnas till biblioteket som gåva. Riksbibliotekarien Gunnar Sahlin har därför stött planerna på denna staty och verkat för att den skall stå framför KB.
På olika ställen i sina verk nämner Hjalmar Söderberg statyerna i parken. Det är en lockande tanke att kunna se honom själv i detta sällskap, tillsammans med historikern Anders Fryxell, författaren Fredrika Bremer, naturforskaren Carl von Linné, kemisten Carl Wilhelm Scheele och litteraturhistorikern Peter Wieselgren (mera ryktbar som präst och framför allt som nykterhetskämpe). En särställning bland dessa bronsgestalter intar Per Hasselbergs staty Farfadern, centralmotivet i Söderbergs historiett ”Vox populi”.
Man kan se en staty av Hjalmar Söderberg framför KB som representant för den yrkeskår som sedan århundraden håller nationalbiblioteket sysselsatt, och som en sentida kollega till den marmorstaty i antik stil, som – med ett liknande symbolvärde – står inne i bibliotekets entréhall: en skrivande man. På andra sidan i hallen står en läsande kvinna. Ute i parken står som sagt en skrivande kvinna, Fredrika Bremer, en av de stora.
Bure Holmbäck Till sidans topp
