Hjalmar Söderberg
Skriv ut denna sida
Söderbergbilden
Det är troligt att uppfattningen om Hjalmar Söderberg hos en större publik etablerades med Förvillelser och diskussionen om Harald Molanders beryktade recension av den (se nedan, Debutanten). Söderberg har kanske rätt i att den skadade honom genom att underkänna både bokens litterära kvalitet och dess syfte - något som visserligen vederlades i en rad andra recensioner, men som ändå observerades. Men han har också bekänt sin tacksamhet till Molander på en punkt: boken slapp "bli hängd i tysthet".
I viss mån bidrog han själv till den tidiga bilden av honom: han skrev "dekadensdikter" i boulevardbladet Figaro och kallade sig vid ett par tillfällen "osedlig literatör". Han lyckades skapa en bild av sig som en "skeptisk", "gallsjuk" och oengagerad flanör, och den bilden fick förvånande seg livskraft.
Men hans litteraturkritik, hans stilkonst och allvaret i hans verk gav honom efter hand en position i den svenska litteraturen kring sekelskiftet 1900. En rad kritiker prisade hans rena och klara stil, hans sociala medkänsla uppmärksammades, och han blev läromästare för en grupp Stockholmsförfattare, den tidens Stockholmsskildrare.
Så småningom blev dock hans inflytande något som man måste befria sig från. Det gällde till exempel Gustaf Hellström, Sigfrid Siwertz och Ludvig Nordström, som alla tre gick sina egna vägar under intryck av "tidens strömningar", under åren före första världskriget.
Den viktigaste litteraturkritikern under en lång period, Fredrik Böök, var uttalad motståndare till Hjalmar Söderberg på flera plan, och det kunde verka som om hans avfärdanden - "fin de siècle", något "kraftlöst", en "modebetonad trötthet", en "förlegad skepsis" etc - skulle få effekt. Men Hjalmar Söderberg levde vidare, tillräckligt många kritiker och läsare såg att flanören var något mer, att han också var en revoltör. Den norske författaren Helge Krog betonade i sin bild av Söderberg redan 1915 "den hårda, härdade viljan att säga och fasthålla sanningen precis som den är", och den finlandssvenske kritikern Henning Söderhjelm har satt in denna förening av flanöranda och häftigt engagemang i ett större perspektiv: den finska "dagdrivarlitteraturen" i det sista skedet av den ryska tiden, med generalguvernören Nikolaj Bobrikov som förtryckets symbolgestalt. Den litteraturen, påminner Söderhjelm, har beskrivits bland annat av en av dess egna företrädare, Ture Janson, som skrev om en av sina gestalter: "Han var själen i ett radikalt politiskt-litterärt sällskap, som benämndes Deukalion. Man diskuterade Hjalmar Söderberg och möjligheterna att intaga Sveaborg."
Hjalmar Söderbergs skarpa kritik av utvecklingen i Tyskland under 30-talet uppmärksammades och väckte ny respekt och beundran för honom, för hans klarsyn, oräddhet och moraliska integritet. Ingemar Wizelius konstaterade vid hans 70-årsdag 1939: "Bland våra äldre författare är han den som i dag står längst till vänster; en mer övertygad motståndare till fascismen finner man inte."
Litteraturforskningen under de sex decennier som har gått efter Hjalmar Söderbergs död har utvecklat, nyanserat och förfinat denna sammansatta bild: mångsidigheten i hans författarskap, skärpan i hans analyser av politiska, religionshistoriska och moraliska frågor, den märkvärdiga livskraften i hans stil och den respektingivande självständigheten i hans livshållning.
Hans Stockholmsskildringar håller sig fortfarande levande och friska, och hans gestaltningar av kärlekens lust och elände fångar ständigt nya generationer av läsare. "Han formulerar tillvaron åt en och gör den därmed gripbarare och uthärdligare", har Per Wästberg formulerat saken. Hans ställning i vår tid kan belysas av utlåningen i de svenska biblioteken: 1995 lånades hans böcker över 30.000 gånger, en siffra som 2003 hade ökat till drygt 40.000.
« Föregående Nästa » Till sidans topp
